I Helg och Söcken

Bilder, berättelser och tankar från vardag och fest i mitt liv.

Fiskefoto, eller fjällfoto – natur?

Årets fiskeresa gick till Tjuonajokk i Kaitum, högt uppe i den svenska fjällvärlden mellan Kiruna och Gällivare. Vi har varit där förut, så vi vet hur bra det är. Man har från början haft ett ambitiöst program när det gäller natur- och fiskevård i området, vilket borgar för stabilitet och ett synnerligen gott fiske.

Årets resa var den närmast ofattbara 43:e i ordningen - vi har alltså åkt varje år sedan 1973 tillsammans, tre killar (numera gubbar?). Vi har haft med oss våra ättelägg av och till under resorna, och nu var det dags för tredje generationen att följa med.

Det är naturligtvis även ett eldorado när det gäller fotografi uppe i fjällvärlden, dvs förutom fisket; fantastiska vyer, dramatiska landskap och ett stundtals dramatiskt väder, förutom själva fisket förstås.

Men som jag fotograferat från början, så har vi ett antal bilder som kommer igen år från år, och svårigheten ligger närmast i att hitta bilder som inte varit med tidigare, vilket är nästan omöjligt. Å andra sidan är ju fotograferingen ändå lika häftigunder sådana här förhållanden, och till dels handlar det också om dokumentation.

Någonting jag lärt mig ändå under de här resorna är att man måste välja i stunden. Antingen fiskar jag, eller så fotograferar jag. Om jag försöker kombinera, eller göra bägge sakerna på samma gång blir det ingenting av någonting.

Men, det var som vanligt en väldigt bra vecka, där man kunde koncentrera sig på väsentliga saker – natur, fiske, att komma ikapp sin själ etc – utan störningar från den yttre världen, dvs utan  mobiltäckning eller internet. Det är svårt att riktigt värdera hur viktigt det är! Men det är det!

Tjuonajokk ligger drygt 4 mil från Kiruna. Det är för långt att gå, särskilt med tung packning (och numera). Helikoptern går närmast i skytteltrafik ibland. 

Det finns en fantastiks bastu där, med en vidunderlig utsikt ut över sjön. Bilden tagen in genom ett fönster från utsidan, utsikten anas förutom speglingarna från omgivningen. 

Självklart ska det ändå vara med en fiskebild. Den tredje generationens glädje över en stor harr som bjöd ordentligt motstånd. Finns få saker som är roligare.

Dramatiska skyar ser vi inte sällan.

Spången är en klassiker i fjällvärlden. Här leder den upp från bryggorna och båtarna till stugorna.

Vädret är en joker i fjällen. Man vet aldrig var man har det. Och det växlar snabbt. Vi hade tur, och kunde ofta njuta av morgonkaffet på förstukvisten.

Mer dramatik i himmel och vatten - så här kunde solnedgången te sig. 

Och vyerna kan alltså vara nästan bedövande vackra i sin storslagenhet, nästan på gränsen till kitsch. Men det är vackert och storslaget, och det är något att njuta av. 

Vi har fiskat på många ställen i världen. Men sådana här fonder - med kebnekaisemassivet i bakgrunden - till vårt fiske har vi inte alltid. Så det måste ju dokumenteras. Människans litenhet etc...

På återseende//Göran

Postat 2016-09-10 21:28 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Ännu mer - lite annorlunda - strandliv

Torrevieja är från början en fiskeby. Efterhand har den blivit en tillflyktsort för framförallt inlandsspanjorerna, en resort för dem som vill se och uppleva havet. Det är till exempel många Madridbor som har lägenheter här i stora lägenhets- och villakomplex - urbanizationes -  och kommer hit under helgerna och längre ledigheter. På senare tid har också övriga Europa börjat hitta hit, inte minst  och framförallt engelsmän och skandinaver. 

Klimatet är ganska stabilt, man brukar säga att det i den här regionen finns ett mikroklimat som bland annat betingas av de två stora saltsjöarna som ligger en bit inåt landet. Luften och vattnet är rent också på grund av avsaknaden av processindustri - det finns inga fabriker här, utan man lever mest på sin salttillverkning. 

Stadens ställning som resort för landets invånare längre inåt landet har gjort att det aldrig blivit någon charterturism här; inga stora strandhotell och inte den här ytliga turiststämningen man kan se hos andra mer typiska charterturistställen. 

Detta innebär också att strandlivet blir annorlunda. Istället för att bara ligga och steka sig i solen är stranden en plats där man umgås, ett forum för att vara tillsammans, där man träffas. Och det förekommer inte att någon är uppe i ottan för att tinga strandstolar....  Det är klart att en del faktiskt ligger och steker sig, solar på det klassiska strandsättet, men ändå är stranden här en plats där man träffas, där det händer saker på ett annat sätt. Och man är här lyckligt befriad från alla de vanliga turiststrandsattraktionerna, inga karuseller, inga vattenskotrar, inga vattenskidor eller liknande. 

På återseende//Göran

Postat 2015-10-12 12:04 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Minnen - souvenirer och kylskåpsmagneter

Idag gjorde jag en sån där lista som man gör ibland, för att komma ihåg. Och som vanligt satte jag den på kylskåpet, under en kylskåpsmagnet. Det slog mig då, att jag tittade på en massa minnen, magneter från alla jordens hörn (nästan), och en mängd bilder och hågkomster kom för mig.

Souvenirer har en närmast negativ klang i inredningskretsar, lite larvigt så där, tänk på alla askfat från Mallorca till exempel (det är ju också så få som röker nu). Men vi har behov av att minnas var vi har varit, och egentligen tjänar souvenirerna sitt syfte ganska väl. Och det är ju inte alltid man kommer över någon typisk hantverkspryl som speglar kulturen, historien och det dagliga livet där man är.

En sån där souvenir som alltid känts lite extra larvig är kylskåpsmagneterna. Ofta klumpigt gjorda och made in China, närmast oblygt flirtande med själva turistbegreppet. På senare tid har jag emellertid omprövat min lite snörpiga attityd. Kylskåpen innebär stora ytor, som anslagstavlor, där man får plats med en hel del; exempelvis bilder (och jag brukar skriva ut bilder i 10x15 som jag byter ut med jämna mellanrum, i brist på album…), och listor, och för att hålla dem på plats behöver man exempelvis magneter. Och magneterna kan alltså vara minnen från platser man besökt, lätt tillgängliga och alltid framme.

Så en viktig inköpspost på mina resor är numera kylskåpsmagneter, oavsett sin charmlöshet rent konstnärligt. Det är i alla fall påminnelser om upplevelser man haft, saker man sett och upplevt, och så är de ju så bra att hålla uppe bilderna och listorna på kylskåpet. Det är också en given traditionell resepresent.

Spårvagnarna i Lissabon 2012

En oförglömlig resa till Namibia som avslutades med Viktoriafallen.

Fiskeresa till Glacier Nationalpark Montana sent 90-tal, plus en bergsande från Gran Canyon förra året.

Nashville från i somras...

Och samlade minnen, alltså

Som här, en anslagstavla. 

En annan liknande souvenir är julgransprydnader. Men det är för en annan säsong. 

Postat 2015-08-17 14:30 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Vandring; filosofi och japansk poesi

Nyligen hemkommen från en vandringsresa i nordvästra Spanien, närmare bestämt den spanska delen av Baskien, kungariket Navarra. Det var en organiserad gruppresa via en av våra vanliga researrangörer, vi bodde några nätter i den norra delen av området och vandrade där, sedan flyttade vi längre söderut och genomförde våra vandringsturer där.

Det var en liten och hanterbar grupp med genomgående trevliga människor, resan i övrigt var föredömligt organiserad och vandringsturerna bjöd på varierad terräng där vi mötte olika naturtyper. I övrigt bjöds på bra mat och gott vin. Vädret var bra, kanske ibland väl varmt, men för oss som är vana vid den svenska sommaren är det svårt att gnälla på sol och värme (och det är skönt att svettas).

Att vandra, särskilt om man vandrar långt och inte bara tar en liten tur där hemma, innebär att man dels koncentrerar sig bara på en sak, dvs att vandra – man kan inte göra så mycket om ens något annat - men också att man saktar ner i tillvaron och bromsar upp i livshetsen; man bara går där och njuter av vyerna och låter tankarna komma och gå som de vill. I den ibland lite enformiga lunken, som pågår under en längre tid, händer det inte sällan att man hamnar i närmast kontemplativa tillstånd, nästan som ”flow”, där problem kan lösas och man kan bli kreativ och där poesi kan bli till.

Japanerna kan det där. I det poetiska skapandet av den traditionella japanska diktformen haiku undviker man grubblandet, utan försöker hellre nollställa sig, göra sig öppen för intryck och skeenden, ofta genom att gå ut i naturen. Att ta en promenad ute i naturen för att hämta inspiration till en haiku kallas på japanska för ginko. Ginko är ett av haijins (haikudiktarens) vanligaste arbetssätt.

Den andra dagens vandring genomfördes på en del av den kända pilgrimsleden till Santiago del Compostela, där vi anslöt till leden som går mellan Pasaia och Hondarriba; en vacker och delvis kuperad sträcka som går längs Atlantkusten och där den dramatiska gröna kusten  möter det djupblå havet. Vi mötte en del människor som också var ute och vandrade, men de flesta höll sig tydligen till den mer ordinarie parallella leden lite längre in mot landet, vilket lämnade oss ganska befriande för oss själva.

Och det blev en haiku efter den dagens vandring:

Kängorna knirkar

Solen är obarmhärtig –

vandringen fortsätter

På återseende//Göran

Postat 2015-07-07 03:49 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Marknaden

Marknaden som begrepp är stort här nere i södra Europa. Under veckosluten avlöser de varandra runt omkring - fredagarna är den här i stan. En stor del av city stängs helt sonika av för att bli en myllrande massa av marknadsstånd och människor som trängs i de smala passagerna. Och här kan man skaffa allt! Kläder, smycken, väskor, läder, skor - ja vad du vill, och med hyfsad kvalitet, faktiskt. Frukt och grönsaker är stort, förstås, egen- och närodlat från trakten finns i överflöd, och är den delen som är intressantast, för oss. I jämförelse framstår vår egen Bondens Marknad på lördagarna närmast som lite pyttig. 

Så, på marknadsdagens morgon tar man med sig sin shoppingvagn, sin "Dramaten" och ger sig ut på upptäcktsfärd.

Bondfångeriet är här, förstås. Den vanliga "under-vilken-kopp-finns...", och så någon som vinner, vilket visar sig vara en anonym kompis till bondfångaren själv, etc etc...

Men det är något visst med frukten och grönsakerna på de här breddgraderna; större, saftigare och sötare, mer färg.

Och så mycket av sånt som inte är så vanligt hemma - som kronärtskockor i stora högar.

Bowlingklot? Eller meloner?

Utan Dramaten skulle det inte fungera. "Alla" har en sån.

Som sagt - här finns allt, nästan. Och en folkfest under alla förhållanden, roligt att bara gå här, även om man inte handlar (vilket är svårt att låta bli förstås).

På återseende//Göran

Postat 2015-05-15 14:41 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera
1 2 3 ... 5 Nästa