I Helg och Söcken

Bilder, berättelser och tankar från vardag och fest i mitt liv.

Att curera. Eller kurera?

Det här med att curera är inte lätt. Först och främst har ju ordet flera betydelser; att kurera kan vara att läka, att hela de som är sjuka. Men det kan ju också vara att ordna, sammanföra i en kontext, fixa ett sammanhang. Och vad gör en kurator? Eller curator? Någon som är utbildad i att bland annat hjälpa de som inte mår så bra med samtal, ordna för människor i nöd, fixa ett sammanhang, eller någon som ser till att tavlor, fotografier och andra konstverk hamnar rätt i förhållande till varandra, hamnar i ett sammanhang och berättar sin historia? Det kanske inte är så stor skillnad ändå till slut. Men det är inte lätt, vilket som. 

Det här med att se hur man ordnar sina bilder, så att när de hänger tillsammans blir ett sammanhang, berättar en historia eller hamnar i en kontext är svårt. Svårare än jag trott. Särskilt när det rör sig om fysiska bilder som ska hänga på en vägg.

I dag hängde vi i ABF-lokalen i Sö’tälje, där vi har en fotoutställning lördag till söndag, de fotografer som träffas på fotofika i Viksängen varannan vecka - Med Bilden i Centrum. Och det var då de här svårigheterna dök upp, särskilt för mig.  Men, med god hjälp av duktiga och erfarna fotokompisar, så redde det ut sig och blev riktigt bra till slut.

Och vilken skillnad det är att se på bilder på datorn eller i telefonen jämfört med att se dem hänga på en vägg, särskilt när de hamnar i en ordning som känns rätt. En bild är inte en bild förrän den finns i nåt slags fysiskt format, dvs utprintad, som en klok man sa en gång.

Väl mött i morgon . Det kan bli väldigt trevligt!//GöranR

Postat 2020-01-31 21:44 | Läst 752 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Fotofika på Tårtan

Måste hundar vara renrasiga hela tiden? Vad är egentligen en renrasig hund? Kan kameror vara renrasiga, dvs blir det inte blandras om man sätter på ett gammalt objektiv på en Leica? Vad är egentligen historien bakom Leica, och hur står den sig egentligen gentemot Contax? Och vilken Zeiss Icon var det man började med, och var tog Yashica vägen?

Se där brottstycken av diskussioner när vuxna män med stor sammanlagd årserfarenhet sätter sig tillsammans i det verkliga livet och pratar, dvs löser alla världsproblem över en kopp kaffe och en bulle, eller en bit saffranspannkaka.

Och som vanligt objektivtest, inte med kurvor och grafer, utan svartvita porträtt; måste det vara så skarpt?

Jo men nog sitter väl där en tillräcklig skärpa?

Givetvis diskuterades bästa sättet att hänga på förstås - ni har väl noterat utställning nu till helgen i ABF-huset i Sö'tälje? 

Tårtan - en oas i det verkliga livet bland alla diskussionstrådar på nätet!

På återseende//Göran

Postat 2020-01-29 23:46 | Läst 721 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Om att vänja sig

Fram till juni 2019 var vi själva i huset makan och jag. Alla barnen vuxna och utflugna, katten Boris hade sen flera år gjort gemensam sak med övriga kattänglar i katthimlen, och honom såg man ändå nästan aldrig, han kom bara in ibland för att äta och gosa, i övrigt var han ute och regerade i sitt kungarike.  Inget spår av andra husdjur, bortsett från de man inte ser eller lägger märke till annars, framförallt inte någon hund. Hundar har inte varit aktuella på något sätt i hemmet sedan tidigt 70-tal, i Göteborg, även om det dröjde lång tid innan jag slutade hitta Saidahår i filtar som inte använts så ofta eller på länge…

Så, är det inte märkvärdigt hur fort man vänjer sig? Numera är det fullt naturligt att trängas med ett lurvigt djur när man ska gå ut, att bli skälld på när man kommer, fullständigt självklart att snubbla över en hund när man kliver ner ur sängen och det känns precis som det ska att noga se sig om när man kliver ur sin arbetsstol och ska kliva över en hund som ligger precis på tröskeln till arbetsrummet, så man inte trampar på henne. Ljudet av klickandet från klor på parkett? Det har väl alltid funnits där, liksom fraset när någon smyger sig upp i soffan, bullret från en tjurrusning i trappan likaså. De långa promenaderna har fått ett helt annat innehåll, och det är fullkomligt självklart att man går och pratar med hunden, för långa samtal om ditt och datt och upplever att det äntligen är någon vettig varelse som lyssnar. Och hur fort vänjer man sig inte vid att det kommer någon som lägger sitt huvud på ens ben, puffar med en blöt nos och vill bli kliad bakom öronen? Jättefort! Och känslan av att klia någon bakom öronen så där är obetalbar.

Livet är till stora delar helt annorlunda nu. Någon skulle säkert tillägga ”på gott och ont”, och det kanske stämmer i någon grad, men mest till gott. Visst finns det stunder då hundägandet har sina sidor, men det går till exempel fort att komma hem från en regnig promenad, och eventuella olyckor vilket hände i början, trots den vuxna hunden, glömmer man så fort man vridit ur trasan och hängt upp den. Känslan då det ligger ett djur bredvid en i soffan när man ser på nån HBO-serie är också en sån där känsla av gemenskap som är svår att fånga i ord och är en upplevelse man inte visste att man kunde sakna.

Vi har sedan M kom till oss varit hundfria bara några enstaka dagar, dagar som karaktäriserats av någon slags obestämbar tomhet; en tom soffa, inga klor som klickar mot golvet, ingen man behöver kliva över när man ska gå ut ur arbetsrummet. Ingen som kommer och begär att man ska gå ut för att kissa, eller vill ha godis, och vill man gå ut och gå så har man fått göra det själv!

Man blir lite låst, det är sant, men hittills har vi kunnat hitta bra hundvakter i familjen, i släkten och bland kompisar, och vår officiella hundvakt de dagar vi bägge jobbar fungerar utmärkt, både för oss och för M.

Så det är speciellt med hund, och säkert med andra husdjur också. Och man vänjer sig fort. Nu till exempel behöver jag bara vända mig om, så ser jag M ligga bakom mig, till synes sovande, men jag vet att det bara behövs en enda antydan till rörelse så skuttar hon upp och vill vara med, och det är en väldigt speciell känsla som fyller mig med värme och, faktiskt, kärlek av något slag.

På återseende//Göran

Postat 2020-01-28 19:37 | Läst 1106 ggr. | Permalink | Kommentarer (10) | Kommentera

Utställning som utställning...

Missade Gerillabild idag, i Vällingby. Gerillabild är ett underbart initiativ; bort med all byråkrati, bort med lokalproblematik, inträde, hitta tid och möjlighet att ta sig till utställningen hur man ska hänga etc etc - istället ut med bilderna i verkligheten, bland folket i det verkliga livet, häng upp dem för beskådan där människorna är, gör det inte så svårt. Och människor är ju intresserade, även om man inte alltid kan ta sig tid och rum att ta sig nånstans enkom för att se på bilder. Ett underbart initiativ alltså - jag återkommer. 

Anledningen till att jag inte kunde vara med var medverkan i en annan social kontext; vårt årliga besök på Vårsalongen på Liljevalchs med goda vänner. Att tillsammans kritiskt granskande gå och diskutera och resonera kring de upphängda alstren, bryta åsikter och förklara varför, sucka av lättnad när man ser att verket som man absolut ville ha redan är sålt eller tingat, och sen gå och fika efteråt.

Årets Vårsalong skilde sig inte mycket från andra års utställningar. Enklast kan det beskrivas som både högt och lågt och vitt och brett. Några pärlor, förstås, men mycket annat också. Ibland svårt att förstå konstnärens syfte och tänk, ibland bara smälte jag.  Ibland undrade jag över om konstnären verkligen inte kunde göra bättre, särskilt när det kom till alla naivistiskt och enkelt fabricerade verk, eller om konstnären verkligen målade/tecknade/ritade med känsla, om det var nån slags medveten tolkning som symboliserade sig i konstverket i fråga. Något som var roligt var att det var mer fotografi i årets utställning än vad det varit förut. 

I alla händelser en rolig grej, ett bra mål för en utflykt till stan en lördagseftermiddag. Och traditioner är viktiga. 

Men jag koncentrerar mig på kommande event, utställningen i Sötälje på ABF-huset nästa helg. PÅ måndag ska jag hämta mina bilder och montera dem. Det blir spännande och roligt. 

Och eftersom jag inte hade med mig kameran idag (som jag brukar, men ibland är ett medvetet val!), så blir dagens bild hämtad ur arkivet. Från Namibia, men varken sanddyner eller människor. Vi såg mycket djur också!

På återseende//Göran

Postat 2020-01-25 17:46 | Läst 625 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Illalla sauna-aika… Och utställningsvåndor

När kvällen kommer är det tid att bada bastu lärde jag mig inte minst i Tornedalen, och det gäller fortfarande. Sen smakar middagen!

Lång promenad med M. Och när vi kommer hem är bastun varm. Det finns få saker som slår det så här en fredagskväll. Mindfulness är ju ett begrepp som är aktuellt i dag, att fokusera på nuet, att stänga ute alla andra tankar som stör och skaver, och bara vara.

Det finns få bättre sätt att hamna i mindfulness än bastun efter att man gjort nåt, jobbat i trädgården, gått en lång promenad eller så. Man känner hur värmen saktar ner rörelserna, och när den varma ångan när man slängt vatten på stenarna, löyly eller snarare löylyä, sveper sig om kroppen sipprar alla tankar bort, man sjunker ner i sin egen värld och bara är. Och sen en liten cigarill på förstubron med ett stort glas vatten (för vätskebalansens skull, öl fungerar också men vattnet är viktigast), så ser man världen ur ett helt annat och vackrare perspektiv.

Nu är det alltså bara en vecka kvar till utställningen på ABF-huset i Sötälje, där jag fått äran att vara med, bland alla välmeriterade och duktiga fotografer. Det är fotofikagänget i Viksängen, fiket i second handaffären, som kom på idén, och sen har ordnat att den blir av.

Väldigt kul att få vara med, men nu när det närmar sig så blir ju frågan; -Vad ska jag ställa ut? Hur ska jag kunna välja bland alla mina bilder, vad vill jag visa? Vad kan jag visa?

Plötsligt har jag blivit väldigt självkritisk, jag har suttit länge utan att hitta nåt som jag tycker kan duga för en utställning. Mina barbershopbilder kan jag ibland vara lite stolt över, men de är ju möjligen obegripliga för vanligt folk som inte har någon koppling till den sporten, och i övrigt tar jag ju mest bilder som berättar vad jag har för mig här i livet – vilket jag upplever torde vara av noll intresse för andra (även om jag ibland kan tycka att jag lyckas någorlunda) …

Men nu har jag bestämt mig. Resan till Namibia 2013 gav ju många upplevelser och resulterade i många bilder, inte minst sanddynerna i Sossusvlei och besöket hos himbafolket, ett seminomadiserande folk som lever inte långt därifrån, innanför Skelettkusten. De bilderna kan jag stå för, det är bilder som jag tycker om att ta; människor och natur.  Visserligen finns säkert miljoner likadana bilder runt om i världen, det är populära turistmål, men ändå.

Ett litet smakprov.

På återseende//Göran

Postat 2020-01-24 23:05 | Läst 750 ggr. | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera
1 2 3 Nästa