I Helg och Söcken

Bilder, berättelser och tankar från vardag och fest i mitt liv.

Fotofika och ny teknik vs sloppy disks

För ett tag sedan träffade jag en bekant som visade kort från sin mammas dödsbo. Det var den berömda skolådan, med svartvita bilder från familjen i olika storlekar och format. Bilderna var för det mesta tagna av pappan, som varit intresserad av fotografi och delvis framkallat själv.  

Bilderna var allt från finstämda porträtt av främst barnen i olika åldrar till midsommarlunchen i trädgården och, förstås, badbilderna och semesterbilderna.

Att sitta där och bläddra bland korten, att fysiskt hålla i bilderna, att ta i dem och känna fotopapperet under mina fingrar gav en väldigt påtaglig känsla för bilderna; jag kom ihåg lukter, känslor och alla ljud från min egen barndom med liknande bilder, jag hörde hur det plaskade i vattnet när vi hoppade ifrån bryggan…

Jag har uppemot 60 000 bilder i min dator (och det är sannolikt inte uppseendeväckande många, andra har säkert fler). Jag har väldigt svårt att tänka mig att mina efterlevande skulle sitta på altanen och bläddra igenom de bilderna, som vi gjorde nu med de här papperskopiorna. Antagligen skulle de inte ens komma åt mina bilder, om de inte hade tillgång till mitt lösenord, och att kopiera över dem på disker, stickor eller liknande – frågan är om det skulle finnas vare sig hårdvara eller mjukvara att läsa dem då. Tänk på hur nyligen det var vi använde disketter, sk sloppy disks, som nu är totalt oläsbara – vem har väl en diskettstation för sånt hemma?

Att kopiera alla bilder till papperskopior är ett dödsdömt företag, och inte att tänka på. Att gå igenom allt material och ta bara de bästa, eller viktigaste – när skulle jag hinna eller orka med det?

Så det är mer eller mindre nys att nu när alla fotograferar senare tiders barn skulle vilja eller kunna eller orka se vad vi dokumenterar. Det är för mycket, det blir ett kung Midasliknande problem när alla är fotografer. Och tittar vi på vad bilder i vardagen som dokumenteras i våra sociala medier – hur många luncher, selfies med plutmun och underben på badstranden skulle man klara av? Om man ens försökte?

Så digitaliseringen är en chimär.  Och om ändå elektriciteten inte längre funkar är allt bildmaterial som finns knappt ens en dröm.

Det är viktigt att hålla i saker och ting, känna den fysiska förnimmelsen av nånting påtagligt, att kunna bläddra, fram och tillbaka, kanske titta på flera bilder samtidigt. Det kan man göra med papperskopior. Men ännu bättre, man kan göra det med fotoböcker. Och det är väldigt lätt att göra fotoböcker, som kan tas fram och stoppas undan utan lösenord, som är begränsade men ändå informativa. Jag ska göra fler fotoböcker nu. Jag kommer aldrig att komma ikapp, men jag kan ändå göra nånting.

Sånt här och mycket annat kan diskuteras på fotofika, som till exempel idag när vi träffades på Café Tratten i Sötälje när både Viksängens second hand och Tårtan har sommarledigt. En analog Contaxkamera kom förstås upp, fördelar respektive nackdelar med kameror med fast optik som inte ens går att zooma med, men också vardagsdokumentation av miljöer och situationer från ett Södertälje som knappt ens finns längre. Och gott kaffe till det, med en ack så liten mazarin… som vanligt en väl spenderad eftermiddag. Och hunden hade haft det jättebra hos sin tillfälliga dagmatte som rycker in ibland så här, och var så där översvallande glad när jag kom som bara hundar kan vara.

På återseende//Göran

Postat 2019-07-31 22:27 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Flow

Flow kan beskrivas på flera sätt. Vanligtvis brukar man säga att det är ett tillstånd av total närvaro i en uppgift - när man bara gör det som ska göras och är DÄR! Man glömmer tiden och man är helt absorberad av det man gör.

Flow är ett mycket funktionellt tillstånd som kopplas med framgång i kreativa aktiviteter, studier och sport och på det sättet leder till kompetens- och personlighetsutveckling - en nyckel till ett rikt och produktivt liv

Aktivitet och medvetandet smälts samman, man hamnar i en bubbla och det känns som att resten av världen försvinner, och tiden går fortare. Man upplever en känsla av inre styrka och kontroll över det man gör och man mår bra!

Precis så har jag haft det i en vecka nu, en bubbla med barbershop i Nashville. Den övergripande världsorganisationen anordnar varje sommar ett Harmony University där man drar ihop barbershopsångare från hela världen, med utbildning i sång och musik och förstås, mycket sång och musik. Veckan avslutas med två konserter, föreställningar där olika grupper visar vad man kan och har lärt sig. Rent fysiskt lånar vi lokaler på ett universitet i Nashville, Belmont där vi tillbringar vår tid innanför campus gränser, mer eller mindre omedvetna om den yttre världen.  

Man sjunger och lär sig nytt, man träffar trevliga människor från hela världen som man umgås med och man sjunger (sa jag det?). Och så äter vi glass och sjunger med varandra på kvällarna.

På väg mot dagens övningar

Som börjar med en allmän samling för meddelanden, där man värmer upp rösten och kroppen och sjunger

Lite tid på dagarna att kasta en avlång amerikansk fotboll mellan sig

Man samlas och sjunger i varje hörn, eller på kvällen när man äter glass, och sjunger, i den stora samlingssalen

Eller så går man utanför området, tvärs över gatan till nån av de två barerna och diskuterar, och sjunger. 

Efter en sån här vecka är man alldeles uppfylld av musik och kärlek och i allra högsta grad beredd att ta sig an verkligheten igen.

På återseende//Göran

Postat 2019-07-29 23:10 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Att samla. Och rensa ut!

Utan att vara nån direkt hoarder visar det sig ändå att saker och ting av någon anledning samlas hemma hos mig. Man prenumererar på en del tidningar och plötsligt så har man digra samlingar, det blir högar med tidningar överallt. Och så kommer det en dag i en samlares liv när man måste rensa ut, när det inte längre finns någon plats att lägga nya tidningar på och man inte längre kan med att samla i lådor på vinden till garaget.

Och det är alltid intressant. Man måste ha gott om tid. Plötsligt hittar man artiklar som man vill läsa, intressanta artiklar som tester av de kameror man har, som oaktat man haft kamerorna ett tag och lärt sig hur de fungerar och kommit till rätta med eventuella egenheter, måste läsa, dels för att se vad man tyckte om dem, dels vill få sin nöjdhet bekräftad. Och apropå det, många kritiker klagar ofta över på- och avstängningsknappen, om den exempelvis sitter så att man inte med samma hand som man bär kameran i en och samma rörelse kan slänga upp kameran till ögat och samtidigt sätta på den…  Om man måste använda andra handen för att sätta på kameran, i den rörelsen, så är det inte bra.

Och jag tänker – eftersom jag sett det flera gånger tidigare; spelar det verkligen nån roll? Och är det verkligen nåt att skriva om i en seriös recension?

 

Och så går tiden, jag rensar undan, fastnar lite här och där och det tar tid. Och jag blir sittande. Ända tills jag ruttnar på det hela, samlar ihop alla buntarna, vräker ner dem i påsar och bär ut dem till bilden för vidare transport till nån lämplig destruktionsanläggning.

Och allt man vill veta, och som står i tidningarna, finns ju på nätet idag .

På återseende//Göran

Hoarder: Samlare, kollektor. Används gärna med en negativ klang, när samlandet har gått överstyr och man börjar titta efter möjliga diagnoser.

Postat 2019-07-17 20:56 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

En hundpromenad på Billingen

Skaraborgs län finns inte längre, i alla fall inte som administrativ enhet, uppslukat av Västra Götaland som det blivit. Som påtagligt begrepp och som faktisk företeelse är det emellertid levande i alla rättrogna skaraborgares sinne. I Skaraborg finns inte bara mångtusenårig historia utan också en fantastisk natur, där flera platåberg bryter av mot jordbrukslandskapets slätter vilka norrut övergår i storskogen, den tidigare direkt ogenomträngliga och mytomspunna Tiveden.

Ett sådant platåberg är Billingen, vid vars fot staden Skövde ligger. Berget består av sedimentära bergarter som avlagrades för en 500 miljoner år sedan. Bergarterna är i lagerföljd urberg, sandsten, alunskiffer, kalksten, lerskiffer och trapp (diabas). Kalkstensbrytning för cementtillverkning har skett sedan länge och urholkar fortfarande området sydväst om stan, tidigare Gullhögens Bruk, numera Cementa.

Eftersom Billingen alltså är ett platåberg med diabas som hätta har berget en platt och näringsfattig "topp" med natur som präglas av mossar och urskog, vilket skapar förutsättning för en närmast norrlandsliknande natur, med bland annat möjlighet att hitta hjortron på Blängs Mosse.

På toppen av Billingen, precis ovanför stan ligger ett rekreationsområde, Billingehus, med promenadstråk, skid- och löpspår, små sjöar och tjärnar som man kan fiska i eller bara vara ute i närbelägen och lättillgänglig natur.

Som född och uppväxt i Skövde ligger Billingen mig varmt om hjärtat, och jag hälsar på ibland, min bror och min mor bor fortfarande kvar. Eftersom familjen numera är en sk hundfamilj blir det nästan ofrånkomligt att vi tar med oss våra fyrbenta familjemedlemmar och går ut i skogen uppe på berget.

Åsbotorpssjön, en liten tjärn med klart vatten och i perioder (dock ej nu, tydligen) ett rikt fågelliv. 

Och delar av familjen med respektive husse och matte. Märkligt att se hur väl hundarna kommer överens trots skillnader i ras, kynne, storlek och erfarenheter (från vänster och framifrån en liten ettrig foxterrier, den jättelika vita herden/schäfern och min labradoodle).

Det är lugnt och rogivande att vara ute i naturen så här, även om den ligger nära stan och inte är så vild. Det märks på hundarna också att de mår bra. Och man glömmer nästan att fotografera, egentligen blev det inte så mycket mer bilder än så här. 

På återseende//Göran

Postat 2019-07-13 15:49 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Att kliva utanför sin komfortzon

Har märkt att jag en längre tid fotograferat i samma (gamla) banor; det har varit mitt dokumentära fotograferande med en del snapshotporträtt, där jag känt mig ganska trygg. Det har varit min komfortzon i allra högsta grad.

Men så har ju familjen begåvats med en ny familjemedlem och plötsligt uppenbarade sig helt nya och delvis okända motivmöjligheter. Vilket inte visade sig vara helt lätt, faktiskt.

Nu behöver både jag och hunden friska upp vardagslydnaden (fast ur olika aspekter). När man har hund träffar man, kanske inte så många fler men ändå, nya människor. Via ett sådant möte, över staketet till en hundrastgård i närheten fick jag tips om en hundtränare i närområdet, Kickan Nicolic -  K9.education. Vid närmare koll visade hon sig dessutom vara en duktig hundfotograf och, plötsligt uppenbarade sig möjligheten att slå minst två flugor i samma smäll.

Så, kombinationen med vardagslydnadsknep och en eftermiddag med fotografering under sakkunnig ledning blev för svår att motstå.

Idag har jag alltså tillbringat en eftermiddag i en (åtminstone för tillfället) övergiven hästhage i Tyresöreservatet, hunden har sprungit som tokig fram och tillbaka och hämtat pinnar och uppenbarligen haft jätteskoj och jag har legat på marken och under ivrigt coachande försökt komma överens med en ny fotovärld – springande hundar, följande fokus, seriebildtagning etc etc.

Det blev många bilder. Men det blev inte så många att spara. Men jag hade lika roligt som hunden och lärde mig en hel del, många nya infallsvinklar etc som jag ska försöka träna på.

 

Det blev "stora" kameran, E-M I mark II, där zoomobjektiven 12-40/2,8 och 40-150/2,8 visade sig fungera bäst. Och det blev några mer av porträttbilder också, där jag kände mig lite tryggare.

Och som sagt, det var väldigt trevligt, och alltid lika roligt att få input till nya aspekter på sin fotografering.

På återseende//Göran

Postat 2019-07-09 23:45 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera
1 2 Nästa