Framtiden är redan här

I den berömde science fictionförfattaren Isac Asimovs värld lever människorna i en avlägsen framtid. Jorden är sedan länge mer eller mindre förstörd och stora delar av mänskligheten har flyttat ut till andra världar, till andra solsystem där man koloniserat nya planeter.

I Robot-böckerna figurerar en detektiv, Elijah Bailey och hans humaniforma följeslagare, roboten Daneel Olivaw. De hamnar vid något tillfälle – i boken The Naked Sun – på planeten Solaria för att lösa ett mord. Människorna på den planeten har ordnat sin tillvaro i avsikt att bli gamla – drömmen om evigt liv - med att undvika virus och bakterier och allehanda smittoämnen. Detta sker medelst isolering och social distans. Man bor för sig själv, träffar sällan eller aldrig andra människor i verkliga livet, umgänge sker via nån slags motsvarighet till vårt internet – hologram – och allt de behöver göra sköts av robotar.

Historien i boken utspelar sig nåt millenium fram tidsmässigt, och skådeplatsen är alltså en koloniserad planet i ett fjärran solsystem.

Jag kom att tänka på Asimov och hans robot – böcker, när jag insåg att vi, i alla fall många av oss, lever ett liv inte långt ifrån hur människorna lever på Solaria. Det har alltså inte behövt gå tusen år; vi bor kvar på jorden, men vi lever för oss själva, vi iakttar social distans och undviker andra människor (särskilt trängsel), vi försöker undvika smitta så långt det är möjligt. Den stora skillnaden är väl att vi inte har några robotar som hjälp (eller vänta nu – dammsugarna då till exempel, de är ju robotar om än inte lika utvecklade som de på Solaria…).

Det finns inga körer eller sånggrupper som träffas i verkligheten längre. Vi har visserligen inte några hologram, men vi har internet.  Och internet låter oss träffas, åtminstone virtuellt och då finns egentligen inga gränser för hur mycket vi kan göra tillsammans trots social distans.

Det finns flera programvaror som låter oss umgås via nätet. För möten finns Zoom. För musiker och sångare har vi exempelvis Jamulus där man kan koppla upp sig och spela och sjunga tillsammans fastän man är på helt olika platser i världen.

Min plats i kören och kvartetten numera

I vår kör och i kvartetten sker detta mer och mer. Vi kopplar upp oss, vi hör varandra i våra hörlurar och pratar i våra mikrofoner och så kan vi musicera tillsammans. Visserligen ser vi inte varandra, men det funkar. Det är ungefär som att stå med ryggarna mot varandra med avstånd och blunda och sjunga, visst finns det utmaningar, men vi kan i alla fall mer än hjälpligt sjunga ”tillsammans”.

Så, framtiden, åtminstone delar av den som Isac Asimov beskriver den, är på något sätt redan här.

På återseende//Göran