I Helg och Söcken

Bilder, berättelser och tankar från vardag och fest i mitt liv.

Improbonanza

Eller deltagande improvisationsteater… I avsikt att fira att en arbetskamrat slutar gick vi på restaurang och avslutade med teater, improvisationsteater.

 Ger din vanliga after work inte tillräckligt mycket adrenalinpåslag? Kom på Improvisation & Co’s Improbonanza – Stockholms roligaste after work! Erfarna improvisatörer bjuder upp den som vill på golvet och tillsammans skapar vi galna scener inför publik och kastar oss ut för improstupet tillsammans.

Vågar du?

Ja, säger vi! Man kan även sitta säkert i publiken och luta sig tillbaks med förfriskningar och goda vänner. Kom som du är!

 Så nu vet jag att improvisationsteater är mycket mer än några skådespelare som spånar repliker som de kommer på i stunden i hopp om att det ska bli roligt och/eller intressant, ja, dvs det är det också, men det finns mer. Just den här kvällen var det väldigt mycket av deltagande, där publiken bjöds att vara med, man gav instruktioner och regler inför olika scener, som skådespelarna och deltagande från publiken skulle göra något av. Det blev stundom väldigt galet och roligt, ibland lite segt och osäkert, men hela tiden synnerligen underhållande.

 Inom ramen för improvisationsteater finns också alla övningar av kommunikationskaraktär som många har varit med om på work shops i arbetet, när arbetsgrupper ska trimmas ihop, eller på de klassiska kickofferna, där man exempelvis står i ring eller i olika konstellationer och leker med varandra enligt övningsledarens instruktioner. Man ska jobba med att inte vara så kontrollerad, att kunna släppa loss och lägga ifrån sig de masker och filter som vi sätter upp mellan oss och omvärlden normalt.

 Om jag deltog? Tja, vem skulle då fotografera? Nae – jag är nog mer av åskådare, betraktare, och det är väl därför jag har kameran mellan mig och världen. Men det var kul och intressant, och alltså ofta väldigt underhållande.

 På återseende//Göran

 

Postat 2019-09-28 11:51 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Ähh - det där är ju ett gosedjur du köpt på IKEA

Skulle man kanske kunna tro. Men faktiskt inte ...

(En underbar kommentar som jag såg nånstans på nätet, sannolikt Facebook om nåt liknande. Kunde inte låta bli att sno den)

Det är för lite hundbilder i bloggarna 😉

På återseende//Göran

Postat 2019-09-26 14:28 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Behövs "gatufoto"? Och Tårtan!

När det gäller gatufoto försöker jag ibland ärligt förstå tjusningen. Men ibland är det svårt. Gatufoto förbryllar mig. Många gatufotobilder är tämligen platta och egentligen ganska intetsägande, och som någon sa eller om det var vad jag läste; lika gärna ofta skulle kunna vara bilder från en fast övervakningskamera. Bilderna blir bara dokumenterande istället för berättande, och då är det frågan om det verkligen handlar om "gatufoto".

Jag har naturligtvis inga fullständiga svar på varför det blir så här, men ibland tänker jag om det är för mycket regler kring vad som är gatufoto.  Man får inte arrangera i bilden, man får inte ha ögonkontakt med motivet (offret?), man måste kunna se åtminstone spår av människor och det ska vara gator och hus och torg och sånt, dvs en urban miljö etc. Någon gång har jag tyckt mig se att man pratar mer om en bild uppfyller kriterierna för gatufoto eller inte och glömt bort bilden i sig, dvs bilden har degraderats och blivit mindre värd på grund av att den inte fyller alla kriterier som stadgats för kategorin gatufoto.

Eller kanske gatufoto som kategori har blivit obsolet? Tjusningen med att fotografera människor på stan är inte lika stor som den kanske var en gång, när kamerorna blev mer lätthanterliga samtidigt som städerna byggdes med nya spännande miljöer och arkitektur etc. Stan är inte lika spännande längre

Och då är det frågan om vi behöver gatufoto? Om man inte helt enkelt bara skulle prata om bra bilder, dokumenterande och berättande fotografi, oaktat bilderna skulle vara tagna i den urbana miljön?

Ibland ser jag ändå riktigt bra bilder som skulle kunna vara gatufoto, men då spelar kategoriseringen ingen roll, det är bilden som gäller, helt oavsett.

 Så jag tänker fortsätta ta mina dokumenterande bilder i städer som jag besöker, inklusive min stad (Stockholm), bilder i stadsmiljön och människor i den, men jag kommer inte att kalla det gatufoto eller ens göra anspråk att det skulle vara det.

 Åså vare Tårtan idag. Alltid lika trevligt. Alltid lika trevliga och inspirerande diskussioner, och ingen som ens blir särskilt upprörd, även om vi blandar in politik eller dagsaktuella händelser bland all kamera- och objektivhistorik och andra samtalsämnen.

Nätet är bra till mycket, men inget slår en riktig kopp kaffe och fikasnack över ett bord.

På återseende//Göran

Postat 2019-09-25 23:53 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Man måste ändå våga fortsätta blogga - om kräftor och bastu och solnedgångar med mera

Det är inte lätt att blogga. Frågan är vad man ska eller rättare, kan skriva om, och om man törs visa sina texter och sina bilder, dvs om de når upp till kraven på att inte vara tråkiga och alldagliga utan hellre vassa och nyskapande, lite lagom djärva och utmanande så där, dock utan att vara alltför provocerande. Eller, politiska. I alla fall inte alltför politiska, helst inte partipolitiska. En tuff balans, som uppenbarligen kräver ett visst mått av självförtroende.

Fast utan att vilja framstå som bitter och gnällig, ens i kölvattnet av den senaste tidens diskussioner – och jag skojar faktiskt bara – så är det egentligen inte så svårt. Man skriver om det som berör en, som man är intresserad av och som man tycker är viktigt och vill berätta om. Och man visar sina bilder ur samma perspektiv. Och sen får man ta att inte alla tycker likadant. Jag gillar framför allt ett inlägg i bloggdebatten som sa: ” Jag skulle vilja att vi inte tar oss själva så mkt på allvar…

Så jag vill berätta om när jag igår tillsammans med goda vänner hälsade på en annan god vän i ett litet samhälle söder om Stockholm, inte långt från Gnesta faktiskt, och åt hemfiskade kräftor, efter att ha badat bastu nere vid sjön. Vädret gjorde en helomvändning, det var varmt och skönt, solen sken från en blå himmel och eftersom huset vetter mot väst blev det en formidabel solnedgång över sjön senare under kvällen.

Nu hör ju solnedgångar till den här lite tveksamma kategorin bilder, bilder som skulle kunna rankas in i rosenlundarfacket, men samtidigt är ju solnedgångar vackra, och den här bilden är ju min bild, min upplevelse, även om miljoner fotografer har visat sådana bilder förut.

Nå, sådana här situationer; god mat i trevligt sällskap i en vacker omgivning och med bra väder, det är stunder som man ska ta tillvara på, det är stunder som egentligen är viktiga för oss och som vi ska uppskatta. De är bra för själen, och vad som är bra för själen är bra för oss i stort. Och när man åker omkring i Sverige, inser man att vi bor i ett vackert land, så olika i olika delar, men vackert ändå, vilket alltså inte minst gäller Sörmland. Den mjukt kuperade naturen med sina öppna fält omgivna av små och större skogsdungar, ekängarna, de flikiga sjöarna och de små samhällena med sina, ofta, röda hus etc. tilltalar mig mycket.

Tidigare på eftermiddagen, solen står lägre och lägre med varsel om en mäktigare solnedgång

Men först alltså bastu. Det är nåt visst med en bastu som har utsikt över vatten. 

Och kräftorna, med alla nödvändiga tillbehör...

 Och sen försvann solen bakom träden och situationen kulminerade.

Till sist bara en kort reflektion om gatufoto: Jag läste Sara Arnolds krönika i senaste numret av Fotosidan Magasin, där hon i stort på ett välformulerat sätt satte ord på mina lite luddiga tankar om gatufoto. Bland annat säger hon: ”Det är inte av intresse att dokumentera världen på samma sätt vi gjort de senaste hundra åren. Vi behöver hitta andra miljöer, verktyg, vinklar och metoder för att skildra vår omvärld och relationen till den.” Men läs hennes krönika, den är värd det, som jag ser det. Försökte hitta en möjlighet att länka, men gick bet. Återkommer antagligen i detta.

På återseende//Göran

Postat 2019-09-22 21:51 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Eftertanke och begrundan

Det finns få saker som är så avkopplande som en promenad i skogen. Möjligen skulle det vara i sällskap med hunden.

Vi går ut minst en gång om dagen på en längre promenad, och då är det så bra att vi bor alldeles i närheten av Tyrestareservatet, med skog och små sjöar och en massa gångvägar och stigar.

Ikväll var det en sådan där fin eftermiddag, lite sol men ingen direkt värme längre, liksom ett litet bett i luften, men luften var klar och ren och lätt att andas. Typisk höst.

Vi satte oss på en sten vid den lilla sjön, en klippa som reser sig ganska högt över ytan på sjön, och bara lät tankarna vandra medan vi bara tog in den vackra vyn, det stilla vattnet där stranden speglade sig på andra sidan, eftermiddagssolen som lyste på träden och klipporna, och förutom vindens sus i träden var det alldeles tyst, ja, dvs förutom glassbilens tutande i fjärran, knappt urskiljbart.

 Och sen reste vi oss och gick hem, till bastun, middagen och kvinnliga barbershoptävlingar i New Orleans på webcast.

På återseende//Göran

Mobilkameran Huawei p20

Postat 2019-09-19 22:23 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera
1 2 3 Nästa