I Helg och Söcken

Bilder, berättelser och tankar från vardag och fest i mitt liv.

Påsktankar

Nu börjar det väl ändå bli vår. Ännu har träden och buskarna inte börjat bli gröna, men vitsipporna har kommit upp på sina ställen vad jag förstår, och snart nog börjar naturen grönska, vi lämnar det svartvita och hamnar i färgbilden igen.

Och vårbäckarna porlar. Eller brusar, om de nu inte kvillrar, morlar, risslar eller bubblar. Under alla förhållanden är ljudet av strömmande vatten ett av de alldeles speciella ljud som uppstår när vattnet forsar ner över stenar och andra hinder i bäckens väg, hoppar över stockar, rinner ner som en genväg mellan stenar och klippor, stannar upp för att sedan ta ny sats i ett litet vattenfall bakom en annan sten.

Fastän det här ljudet egentligen ibland skulle kunna rankas in som nåt slags buller, är det ändå aldrig riktigt störande, även om det skulle vara så högt att man har svårt att prata med varandra om man står nära.

Och jag har sällan sovit så gott som de gånger jag har campat bredvid ett rinnande vatten, med ljudet av forsar och fall.

Just vårbäckarna är ju ett begrepp, och jag förstår det där med lekfullhet och när man pratar om ysterheten hos vårbäckarna när man ser dem. Och även om det inte var knappt någon snö den här vintern verkar det ändå som de är fulla av smältvatten. 

Det är nåt visst med vatten. Och vatten som rinner. Inte minst föder det tankar på kommande flugfiskesäsong...

Glad fortsatt påsk, och på återseende//Göran 

 

Postat 2020-04-11 22:56 | Läst 575 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Och äntligen kom jag mig för att göra en liten fotoutflykt

Märker att den här situationen med corona och vad som följer i dess spår tar på mig. Egentligen är det ingen stor skillnad, jag rår ju också annars över mina dagar för det mesta och i det stora hela, men normalt finns ju inga begränsningar, jag behöver aldrig välja.

Nu får jag inte göra vissa saker, nu rekommenderas jag att inte göra andra. Som att träffa folk, gå på affären när jag vill, sätta mig på en restaurang etc. Och det är det som jag tror tar, begränsningarna. Och rädslan över att bli smittad som finns där. Jag tillhör riskgrupperna ur flera aspekter, och jag minns stunden när jag kom till insikt, när jag bytte pronomen från de och dem till jag, vi och oss.

Och det tar. Jag blir mer passiv än tidigare, kommer liksom inte loss med att göra saker i mitt liv som jag vill riktigt. Som att fotografera. Det har gått dagar utan att jag tagit upp kameran. Å andra sidan har det blivit mycket grävande i arkivet, vilket inte är fel.

Disclaimer: Jag överdriver förstås. Så farligt är det inte. Och normalt är jag ganska rationell, och  har en rätt så stor kunskap om situationen mot bakgrund av yrke och erfarenhet, men rädslan och tankarna finns där ändå, i bakgrunden, och påverkar vare sig jag vill eller ej.

Och att situationen är allvarlig kommer man inte ifrån. Sen upplever jag att det finns en allmän rädsla för det här okända hotet som finns omkring oss; osynligt, som inte går att ta på eller egentligen hantera. Och som föder den här generella ångesten som tar sig ibland bisarra uttryck bland människor. Inte bara ifrågasättande av självklara råd och anvisningar utan om direkt misstroende, personliga angrepp, beskyllningar om att föra bakom ljuset, mörka statistik, anklagelser om att ljuga om situationen. Och förstås göra fel. Och restaurangerna här i förorten är fulla, det är inte några 2 meter mellan folk i kassaköerna i livsmedelsbutikerna etc etc. Men det är klart, det är mindre riskgruppsmedlemsdeltagande…

Nå, igår kom jag mig ändå ut med kameran en stund. Jag åkte till Nyfors, ett ställe här i Tyresö, en av portarna till Tyresta, ett litet vattenfall där Tyresö Flaten avvattnas ner mot fjärdarna som leder ut till havet. Där brukar det alltid finnas något att föreviga, jag har varit där flera gånger och ibland sett kungsfiskaren. Han var emellertid inte där idag, men vattnet hoppade och skuttade som vanligt mellan stenarna och det var skönt att komma sig ut.

 Men det dröjer tills det blir så där riktigt trevligt att fotografera naturen. Det är kalt i grenverken, inga löv eller blad, naturen är fortfarande svartvit liksom, mer grafisk.

Snart nog blir det grönt och lummigt, Till dess härdar vi ut i våra karantäner och hoppas på en ljusare framtid, igen.

På återseende//Göran

Postat 2020-04-10 14:10 | Läst 604 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Syrsan och myran – aktuellt i dag? Eller vad som prövas i nöd.

La Fontaines fabel:

Syrsan tänkte blott på sång, sommarn lång.

Men när höstens vindar tjöt, både mygg och maskar tröt.

Hungrig var hon. Ingenstans den minsta matbit fanns.

För sin granne, en fru Myra, klagar hon till sist sin nöd:

"Låna mig en smula bröd

över vintern. Jag är just i

lite knipa. Till augusti

gäldar jag på syrso-ed, kapital och ränta med."

Myrors fel är ej att slösa.

"Vad har fröken sommarn lång sysslat med för näringsfång?"

frågar hon den medellösa?

"Ack, jag sjöng, min bästa fru,

sjöng som syrsor brukar göra!"

"Sjöng ni? Glädjande att höra!

Då får väl fröken dansa nu!"

Jag kan inte låta bli att tänka på den här fabeln idag när vår beredskap sviktar, när lagren töms (de som finns) och leveranserna fungerar allt sämre, när det blir brist på viktig medicinsk utrustning, skyddsutrustning etc., och när vi saknar personal på sjukhus och hos äldreboende. 

 Bilden har egentligen inget att göra med bloggtexten, men det här är ju en fotoblogg. Minne från Dalhalla - föreställningen är över - och något symboliskt ligger det väl i det. 

I det gamla bondesamhället levde man inte just in time, där fanns det hela tiden en framförhållning, man försökte skapa sig marginaler med grad av beredskap. Under sommaren och hösten sådde man och skördade för att sedan lägga i ladorna. Det man samlade in levde man sedan på resten av året. Och man aktade sig så långt som möjligt var att äta upp sättpotatisen! 

Idag lever vi helt annorlunda. Med den lättsinniga liberalismens sorglöshet äter vi utan att bekymra oss upp sättpotatisen, både i hopp om och förvissning att vi kan skaffa nytt när vi behöver – just in timeleverans i stället för lagerhållning. Vi lever som syrsan, för dagen. Och det fungerar bra så länge vi har det bra, med högkonjunktur och välstånd. Men i nöden prövas inte bara vännen, utan också beredskapen. Och nu, när vi är i en nödsituation skiter vi oss i näven när beredskapen inte fungerar. Och då är det så dags att hamstra… Då är hamstringen inte att vara beredd, då är det rädsla och ångest som är drivkraften. Och om det bara hade handlat om potatis (en metafor här, i sammanhanget!), eller toalettpapper (!?!), men när vi märker att exempelvis medicinutrustning, skyddsutrustning och personal tryter, då blir det på riktigt. 

Och då kanske vi måste ompröva hur vi har levt under nyliberalisms fanor, för hösten och vintern, alltså nödtider, kommer, det kan vi vara säkra på. Historien visar detta med all önskvärd tydlighet. Frågan är bara hur mycket vi lär oss. 

Samtidigt är ju fabelns budskap inte helt OK, jag saknar lojalitet och sammanhållning – Då får väl fröken dansa nu! För just lojalitet och sammanhållning blir outsägligt viktigt i tider av nöd, och ett samhälle behöver också sina syrsor, faktiskt.

Så vi får se. På återseende//Göran

Postat 2020-04-02 18:18 | Läst 660 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera