I Helg och Söcken

Bilder, berättelser och tankar från vardag och fest i mitt liv.

Min bästa bild

Det här med bra bilder, och den bästa bilden, är inte lätt. Saken har ju diskuterats här bland bloggarna flera gånger nu. Det är ju många parametrar som ska till; motiv, skärpa, färg resp. svartvitt, komposition etc, men inte minst känsla och budskap, vad säger bilden, och till vem talar den, ja ni vet.

Sen kommer det här att en bra bild (bra för mig!?!) tröttnar man aldrig att titta på, det finns ständigt nya saker att se, nya ställen att vila blicken, nya vägar att låta blicken vandra i bilden.

Fram till för några år sedan hade familjen ett ställe nere i Blekinge, på Sturkö. Från början ett sommarställe blev det permanent boende för mina föräldrar efter deras pensionering, vilket också passade bra eftersom min far kom därifrån från början, han flyttade hem. Efter hans bortgång för en tio år sedan orkade emellertid inte mamma hålla stället och sköta om det, så vi sålde det och mamma flyttade i sin tur hem igen till Skövde, där hon har sina rötter.

Ett underbart ställe, i skärgården, med havet och alla öarna, bad och båt och en stor tomt som mamma kultiverade och vårdade trots dåliga odds – jordmånen är väldigt tunn där ute i skärgården och berget ligger ytligt. V i tillbringade alla somrarna där, själva och med våra familjer, ett paradis. 

Precis i utkanten av tomten fanns ett ställe där berget gick i dagen, och när jag dokumenterade anläggningen (vilket jag gjorde hela tiden, fanns alltid nåt att fotografera) så tog jag en bild där, bara så där.

Den här bilden har jag nu som skrivbordsbild i datorn sedan många år. Jag tröttnar aldrig på den, och jag kan, innan jag sätter igång med vad jag ska göra på datorn, sitta långa stunder och bara förlora mig i bilden.  Mycket tankar, många minnen, mycket känslor finns i bilden, och den symboliserar alla somrarna, alla gäddorna som vi drog, alla hoppen från bryggan och bara detta att tillbringa delar av livet på en underbar plats.

Så, det här är nog min bästa bild, i alla fall för mig. 

På återseende, och Gott Nytt År//GöranR

Postat 2016-12-31 16:30 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Prylsnack, det fotografiska samtalet och bloggar

Tar prylsnacket över diskussionen och det fotografiska samtalet här på Fs eller annars också, dvs till förfång för det seriösa fotograferandet? Finns det en motsättning mellan prylintresse och bra fotografi? Betyder att ha den värsta utrustningen mer än själva fotograferandet och tar de som pratar högst och mest om prylar egentligen inte tar intressanta bilder?

Det är intressanta tankar som nyligen aktualiserats, men eftersom jag inte helt känner igen den situationen, särskilt inte när jag läser bloggarna här på Fs, så tänkte jag se efter hur det egentligen ser ut.

Om man tar något hundratal blogginlägg här på Fotosidan.se  visar det sig att det allra övervägande antalet, mellan 80 och 90 %, handlar mest om bilder; bilder med förklarande text respektive berättelser, tankar och idéer som illustrerades av bilder, förutom alla bilder som visades utan text. Cirka 10 % handlar explicit om prylar, men även där finns bilder, dels på grejorna, men också tagna med de verktyg som diskuterades. Frågan är om det egentligen inte är för lite? Det är ju ändå fotobloggar vi pratar om, där verktygen borde vara väl så viktiga, eller hur?

Prylsnacket hittar man på Fs mest i de olika diskussionsfora, där kameror och objektiv tar täten, tätt följd av olika mjukvaror.

I de olika grupperna kan det vara annorlunda. Jag vet mest från gruppen gatufoto, där man, vid sidan av bildkritik (det fotografiska samtalet!?!) ägnar mycket kraft att diskutera regler för gatufoto och regler för bildkritik.

Det fotografiska samtalet då i övrigt då? Nja, inte så mycket. Kanske egentligen mest i svaren och kommentarerna till bloggarna, men inte så jättemycket där heller faktiskt. Möjligen i enstaka fall i bildkritikpoolen, men ganska glest där också.

Så varför bloggar vi (jag) då? Uppenbarligen vill vi (jag) berätta, vi (jag) vill visa våra bilder och dela med oss (mig) av vad vi (jag) upplever och hur vi (jag) upplever vad vi (jag) upplever genom kameran. Och det är ju ett utmärkt sätt att visa bilderna man tar, så att de inte bara blir kvar i datorn. För mig känns hela bloggeriet seriöst. Bildkvaliteten varierar förstås, men där har vi ju en alldeles egen diskussion, nämligen vad som egentligen är en bra bild, som kommer upp på tapeten lite då och då. Och det eventuella prylsnacket tar ingenting från själva fotograferandet, eller bildskapandet eller ens det fotografiska samtalet, snarare tvärtom. Det är understundom intressant att läsa om olika grejor, särskilt med historia, även om jag själv inte ligger åt det hållet, rent praktiskt. Och de bloggar som handlar om prylar presenterar bilder som tillför.

Och våra verktyg eller våra prylar är faktiskt viktiga. Det är viktigt att de gör som vi vill, att de är sköna att arbeta med och att vi kan få ut vad vi vill med dem. Det vore ju synd förstås, om prylen blir viktigare än bilden, även om det nog händer – det finns säkert många som åker omkring i en Lamborghini för att de har råd och för att de vill stila, utan att kunna köra den eller utnyttja den som den förtjänar, och motsvarande finns säkert hos oss också.

Men vad gör det i så fall? Låt det vara så då. Huvudsaken är väl att det finns seriösa fotografer, där bilden är viktig, där uttrycket är viktigt och man fotograferar för att man måste, inte för att man har en dyr eller exklusiv kamera. 

På återseende//Göran

Postat 2016-12-29 00:30 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Promenaden är den bästa medicinen och roten till allt gott.

Dessa dagar är klassiska promenaddagar. Men promenera, dv s röra på oss s borde vi göra oftare och mer regelbundet.

Promenaden påverkar oss mer än vad vi tror. På sikt får den hjärtat att slå bättre, blodtrycket att sjunka, vi får bättre kondition och matsmältningen förbättras. Vårt stämningsläge balanserar upp sig och promenaden reparerar hjärnceller, påverkar vårt minne och vår koncentrationsförmåga till det bättre och gör oss allmänt lyckligare. På promenaden laddar vi batterierna, både fysiskt och psykiskt.

Allt det här är belagt i forskning och praktisk erfarenhet. Allt det här vet vi. Ibland blir det bara så svårt att hinna med, eller orka med. Och då hamnar vi i det paradoxala läget, att det livet vi lever, med stress och stillasittande och för mycket att göra hindrar oss från att göra det som är bra mot effekterna av stress och stillasittande och för mycket att göra, vilket gör att vi bara mår sämre och sämre.

En gammal doktor sa till sina patienter, när de klagade på att de inte hann med att promenera eller motionera; ”Gå ut med hunden!” Och när patienterna invände, ”Jag har ingen hund”, sa han bara lakoniskt, ”Det bryr jag mig inte om!”. Och där satt patienterna som fågelholkar tills budskapet gick upp för dem; har man hund så måste man gå ut, oavsett, och har man ingen hund kan man leva som om, och gå ut på sin promenad, helt oavsett.

Så idag gick jag ut med min hund, som jag i och för sig alltså inte har. Där jag bor är vi begåvade med att ha natur alldeles runt knuten, vilket är ytterligare en aspekt på promenaden; man ska helst gå i natur (och utan nånting i öronen). Och kameran följde med, förstås.

Den nedåtgående solen strilade in sina strålar snett mellan träden.

Naturens egen timmerman har lämnat spår, och är av allt att döma tillbaka. Trevligt!

Solen sjönk mer och mer, och färgerna b lev allt intensivare.

Och skuggorna förlängdes.

Egentligen en lustig decemberdag. Här skulle varit snö, men istället några plusgrader och sol, även om den höll på att gå ner. En perfekt dag för en utflykt, emellertid ändå. 

Fascinerande mönster som bildas av lavar och mossor på klipporna.

Och det fallna trädet, som vilar på den tunna isen.

Nu styrkt till kropp och själ väntar bastun.

På återseende//Göran

Postat 2016-12-26 15:58 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

"Mobilfotografi"

Vi har en tendens att vara beskäftiga, vi som har en kär hobby som tar mycket av vår tid och vårt intresse. Vi ser på alla dem som försöker sig på vårt gebit med en von oben attityd, och vi vill gärna gå in och tala om hur man egentligen gör, dvs hur vi gör. Se bara på alla videos på YouTube, alla tutorials och inte minst på program i TV, som till exempel ”Alla är fotografer”, vilket i och för sig var ett synnerligen trevligt fotoprogram.

Tydligen gäller detta inte bara Sverige, utan också Skandinavien i ett lite större perspektiv. I Norge har man uppmärksammat att många tar bilder med sina mobiltelefoner (precis som hos oss), men eftersom det man mest ser är ”selfies”, ”matbilder” och ”solnedgångar” så gör man ett TV-program som ska lära folk att ta "ordentliga" bilder, även med mobilen.

Detta resulterade i en väldigt trevlig (norsk) TV-serie förra året, ”Mobilfotograferna” som också sändes i Sverige. Hade totalt missat, men hittade av en slump nyligen och plöjde igenom 4 eller 5 halvtimmeslånga avsnitt. Det hela gick ut på att sex passionerade mobilfotografer (finns det sådana egentligen?) i två lag fick uppgifter av professionella fotografer för att sedan bli bedömda. Till slut valdes två personer ut för en final. Mycket intressant, och faktiskt också till dels lärorikt, för vet ni vad? Den fotografiska bedömningen och samtalet skilde sig inte åt från vad vi försöker här, vi som använder ”riktiga” kameror. Ingen skillnad. Kamera som kamera, liksom. Väldigt befriande.

Kan rekommenderas! Se länk: http://www.svt.se/mobilfotograferna/ 

PS: Alltså begreppet ”mobilfotografer” är ju intressant i sig. I linje med det kan man då tänka sig DSLR-fotografer? Kompaktfotografer? M43-fotografer? Leicafotografer? Spegellösa fotografer? Jag ser hur det kan dra iväg hur långt som helst. Och det är väl ingen skillnad vilken utrustning man använder? Eller… DS

På återseende//Göran

Postat 2016-12-25 20:50 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Inspiration

Lilleljulafton, dvs nån dag för julafton när familjen samlas innan alla åker åt olika håll för särskilda åtaganden är inte bara mat. Det är också julklappar.

Just julklappsgrejen har varierat genom åren., Nu försöker vi hålla tillbaka, framförallt som det blir svårare och svårare att hitta meningsfulla saker. Alla har i princip allting, och när det gäller mig själv vill jag gärna själv köpa det jag vill ha, för att inte riskera att jag får nåt som inte är just det jag trängtar efter. 

Men ibland händer det. Och då är det skojigt när familjen känner till vidden  av ens intresse. Så boken Humans Of New York var en riktig höjdare.

2010 beslutade sig fotografen Brandon Stanton att försöka fånga själen hos invånarna i sin stad, och också själva staden, NY, med sin kamera. Det resulterade i en blogg, Humans Of New York med  bilderna flankerade av små historier runt om vad han  fotograferat. Och sen blev det en bok. Och den boken har jag nu här. Oerhört inspirerande! Och man kan följa historien på Instagram, av  allt att döma.

Inte så dumt ändå med julklappar ibland. Och just den här kan direkt rekommenderas.

På återseende//Göran

Postat 2016-12-23 21:13 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera
1 2 3 ... 4 Nästa