I Helg och Söcken

Bilder, berättelser och tankar från vardag och fest i mitt liv.

Om att våga gå sin egen väg, vara nöjd med det man har och lägga krutet på väsentligheter

När Robert Capa, Cartier-Bressons, Felix Mann och Gunnar Lundh och de andra stora grabbarna köpte sina Leicor, på 20-30 – talet, bröt de med den rådande traditionen. Istället för de stora och otympliga bälgkamerorna, eller ännu otympligare glasplåtar hade man nu en liten och behändig kamera, för ”kinofilm”, låt vara med mycket mindre bildrutor.

Och så gjorde de historia. Och Leican blev kultförklarad. Och så sa Gunnar Lundh nånting om att dagens banala bild kan bli unik i morgon, relativt att han i mycket fotograferade vardagsbilder utan att arrangera dem.

Sånt här gillar jag att höra, eller läsa, inte minst i dagens tekniknördiga samhälls(läs kamera)debatt, där små sensorskillnader blir jättestora i diskussionstrådarna och man på allvar diskuterar (förlåt) skitsaker i kamerornas ergonomi och layout och specifikationer i övrigt.

Till slut är det alltså den gamla sanningen som gäller, dvs att det är den som håller i kameran som är ansvarig för bildresultatet, inte kameran.

Så får jag ytterligare bekräftelse att jag gör rätt i mitt kameraval i alla fall – inte minst eftersom jag är nöjd med mina Olympuskameror och objektiv, behöver jag inte lägga mer energi på att grubbla över min utrustning. Istället ska jag fokusera på att göra bättre bilder.

En banal vardagsbild, javisst, från en skoaffär i Spanien, Torrevieja. Men, som sagt, den kan vara unik i morgon, vem vet?

På återseende/Göran

Postat 2014-05-30 22:43 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Är konsten verkligen fri? Reflektioner från en badstrand.

När man inte har tillgång till papperstidningen hemma, utan är hänvisad till ”nätet”, kan man hitta en del som man kanske inte hade hittat annars. Som till exempel skriverierna kring Carolina Falkeholt, en känd konstnär med feministisk framtoning, som bla gör muralmålningar och graffitti. Hon dras enligt uppgift mot teman som makt, ondska och sexualitet, och hon blir naturligtvis påhoppad, ifrågasatt och debatterad och hennes verk väcker stor uppmärksamhet.

Som i Halmstad, där hennes målning på en högstadieskola fick lokala politiker att reagera och en nationell debatt att utbryta. Eller i Nyköping, där kommunen ångrade si, g och bad Carolina Falkholt att måla över verket på en skolvägg ”till något mer subtilt”, där ska man täcka över hennes målning med en vägg. Eller i Bengtsfors, där hon ombads lämna en skola efter att ha burit en kavaj med orden ”Min jävla fitta” – titeln på hennes utställning. Från början handlade det om att hon var kontrakterad att gör workshops med eleverna kring frågor om genus, könsord och mobbning.

Vad jag ser här är att det finns en ängslighet hos makthavare när det gäller konsten, en rädsla för att sticka ut, för att ta debatt, ja kanske för att inte vara ”politiskt korrekt”.  Och rädslan för det könsliga får mig att huka mig inför en påverkan från den kristna ultrahögern i USA. Och det är otäckt att enskilda makthavare, rektorer, kommunansvariga etc bara så där kan fatta beslut om censur. Och att det skulle vara så lätt att censurera, så lätt att döma och förbjuda.

Och i förlängningen inte bara konsten, utan alla yttringar i debatt- elleroffentliga sammanhang som kan anses för ”olämpliga” av någon kan då bli censurerade. Är det ett samhälle vi vill ha? Ett samhälle som hukar sig, som ängsligt strävar efter att inte röra upp, att inte sticka ut, att trampa någon på tårna. Ta också till exempel nolltolerans mot graffitti...

Jag blir mer och mer skeptisk.


I Spanien, här Torrevieja, finns mycket graffitti, som livar upp i stadsbilden.

På återseende//Göran


Postat 2014-05-30 13:06 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Strandliv - gatufoto(?)

Jag är inte alls för att ligga på stranden och steka! Men, det finns få saker som är så vilsamma och bra för själen som att sitta och se ut över vatten, att se och höra vågorna långsamt, i en oändlig rytm slå mot stranden. Och så titta på folk. På vår strand är det en oupphörlig aktivitet med människor som går fram och tillbaka, för att hålla sig igång, få sin lilla motion fastän man är nere på stranden.

Torrevieja är ingen turiststad i egentlig mening, utan snarare en sommarstad, en nästan klassisk badort, dit man åker för sol och salta bad, särskilt om man bor inåt landet. Just nu är det ganska lugnt, men det kommer mer och mer badgäster i takt med ökad värme i både luften och vattnet.

 Så jag sitter där i min stol tillsammans med makan,  vi läser en del, går ner och doppar oss någon gång, jag har med mig kameran, förstås, och knäpper några bilder då och då. Emellanåt går vi och fikar.

Det här är verkligen att koppla av, en fristad från vardagens jäkt och stress. Här laddar vi batterierna och mår bra - det här vederkvicker verkligen.

Som synes många olika stilar. Ungarna helt obekymrade om trafiken.

Och har man inte likadana träningsoveraller kan man väl ha likadana hattar...

Lite feelgoodtankar i vardagen.

På återseende//Göran

Postat 2014-05-30 03:47 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Utsikt från en terrass.

Vi har inte havsutsikt, trots att vi bor på fjärde våningen i Torrevieja, en attico. Vi bor några kvarter upp i stan från den närmaste stranden, Playa del Cura, men precis utanför vår terrass, eller balkong, är det liksom en lucka i husraden mittemot.

Så, det vi ser åt ena hållet är detta:

Och åt andra hållet det här:

Balkongerna, terrasserna är viktiga här. Det är här man äter och vistas större delen av tiden, när man inte är nere vid stranden eller inne i stan och sitter på nåt cafe eller så. Vår terrass är ganska stor eftersom vi bor högst upp, och den fungerar i allra högsta grad som ett extra rum.

Men vi går ner till stranden också, förstås. Och vi har inte långt till den, det tar bara några minuter.

En sorts livskvalitet, faktiskt.

På återseende//Göran

Postat 2014-05-29 17:50 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

En nattfösare på strandpromenaden

Jag har sagt det förut, och jag säger det igen; det är något visst med länder där palmerna växer naturligt.

När man går på strandpromenaden i Torrevieja sent på kvällen, det är varmt och gott - kvällstemperaturerna är ju till skillnad från Sverige inte särskilt olika dagtemperaturen, hemma blir det ju svinkallt efter kl 7, oavsett hur varmt det varit på dan - och Medelhavets vågor lojt slår in mot stranden, restaurangerna och affärerna börjar stänga så smått, vinden har börjat mojna och man har en god middag bakom sig, så är det lätt att sätta sig ner vid ett bord vid en cafetería och beställa in en cortado och en konjak. 

Dvs, inte konjak, alltså Cognac, det får ju bara den drycken heta som görs i speciella distrikt i Frankrike, utan då snarare en brandy, som är samlingsnamnet för dryckerna som görs via destillering av jäst druvsaft, alltså som konjak.

Spanien är en stor producent av brandy, dels i sherrydistriktet (Jerez), men också i Katalonien, och man är minst lika noga som när det gäller Cognac när det gäller tillvägagångssätt med destilleringen, hur länge den sedan lagras och de olika kvaliteterna. Kataloniens svalare klimat och bättre "druvmaterial" sägs göra deras brandy elegantare och mera lik cognac än brandyn från södra Spanien. Men, målet är aldrig att göra cognacsliknande sprit, utan en mera rund och mjuk och egen brandy med mildare syra.

Att servera en brandy i Spanien är en viktig ritual Först hälls kokhett vatten i glaset, rullas runt och så torkas det ur.

Först därefter hälls brandyn i, i det nu varma glaset. Inga mätglas används.

Och så dags att njuta, där dofterna och smakerna kommer till sin rätt tack vare uppvärmingen.

Ett slags livskvalitet (och då menar jag inte primärt alkoholen, den är klart sekundär i sig)!

På återseende/Göran

Postat 2014-05-27 22:25 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera
1 2 3 ... 4 Nästa