Vi har många skäl att fira Valborg, eller vårens ankomst

Valborgsmässoafton firas av främst länderna runt Östersjön. Från början en förkristen högtid, en hälsning till våren och ljuset, med eldar som skulle bränna bort det gamla och ge plats för det nya. Och sen kom kristendomen och annekterade även den högtiden. I framförallt Tyskland och angränsande länder nere i Europa firar man sedan 1400-talet den heliga Valborg, sankta Walpurgis som blev helgonförklarad den 1. Maj. De gamla hedniska festerna stämplades som häxfester, och myterna om häxor som åkte på kvastar och getter till Blåkulla för att dansa med djävulen tog fart.

Och så fyller kungen år.

Men det känns bra att markera våren, och en brasa är inte den sämsta symbolen.

De komma från öst och väst...

Efter en liten tvekande start tog den sig efterhand

Men sen dröjde det inte många minuter förrän den började falna.

Och det regnade inte!

På återseende//Göran

Att åka tåg

Att åka tåg skulle väl vara ett av de absolut bästa sätten att färdas på, särskilt om man vill åka lite längre sträckor. Hjulen på tåget är låsta vid en räls, det går bara rakt fram utan störningar, oförutsedda gupp eller kurvor eller undanmanövrar och det bara rullar på. Man sitter bekvämt, man har bra utsikt och man kan röra sig utan större problem, ta små promenader till exempelvis restaurang- eller kafévagnen, man kan läsa utan att må illa eller bli åksjuk eller bara sitta och vara i sin resa. Och det finns (principiellt) fungerande toaletter.

Tågen har sin historia, tänk på alla deckare och andra berättelser som utspelar sig på tåg, i litteraturen eller på film, och några ikoniska resor är ju tågbundna; Transsibiriska järnvägen, Orientexpressen, tågen över Klippiga Bergen i nordvästra Kanada etc, och alla berättelser om hur tågen vann mark både i USA och i Sverige, alla rallarhistorier inte minst.

Så istället för att ta bilen till Helsingborg, vilket annars låg nära till hands – jag är en sådan där bilburen person – så tog jag tåget. Tre timmar först till Göteborg, med sällskap av en för mig okänd dam i min ålder som berättade allt från sin resa till Cayman Islands, om sina barn och barnbarn – resan till Göteborg gick väldigt fort och var väldigt trevlig. Och sedan ytterligare en och en halv timme ner till Helsingborg med min nya bok… Jag kände mig nästan utvilad när jag kom fram.

Många sitter med sina små datorer och paddor, det finns alltid Wifi och uppkopplingsmöjligheter, så det är möjligt att jobba på resan, eller titta på någon film eller serie (ifall man missat senaste avsnittet av Game of Thrones till exempel)

De moderna tågen är mer bekväma än nånsin, och den skarvlösa rälsen gör resan ännu bekvämare. Och smörgåsarna, och maten, i restaurangvagnarna är bättre än tidigare, långt ifrån de gamla inplastade torra mackorna som i sången.

Överhuvudtaget tycks maten spela stor roll när man reser. De gamla väntsalarna är ombyggda till gallerior, där olika typer av matställen är mest förhärskande. Och många har med sig medhavd färdkost som går utmärkt att äta vid de små borden som kan fällas ner vid varje säte. Och det verkar som alla äter! Mest hela tiden. Så begreppet ”färdkost” är alldeles rimligt och relevant.

Snabblunch innan tåget går - Stockholm C

En lite senare snabblunch - Göteborg C

Jag missade inte bara dagens fotofika på Tårtan, utan också solnedgången över Öresund. Utsikten är från 5:e våningen på hotellet, där bastun ligger, och solen hann försvinna bortom horisonten medan jag hämtade kameran... Men det kpommer flera kvällar. 

Och anledningen till Helsingborgsresan; Nordiska Mästerskapen i barbershopsång, en av årets höjdpunkter för mig!

På återseende//Göran

Apropå det här med porträtt

Med grad av dödsförakt, eller i alla fall våghalsighet ger jag mig in i porträttens dunkla vrår, efter att ha blivit inspirerad av Björns T’s härliga porträttserie och hans tankeväckande funderingar om porträttfotografi. Utan jämförelse i övrigt!

Det här med att fotografera människor är uppenbarligen något grundläggande. En bild på vad som helst blir direkt intressantare med en person med i bilden. Och det är också ganska uppenbart att bilder på människor i sin situation är roligt att ta, se bara på allas våra bilder från de olika fotofikasessionerna, där de flesta av oss närmast frossar i sådana bilder.

Jag tycker om att ta bilder på människor, gärna ansiktsbilder, som väl är själva definitionen av porträtt. Jag har alltid varit intresserad av människor, hur de ter sig och ser ut, alltid noterat och fäst mig vid särskilda drag eller uttryck i stunden, sett intressanta uttryck i övrigt, där traditionella värderingar om skönhet eller fulhet fullständigt saknat betydelse. Just komplexiteten hos oss människor är tankeväckande och intressant, det gåtfulla eller detta att vi är annorlunda från stund till annan; jag försöker hitta stundens bild, eller ögonblicksbilder, snapshots om ni så vill.

Det blir naturligtvis något begränsande att fotografera så. Man får hålla tillgodo med befintligt ljus, det är svårt att dribbla med hjälpmedel som reflexskärmar eller artificiellt ljus i övrigt – fotograferandet sker i stunden allt annat lika och givet.

Och då blir det mycket skräp förstås. Men ibland hittar man ”det där”, en känsla, ett uttryck som definierar stunden, en sån där bild som ger en aha-känsla, kanske särskilt för de som känner personen ifråga.

Här är några bilder, några ögonblicksporträtt på min mor, tagna när vi satt ute och fikade, mitt på dagen, i obarmhärtigt hårt ljus då solen sken på oss från en molnfri himmel. Hon gruffade lite initialt över att jag satt och pekade med kameran mot henne, men glömde snart bort den. Och hon klagade lite kokett över sin ålder (88) och sina rynkor, vilket ju jag tycker bara kan vara vackert som symbol över långt liv, erfarenheter och upplevelser (vilket hon instämde i efteråt). Några av bilderna är publicerade nyligen i andra blogginlägg, men passar bra som exempel här. De blev till slut bilder av min mamma som jag ser henne, min upplevelse av min mor idag, till dels ställt mot hur jag kommer ihåg hur hon har sett ut tidigare, förutom drag hos henne som går igen hos mig och mina syskon, fast det kan vara svårt att hitta dem för någon som inte känner mig  (oss).

På återseende//Göran

Skaraborgsbôgda, stenmurar och fika i solskenet

Även om det var nästan 50 år sedan jag flyttade från Skövde, där jag är född och uppvuxen, så känner jag mig fortfarande som skaraborgare, särskilt varje gång jag kommer hit (till och med språket förändras, enligt min fru...). Vi brukar hälsa på runt påsken, min mor fyller år och det brukar bli en liten tur runt i bygden, olika från år till år. Hornborgasjön med tranorna är emellertid alltid med.

Skaraborg – som inte finns längre som administrativt begrepp, ersatt av Västra Götalands Län som det är, vilket innebär att vi trängs med forna Älvsborgs län bland annat – är en i allra högsta grad levande kultur- och jordbruksbygd. Talrika fornlämningar och vikingarösen samsas med små och stora jordbruk i det böljande landskapet, hästar och kossor betar ute på fälten och åkrarna ligger svarta och nyplöjda så här års. Och så alla kyrkor, i varje liten by, ofta vitstrukna lyser de på långt håll. Vitsippor lyser i gläntorna och bland skogens dunkla skuggor med de typiska ekängarna lite här och var.

Efter att nästan lite pliktskyldigast ha hälsat på hos tranorna i Hornborgasjön passade det väldigt bra med en fika strax bredvid kyrkan i sjöns södra ände. Fiket antagligen det gamla kyrkvaktmästarbostället, nästan sommarkänsla i solskenet på backen. Och "Trankaka", minsann.

Och ett svartvitt porträtt av min mor, i solskenet. 

Och med den här utsikten på andra sidan.

Sen är jag svag för gamla stenmurar. För mig betyder de tidens gång och jag kan föreställa mig slitet med åkrar och ängar, och hur man använde all sten man fick upp för att gränsa av och markera. Det handlar också om hantverksskicklighet, det är inte bara att stapla stenar ovanpå varandra hur som helst, och det är mäktigt att så många finns kvar i så bra skick så här långt efter de byggdes.  

Segerstads kyrka. Byggd 1814, så det är en i sammanhanget ganska ung byggnad, jämförelsevis. En klassisk ekallé med de ofrånkomliga stenmurarna leder upp till kyrkan, som fortfarande i allra högsta grad är i bruk.

Och det finns så mycket mer...

På återseende//Göran

Ont om trängsel var det inte speciellt gott om

Först – jag är ingen fågelfotograf. Mitt längsta objektiv är inklusive cropfaktorn 300 mm (dvs 150mm), något längre med extendern på x1,25. Sen orkar jag aldrig upp på morgnarna, så jag kan få de här bilderna på fåglar i flykt mot en orange morgonhimmel. Och anledningen till att jag ändå åker till trandansen vid Hornborgasjön varje år vid påsk är faktiskt inte för fåglarna, utan för att hälsa på min mor som brukar fylla år runt påsk, eller snarare i mitten av april.

Och född och uppvuxen i Skövde som jag är – även om det lär vara preskriberat nu, det var närmare 50 år jag flyttade – så är det här med Hornborgasjön nåt relativt nytt, nånting som varit bar de senaste 7-8 åren. Det här besöket hör till ritualen, eller snarare rutinen med en liten utflykt runt i Skaraborgs län som vi gör varje år.

Ibland hamnar vi mitt i smeten, när tranorna är som flest, ibland är vi för tidiga och ibland, som i år, är vi sent ute. Nästan alla tranor hade gett sig iväg vart de nu far efter mellanlandningen i Hornborgasjön, och det var bara några ynkliga tusen tranor kvar. Bara för nån vecka sedan hade man räknat tranorna i fyrsiffriga antal.

Men det var vackert väder, nästan osannolikt för medio april med lufttemperaturer upp mot de tjugo, och alltså gott om plats både för oss åskådare och ute på sjöns mader. Rätt tomt! Och tyst, annars ljuder luften av tranornas skrik, ackompanjerat av alla andra fåglar som låter. Så det blev en bra utflykt ändå. 

Vi hade i alla fall bra väder... min fru och min mor njuter i solen och tittar på när jag fotar.

Och de riktiga proffsen som brukar trängas var inte heller här.

Och vår utflykt i Skaraborgs kultur- och levande jordbrukslandskap blev lyckad, vilket jag återkommer till.

På återseende//Göran