I Helg och Söcken

Bilder, berättelser och tankar från vardag och fest i mitt liv.

Om cyklister (medelålders män i lycra) och det här med selfies

Det pågår en debatt i dagarna i våra medier om det här med att cykla. Debatten pågår naturligtvis i de kulturella kretsarna, på kultursidorna, och har, inte helt oväntat, också en genderaspekt. Här pratas det om "medelålders män i lycra", som av allt att döma försöker cykla sig ifrån ansvar, ålder och allmänt kroppsligt förfall, som möjligen desperat söker återfå ungdomens fräschör genom att skaffa sig svindyra cyklar av tyskt lättviktsmetall som nästan inte väger nåt, klä sig i löjliga kläder och dödsföraktande svischa fram på gatorna. Det är mest kvinnor som inte bara förlöjligar utan också spyr galla.

En stilla undran; vad är det för fel med att vilja träna, och då använda cykeln som redskap? Varför är män löjliga när de cyklar? Cyklar inte kvinnor? 

Fast, det är klart, så som många cyklister beter sig i stan så kan man förstå grad av irritation. Ett fullständigt förakt för de trafikregler som vi vanliga dödliga försöker efterleva skapar situationer där man kan ha direkt anledning att bli rädd. Och möjligen den här tendensen att som cyklist sätta sig över alla andra, vara seriös på ett seriösare sätt än andra, och kräva att att alla andra ska gå ur vägen, är ju ibland direkt stötande. 

Förstå mig rätt. Att cykla är ur de flesta aspekter väldigt bra. Det är tyst, det är energiacceptabelt - det är ju bara ens egen energi som går åt, plus att man får motion. Men stan är ingen racerbana för cyklister, de särskilda cykelbanorna till trots. Det finns bättre vägar än Hornsgatan om man vill cykla fort eller träna. 

Och det här med selfies då? Bilden nedan (för att försöka knyta ihop det hela) är från strandpromenaden i den lilla staden Hondarriba i Navarra, vid Atlantkusten, som vi besökte i samband med vandringsresan jag tidigare skrivit om. Som turist hade jag kameran färdig för skott...

På återseende//Göran

Postat 2015-07-12 21:35 | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera

Svensk sommar

Ibland händer det. Inte alltid, och inte ens ofta, men någon gång så där under den period vi definierar som sommar i Sverige skiner solen redan på förmiddagen, och det är möjligt att utan  att behöva ta på sig fleecejackan eller frysa ihjäl inta frukosten på altanen. När detta händer är det alltid en höjdare. Frukosten blir på något sätt mysigare när man kan sitta i solskenet och dricka sitt kaffe och äta sina bananpannkakor och lyssna på fåglarna och betrakta humlorna som idogt arbetar för att få sin frukost när de flyger in och ut bland blommorna i rabatten. Det blir en annan sorts stillhet, och jag tror att den stillheten är bra för själen; dagen kommer igång på ett bättre sätt. 

Och så har man med sig kameran ut, förstås, och avbryter ibland tidningsläsandet och kaffedrickandet med att kasta sig framstupa på altangolvet för att söka fånga blommorna i solen och humlorna bland blommorna. 

På återseende//Göran

Postat 2015-07-12 14:10 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Äntligen en utedag

Så idag sken solen. Inte hela tiden, men tillräckligt för att man skulle kunna gå ut utan paraply. Och så blev det. Ut i trädgården, beväpnad med sekatör och planteringsspade efter en tur till den lokala trädgårds- och blomaffären, Norrby Trädgård. Det är en fröjd att bara gå dit. En härlig trädgård som ramar in plantorna till försäljning, och ett litet mysigt kafé mitt ibland växterna för en kopp kaffe, något hembakt eller en macka.

Men hemma blev det sedan lite pyssel i rabatterna, lite komplettering och allmän upphyfsning - det här med blommor och rabatter och trädgård ska man inte ta lätt på, eller fuska bort. Ett vakande öga, ett snabbt klipp med saxen, en kritisk granskning lite här och där,  vilket förstås skulle dokumenteras. 

Digitalis Purpurea eller Fingerborgsblomman, kommer inte varje år. När den kommer brukar den vara överallt, i stor mängd. Den har varit borta några år, men i år kom den här tillbaka.

Min nya ros, Wild Edric, lever hittills upp till förväntningarna och blommar på så mycket den orkar. Det här med rosor har inte varit min starka sida tidigare, vi får se hur det går nu.

Rosa Helena har närmast börjat explodera med blommor, det kommer nya knoppar som slår ut hela tiden. Och den doftar ju så gott också. 

Till sist dagens skörd. Egenplanterade frön i min pallkrageodling som blivit något, rädisor och salladslök! Blir gott i salladen till det grillade, lite senare. 

På återseende//Göran

Postat 2015-07-11 18:11 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Ökenvandring – naturens underligheter

En dag under vandringsresan i Spanska Baskien vandrade vi i nationalparken Bardenas Reales, ett ökenliknande område, eller snarare halvöken strax söder om Pamplona. Det är ett väldigt intressant stycke natur som bildats genom först årtusendens sedimentering och sedan erosion, där olika hårdhetsgrader på avlagringarna har bildat underliga mönster och bergsformationer. Det har blivit djupa raviner, och de här typiska platta bergen - Table Mountains (taffelberg) som är så karakteristiska.

Det är ett relativt välbesökt område, trots att det är kalt och kargt och varmt, det finns flera utmärkta leder att gå och det finns gott om information både om och i området. Det finns emellertid inte några bekvämlighetsinrättningar, inga kiosker eller andra tecken på civilisation, vilket är skönt, man får behålla en illusion om orörd natur.

Jag märker att bilderna vinner väldigt mycket på att förstoras!

Och stället används också till annat än att bara gå och titta. Här kom två motorcyklister farandes efter en bil, där det i bakluckan satt folk som fotade och filmade. Det var ju ändå effektfullt - undrar om det skulle bli någon reklamfilm eller liknande.

På återseende//Göran

Postat 2015-07-10 11:04 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Att springa framför tjurar

Den här veckan släpper man ut tjurar på gatorna i Pamplona, huvudstaden i kungariket Navarra i nordöstra Spanien, och unga och medelålders män springer i vita kläder med röda accessoarer dödsföraktande framför och bredvid. Flera blir skadade, förstås, men underligt nog ganska få som dör, senast var det, enligt uppgift, 2009. Spektaklet tenderar av allt att döma att bli än populärare, och folk reser från hela världen för att delat i San Ferminfestivalen som det heter. Inte minst är det många amerikaner som besöker festivalen.

San Ferminfestivalen, en festival till ära av Navarras skyddshelgon Sankt Fermin av Aviens, är en urgammal tradition med anor från minst medeltiden där tjurrusningarna bara är en del av festligheterna och från början en förberedelse för de mer reguljära tjurfäktningarna. Den har i modern tid fått internationell uppmärksamhet och populariserats inte minst genom Ernest Hemingway, som skriver om festivalen i Och Solen Har Sin Gång. Hemingway har också mycket riktigt en framträdande plats i staden där många av restaurangerna skyltar med bilder och foton av författaren, och Ernest själv har fått en staty precis vid ingången av tjurfäktningsarenan, där tjurarna springer in.

Vi besökte Pamplona i samband med vår vandringsresa i förra veckan. Det var fortfarande ganska lugnt, men överallt i staden såg man spår av tidigare festivaler och hur man höll på att förbereda sig för årets festiviteter.

Och så kan man naturligtvis fundera, förundras och spekulera i detta med tjurrusningar, tjurfäktning och varför man utsätter sig för skada och dödsrisk på det här sättet…, och varför medeltida seder fortfarande är så levande och aktuella. Åtminstone för mig känns det väldigt främmande. Fast vi har ju också urgamla seder och riter som vi firar, även om de inte är så häftiga eller spektakulära som i Pamplona. 

Pamplona förbereder sig

En av gatorna där tjurarna springer. Encierro betyder just "tjurrusning". 

Överallt ser man spår av festivalen, som varit och som ska komma. Hemingway ses överallt. 

Till synes vanliga gator. Nu avspärrade och förberedda för tjurarna som springer till arenan.

Man behöver inte titta så noga för att se att det är fake. Men vanligt i affärerna med sådana här uppställningar - populärt att låta sig fotograferas framför tjurarna så det ser ut som man deltagit.

La Plaza Del Toros de Pamplona - tjurfäktningsarenan.

Och Ernest himself står (sitter?) staty utanför tjurfäktningsarenan.

På återseende//Göran 

Postat 2015-07-08 14:12 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera
1 2 Nästa