Fotofika. Och landsbygdens pärlor.

Fotofika handlar inte bara om fotografi. Tack vare de återkommande fikatillfällena hittar man, eller snarare blir varse (för det var förstås inte jag som hittade det här stället) att landsbygden, ni vet det här området runt Stockholm, utanför förorten, har  en massa att bjuda på. Idag hamnade vi genom Bengt-Åke S's försorg på Åsgatan 2 i Järna; trädgård, konst, ekologiskt, närproducerat, hemmabakat etc etc, allt sånt som  sätter lite stil på tillvaron, hög mysfaktor (och gott kaffe!)

Det blev mycket diskussion  om kameror idag mot bakgrund av ställd fråga om vilken kamera man skulle satsa på om man ville/behövde byta. Jag är ju oerhört nöjd med mina Olympuskameror och förordar givetvis dem (de är ju typ bäst), men det drunknar ju förstås i sorlet från Fujikören, bestående av Fujifans från olika håll. Det är en klar övervikt av Fuji av alla de slag i gänget - en enstaka Canon eller Olympus kommer direkt till korta 😁. 

Men synnerligen trevligt som vanligt. Hög diskussionsnivå. Och helt underbara flugfiskeflugor, streamers och stora fluffiga gädd- och abborrflugor... Ska testas i Vojmån och uppe i Jorm senare i sommar. 

Lite av de på fotofikorna vanliga snapshotporträtten (plus lite annat):

Nej, det var ingen Fuji, den här gången. (Det var en Olympus...)

M var med! Hon trivdes gott med allt gos från de som var där.

Time flies when you have fun . It's fun to tie flies!

På återseende//Göran

PS: Kanske skulle kunnat redigera några av porträtten till svartvitt. Men förutom att vara Fujianhängare är merparten också  monokromister, så det fick bli färg 😎)

Försenad vårsalong. Eller sommarsalong?

Coronapandemin har ställt till det i vårt samhälle. Inte minst den offentliga  kulturen har fått ta mycket stryk, med inställda föreställningar, inställda utställningar etc, med direktiv om bara ett fåtal personer i publiken därest nånting i publikt sammanhang ens blivit av...

Den traditionella vårsalongen på Liljevalchs i Stockholm ställde till exempel in den fysiska utställningen förra året och visade de insända alstren digitalt, vilket förstås var långt ifrån vad en fysisk utställning förmedlade i upplevelseväg - konst ska ses IRL

I år blev det emellertid en riktig utställning, om än försenad. Maj till augusti är ju egentligen en sommarutställning, men ändå. Så vi gick. Som vi brukar göra. 

Själva utställningen var som vanligt, dvs ganska spretig, både avseende motiv som kvalitet. Inte så mycket fotografi, har känslan av att det varit mer tidigare. Självklart var det många alster som hintade åt pandemin, det var exempelvis en hel del munskydd i olika former.

En annan tydlighet var avsaknaden av människor. Det var ett begränsat antal människor som släpptes in åt gången, och det blev aldrig den där typiska vårsalongsträngseln, på gott och ont. Effekten var att den riktiga känslan hade svårt att infinna sig (även om jag tidigare inom mig svurit över alla människor som står och ställer sig i vägen), samtidigt som det alltså blev lättare att kolla in konstverken.

En sak som jag tänkte på, och som jag brukar fundera över när jag går på utställningar är betraktningsavståndet. Ofta ses besökarna gå väldigt nära bilen eller tavlan, som ville man detaljstudera utförandet på riktigt nära håll. Jag förstår inte det.  För mig ska det vara ett ganska ordentligt avstånd när man ska titta på en rätt så stor tavla som hänger på väggen för att rätt kunna se den, få en överblick och  ta in upplevelsen av bilden, känna efter vad den säger mig... Att då  stå bara några centimeter ifrån hindrar ju effektivt det.

Avslutningsvis en fika eller lunch som idag blev Liljevalchs egna fik. Modernt och avskalat, egentligen rätt så torftigt, med ett magert utbud av skink- och ostmackor på papperstallrikar och dricka i plastglas. 

Men det är alltid lika roligt, eller snarare intressant med de årligen återkommande vårsalongerna på Liljevalchs, och det fungerar även sommartid.  En trevlig vana för oss, som nu nästan blivit en institution. 

På återseende//Göran

Sommarnatt i trädgården

Ibland kan det vara svårt att sova under de här sommarnätterna som vi kan få runt midsommartid. Klockan är ungefär 0300, det är fortfarande runt 20 grader ute och det är ljust, det här märkvärdiga lystret, inte ljust som på dagen men ändå ljust. Frågan är om det någonsin varit mörkt i natt...

Det här varierar förstås vart man bor i Sverige, i de nordligaste delarna av landet är det riktigt ljust även nattetid. Här i Stockholmstrakten blir det alltså inte lika ljust, men får å andra sidan det här speciella skimret.

Som vanligt är det svårt att via bilderna helt förmedla känslan, men ändå:

På återseende//Göran

Oäkta eller äkta?

Att rosor är rotäkta är någonting man strävar efter i rosvärlden. Det betyder att de är odlade från början så att säga, med sticklingar, dvs inte är ympade på en annan rosrot, vilket möjligen är vanligast (går snabbare att få fram rosen, snabbare till disk så att säga).

Det finns ändå fördelar hos både okulerade som rotäkta rosor. Fördelen med rotäkta är att skotten som kommer från roten är av samma sort som busken, det blir alltså inte några vildskott.  

Okulerade rosor har fått växa ihop med en härdig grundstam. De har provodlats i större utsträckning och vi vet ofta hur de klarar sig i vårt klimat enligt vår zonindelning. De brukar även komma igång snabbare än de rotäkta.

Det är svårare att få tag i rotäkta rosor, och de är inte sällan dyrare än motsvarande rosor som växer på annan rot. Man brukar också vilja framhäva rotäktheten, som något bättre eller finare.

En ros som är okulerad, alltså där rosen blivit inympad på en annan rot är alltså i någon bemärkelse inte äkta, utan oäkta. Detta är i och för sig emellertid ett något märkligt resonemang kan jag tycka. Det är ju rosen som växer ovan jord som räknas, inte dess ursprung, dvs det är det man ser som betyder något, inte bakgrunden.

Det här är rosen Louise Bugnet. Just de här exemplaren är inte rotäkta. Emellertid upplever jag att rosen ger mig samma upplevelse som en ”äkta” LB skulle gjort. Även fast de är oäkta.

Det är för övrigt en härlig ros. Skuggtålig, härdig, och så blommar den med underbara vita blommor som luktar gott. Knopparna är lustigt nog helt röda, nästan polkagrisfärgade ju mer de utvecklas, men blomman blir alltså vit, möjligen med någon rosa anstrykning.

 Det här är min trädgårdsassistent. En kastad pinne lite då och då förgyller alltid tillvaron. Hon räknas inte heller som ”äkta”; trots många års avelsarbete har hon inte de "rätta" rötterna. Men det bryr jag mig inte om.

På återseende//Göran

Svensk sommar

Kriterier och kännetecken för den svenska sommaren:

☒    Sol och värme

☒    Plötsliga regnskurar (som går över och ersätts med sol och värme, igen)

☒    Fågelsång

☒    Prunkande och fräsch nylummighet och grönska

☒    Badande barn (och förstås, enstaka vuxna) i den närbelägna badsjön

☒    Ljudet av enligt punkten ovan

Sen finns det säkert fler kriterier och kännetecken, vi har ju alla våra egna idéer om saker och ting. Mycket av det här är ju också minnen, dvs som jag minns att jag upplevde somrarna när jag var liten; att solen alltid sken och sommarlovet var oändligt och aldrig tog slut…

Men, detta var också så som vi nu, hunden och jag, upplevde sommaren på vår kvällspromenad runt den närbelägna lilla sjön; alla rutorna ikryssade.

På återseende//Göran