I Helg och Söcken

Bilder, berättelser och tankar från vardag och fest i mitt liv.

Språk och mat

Det verkar som man alltid har nåt att fira i Spanien, festmarknader med restaurangtält och uppträdanden. Vi gick förbi på vår kvällspromenad och kunde förstås inte låta bli att titta in. Massor med folk, massor med olika restaurangtält där man kunde få både fisk och kött och grönt, och så den ofrånkomliga flamencon på en stor scen mitt i alltihop.

Men vi stannade inte där. Vi hade fått nys om en georgisk restaurang som vi blev nyfikna på och styrde kosan dit. Det är i sanning internationella strömningar i den spanska före detta fiskebyn, många från Ukraina, Ryssland och fler av de forna sovjetstaterna bor här. I och för sig inte så konstigt, på 1990-talet var den ekonomiska situationen i gamla Sovjet i botten. Samtidigt blomstrade Spanien, och då flyttade man hit. 

På restaurangen träffade vi Leila och hennes man, från Georgien. Min frus modersmål kom till stor nytta, och vi blev väl undfägnade med typisk georgisk mat; soppor, fyllda auberginer, bröd fyllt med färskost och shaslik, ett köttspett med en underbar paprikasås till. Vi blev proppmätta, och så bjöd Leila på en hembakad äpplekaka... Men den gick ner den också. Det hjälpte med en liten georgisk vodka, bland det godaste jag druckit i den vägen.

En mäktig upplevelse, i flera avseenden. Dit går vi gärna igen.

På återseende//Göran

Postat 2019-05-30 23:51 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Ren dokumentation - mest för eget bruk

Ofta, eller ibland, tar man bilder som vänder sig till viss publik, bilder som kan te sig tämligen meningslösa för alla andra som inte har någon koppling till bilden. Det kan vara dotterns fotbollsmatch, barbershopkörens  vårkonsert eller repetition, men det kan också vara dokumentära bilder från situationer, resor eller liknande. Bilden kan i och för sig vara bra i sig, bra färger, skärpa etc, men för att den ska lyfta och inte bli en tråkig bild bland alla andra krävs något mer, kanske till exempel "the descisive moment" eller motsvarande. 

Emellertid kan en sådan här bild upplevas väldigt positivt av sin publik. Det kan också hjälpa att den ingår i ett sammanhang, eller i en serie bilder som beskriver ett skeende. Överhuvudtaget kan det vara svårt, hur bra bilden än är, att se enstaka bilder. I en serie blir inte sällan den totala summan större, liksom. 

Jag har nästan alltid kameran med mig när jag går ut nånstans. Många av de bilder jag tar blir som en slags dagbok, fysiska minnen av plats, tid och omständigheter i övrigt. Ibland lirar bilderna med hur jag tänker och känner i ögonblicket, men oftast blir det bara platt minnesdokumentation. Ändå har jag märkt, när jag tittar tillbaka på sådana bilder att jag berörs, jag minns och kommer ihåg mer än vad bilderna förmedlar; lukter, känslor etc.

Kafélivet till exempel.  Kände samhörighet med mannen här ovan som gjorde ungefär som jag, dvs kom och fikade, satt länge och vårdade en kaffe och tittade på folk och funderade....

Han som har hand om det på det här fiket - behövs inte längre så många ord för att jag ska få det jag vill ha

Folkvimlet på strandpromenaden en vanlig förmiddag. Med palmernas skugga i förgrunden.

Strandlivet - trångt, men trivsamt?

Alla badar inte. 

Frågan om vissa motiv egentligen passar i svartvitt... Blir lätt lite mycket och missriktad dramatik.

Sådana här bilder tycker jag om just för egen del. Det är sånt man kan ta fram senare och komma ihåg med. Men alltså mest för eget bruk, även om det var just därför jag ville visa dem.

På återseende//Göran

Postat 2019-05-28 21:42 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Kaféliv. Och strandliv.

Jag är en sån där kafémänniska. Särskilt när jag är på resa. Jag älskar att sitta på kafé i städer jag besöker, på trottoaren, vårda en cafe solo eller cortado eller nån annan typ av kaffe eller dricka, ibland med en bok, ibland med mobiltelefonen och titta på folk som sitter bredvid och går förbi på gatan.

Jag har ett favoritkafé här i Torrevieja, mitt i stan och en bit att gå, men värt mödan. Hit kommer människor av alla sorter, businessfolk, turister, folk från diverse länder i Europa som bor här mer eller mindre permanent, ett demografiskt tvärsnitt skulle man kunna säga. Och det är alltid intressant.

Alltid händer det något, en stunds vardagsdramatik.

Och nästan lika dramatiskt här, fast på en annan nivå. Skinkan stenhård och kniven inte så vass som behövdes... Och kunder som väntar.

Och ibland ingen dramatik alls, bara en vardagsbild.

Däremot är jag egentligen inte så förtjust i att sitta på stranden. Fast jag inser att det kan vara ungefär samma sak, man kan sitta och läsa och titta på folk. Och här rör sig folk, fram och tillbaka, när de inte spelar spel eller slår en boll mellan sig. Och badar, förstås. Vattnet är ännu inte uppe i min bekvämlighetstemperatur, men varmt nog att doppa sig. Och vädret i övrigt är varmt tillräckligt.

Glittrande vågor, klarblå himmel och mjuk och varm sand - tja, kan ha sina fördelar ibland.

På återseende//Göran

Postat 2019-05-26 19:04 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

När sandslottet inte längre är en lek, utan ett seriöst konstprojekt

Vi har nog alla byggt sandslott på stranden, hämtat vatten från sjön eller havet, blandat med sand i den lilla plasthinken, vänt upp och ner på den och vips! så har vi haft ett sandslott.

De flesta semesterorter, om inte alla, gästas av diverse konstnärer och gycklare; levande statyer är ju vanliga inte minst, eller gymnastikgrupper, gatumusikanter etc etc. 

Här i Torrevieja har vi återkommande sandskulpturkonst. Det kan bli tämligen intrikata skulpturer som byggs på stranden, och jag tror till och med att jag visat exempel på det tidigare.

I år är det sandslott som gäller. Få se hur länge det håller.

På återseende//Göran

Postat 2019-05-26 00:43 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Vardagsbilder. Och om att ha tråkigt.

Jag är övertygad om att detta med att ha tråkigt är bra för själen. Leda är förutsättning för kreativitet.

Vi har för lite tråkigt idag, människor i gemen. De allra flesta fyller sin tid med råge, det finns ingen lugn stund. Väldigt många tar inte ens ställtid* i anspråk, utan allt går i ett. Dubbelbokning eller överlappning är det vanligaste. Och det påverkar oss negativt. Om vi inte har pauser har vi inte något att ta avstamp från när det gäller att göra något på riktigt, tillvaron bara svischar förbi, och illusionen av att vi gör mycket är just bara en illusion. I själva verket får vi mindre gjort, och det som görs gör vi dåligt, utan eftertanke och reflexion. Allt görs på tid, vi sätter upp deadlines och målsättningen blir att hinna med. Det här drabbar även barnen, med osannolika logistikscheman för föräldrar och barn för alla aktiviteter som alla är schemalagda. Barnen leker inte spontant längre som man gjorde förr, ingen ringer på längre och undrar om Kalle vill komma ut och leka eller sparka boll. Allt är organiserat, och Kalle har inte tid, för han tränar redan med det lokala laget.

Det här förstör oss naturligtvis, vi drabbas i orimligt hög frekvens av stressrelaterade sjukdomar och besvär. Och vi blir inte ett dugg mer produktiva av att alltid vara igång, snarare tvärtom. Bland annat har man sett att övertimmarna är så improduktiva att de inte fyller någon funktion alls på jobbet. Och vi tappar vår kreativitet och förmåga till flow.

Att ta den tid som man behöver – utan att snåla med avsatt tid - för ett projekt, är det sedan nånting i trädgården, eller att måla staket, klippa gräsmattan eller binda flugor, är nödvändigt. Har man satt upp tidsgränser och fyllt på med en massa annat i schemat faller njutningen med sysslan. Att sitta ner utan att göra nånting, eller ha något att göra, är också nödvändigt. Förutom att man varvar ner (vilket är väldigt svårt för många människor idag) så är sådana stunder avstamp för idéer, en förutsättning för att låta fantasin flöda och på så sätt kunna komma igång. Här ska också slås ett slag för promenader, att ta en promenad utan att ha något i öronen (musik, radio eller vad det kan vara), utan bara gå och låta tankarna flöda fritt och lyssna till vindens sus i träden, fåglarna etc etc är oslagbart – vi tar för lite promenader!Och vi ligger för lite i gräset och bara tittar på molnen.

Ju äldre jag blir desto viktigare blir det att ha stunder där jag har ”tråkigt”, att beakta ställtid och skaffa mig stunder när jag ”inte gör något”. Eller ägnar mig åt aktiviteter som uppfyller mig och tar hela mig i anspråk, som flugfiske, sång eller fotografering eller liknande. Och jag har träffat så många människor i mitt dagliga värv som inte gör så, och som dukar under för krav, effektivitet och produktivitet, som jag försöker lära mig av. Även om det inte märks utåt blir ändå resultatet att jag blir mer kreativ, min fantasi flödar bättre och framförallt, jag mår bättre.

Här i Spanien är tillvaron ofta ganska händelselös, vilket jag uppskattar mer och mer. Här har jag betydligt mindre krav på mig, här finns egentligen inte så mycket att göra, så jag hinner med mer. Här hinner jag läsa, promenera och fotografera, skriva bloggar etc etc, och även om jag som sagt försöker implementera det här med att ta det lugnt i mitt liv i övrigt, så kan jag varva ner bättre här. Det jag vill göra, och behöver göra blir mindre styckevis och delt.

Några vardagsbilder som egentligen inte har med texten att göra, mer än att de är just vardagsbilder, där det inte händer så mycket men ändå på nåt sätt illustrerar min vardag.

Lite kontraster, som för att illustrera...

Ett glas sangria hör nästan till, särskilt på en bemärkelsedag som idag.

Strandpromenaden

Man har kommit igång med byggande och nyproduktion igen efter flera års stiltje

Och kafélivet blomstrar i det här klimatet

På återseende//Göran

* Ställtid är den tid som går åt att ställa om en maskin för nya produkter i exempelvis verkstadsindustrin. Kan också, mer symboliskt, vara den tid som behövs mellan schemalagda aktiviteter.

Postat 2019-05-23 23:46 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera
1 2 3 ... 4 Nästa