I Helg och Söcken

Bilder, berättelser och tankar från vardag och fest i mitt liv.

En av snöhinder(?) något decimerad Tårtansammankomst, där ändå det fotografiska samtalet hölls levande

Så har alltså snön kommit, även till mellansverige, och Stockholm. Och som vanligt är det kaos. Bilar sladdar omkring och krockar, det blir köer och all kommunikation och framkomlighet sätts ur spel.

När jag gick i körskola fick jag lära mig att man inte skulle köra fortare än vad vädret, fordonet och den egna körskickligheten medgav. I dessa tider, när det finns ABS-bromsar, fyrhjulsdrift och sladdvarnare plus en massa andra finesser i bilarna verkar det som om det här med väder och egen körskicklighet sätts ur spel. Folk kör som om det var 20 grader varmt och torra vägar, alltså möjligen förlitande sig på alla tekniska finesser.  Och så sladdar man, och krockar fast det egentligen inte borde vara möjligt med all teknik.

Fast egentligen spelar det inte så stor roll. Det går över, snön kommer att försvinna, och man behöver ju inte åka egen bil jämt. Man kan ju ta tåget. Det är bara det att då blir det tydligen ännu svårare att ta sig fram. Det verkar nämligen inte som om tågen går när det är snö och minusgrader ute. Och då blir det genast allvarligare.

Idag var det en sån där Tårtanonsdag. Vi var en liten men tapper skara som mötte upp, där det direkt märktes att tågresenärer och deltagare från de södra räjongerna saknades. Och det var synd förstås. Men vi som var där hade trevligt som vanligt, diskussionerna var livliga och gick från högt till lågt och pendlade mellan gamla och nya kameror och objektiv till politik och lösande av världsproblemen, dvs precis som det brukar. Och som vanligt några svartvita ”gubbaporträtt”…

Å så en raritet, en bild på undertecknad. Foto Leif Liard (med min kamera), bilden publicerad med fotografens tillstånd.

Nu får vi bara hoppas att naturens och vädrets makter inte decimerar oss om två veckor också ;)

På återseende//Göran

Postat 2018-02-28 22:17 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Fotograferandets moraliska imperativ. Eller dilemma.

Nyligen fastnade jag framför TV’n när jag skulle gå och lägga mig. Programmet som höll mig vaken var The Bang Bang Club, en film, eller snarare dramadokumentär om fyra unga fotografer i Sydafrika, åren innan apartheidregimen fick ge vika för demokrati. Den allmänna situationen var i högsta grad infekterad och bräcklig, våldet härjade med framförallt svarta människor boende i kåkstäderna som offer för de vitas godtycke. De här fyra unga fotograferna – The Bang Bang Club var en lite ironisk, närmast skämtsam och inofficiell beteckning på gänget – dokumenterade eländet i samhället; våldet, övergreppen och den allmänna situationen. De drevs av övertygelse och socialt patos, att visa vad som försiggick, att dokumentera för omvärlden vad som hände. I detta blev de både åskådare och deltagare i de mest förfärliga situationer och händelser, vilket uppenbarligen påverkade dem djupt och satte spår.

De fyra fotograferna var Greg Marinovich, Kevin Carter, Ken Osterbroek och João Silva, som sedan alla blev välkända professionella fotografer.  Kevin Carter blev mest berömd för sin bild på en liten flicka (egentligen en liten pojke som det senare visade sig) i ett sudanesiskt flyktingläger som såg ut att dö av hunger, med en gam som vakade över henne. Bilden publicerades i New York Times och vann Pulitzerpriset. Carter, som redan tidigt var märkt av missbruksproblematik tog sedan sitt liv vid 33 års ålder, starkt påverkad av allt elände och all misär han dokumenterat, inte minst det sudanesiska lägret med situationen med flickan och gamen.

Det är nödvändigt att dokumentera, inte minst elände och förfärligheter, det är viktigt att visa även miserabla förhållanden, att sprida kunskap och informera. Det kan ändå vara lätt att tappa riktningen i detta, att överskrida gränsen för nån slags anständighet, och lätt att man själv far illa och tappar sin bedömningsförmåga för vad som kan vara rimligt att visa. Nu hade ju de här fotograferna formella uppdragsgivare, de publicerades genom tidningar och nyhetsbyråer som fungerade som filter.

Nuförtiden finns emellertid inga sådana filter. Nu kan vad som helst publiceras när som helst på internet och hur mycket som helst. Och alla är ju fotografer, dvs alla har ju en kamera med sig hela tiden, i mobilerna. Inte minst har detta blivit tydligt när ambulanspersonal och polis ger uttryck för att faktiskt kunna bli hindrade i sin gärning med alla som tar fram sina mobiler och trängs för att få bilder på vad som inträffat – se exempelvis terrordramat på Drottninggatan i Stockholm förra året där de mest makabra bilder på skadade och döda människor var uppe på nätet, totalt ofiltrerat, bara minuter efter dådet. Egentligen bara för att det var möjligt. Och för att gränsen för sensation och uppmärksamhet har tänjts på i alltför hög grad.

Vi måste som seriösa fotografer – proffs, amatörer eller hängivna hobbyfotografer – sträva efter att vaka över riktningen med vår moraliska kompass, om vi är ute och gatufotograferar eller hamnar i sensationella situationer, och vara klara över hur vi själva sätter våra gränser, särskilt när  möjligheterna nuförtiden att publicera i sig inte längre har några gränser. 

Filmen The Bang Bang Club är direkt värd att ses, rekommenderas!

På återseende//Göran

Postat 2018-02-27 14:11 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Att titta på bilder och se i verkligheten.

Bilder finns överallt, på nätet inte minst, men också i böcker och på utställningar. Vi som fotograferar tittar väldigt mycket på bilder, även om det säkert varierar.

Nyligen var jag på Fotografiska. Starka och intressanta utställningar, med något jag är svag för – porträtt. Olika utgångspunkter hos de utställande fotograferna, olika vinklar men uttrycksfulla och berörande från sina skilda utgångspunkter. Väldigt intressant.

Intressant också hur man ser bilderna på sådana här utställningar. Bedömning av bilder på nätet, i olika fora och grupper handlar ofta om kritik; komposition, brus, utbrända högdagrar etc. När det gällde många av bilderna som nu hänger på Fotografiska spelar sådana parametrar mindre roll. Här fanns både brus, igensotade partier och utbrända högdagrar, varvat med totalt perfekta bilder, men det var inte det som gällde. Här handlade om uttryck, känsla, budskap som blev det viktigaste. 

Jag hör till de som tittar. Både på bilder och i verkligheten. Jag fascineras av ansikten, av uttryck och linjer, av fysionomier, vilket ibland kan bli obekvämt, som till exempel när man är ute bland folk och ser något intressant och tittar någon sekund för länge: ”Vad glor du på gubbjävel” ligger nära till hands…  

Men jag fascineras alltså av porträtt, särskilt – också i mitt eget fotograferande – av ögonblicksbilder (snap shot portraits). Uttryck, känsla och budskap i stunden kan vara obetalbart. Och då kan gränsen mellan porträtt och ögonblicksbilder i övrigt – the decisive moment – bli flytande, och möjligen blir bilderna intressanta mest för mig.

Något annat i detta som är intressant är vilka verktyg vi använder. Att gå omkring och peka med en kamera kan verka provocerande för många som kameran pekar på. Och då spelar det ingen roll om den är stor eller liten, silver eller svart.  En mobilkamera däremot verkar inte ha samma laddning. Men den kan man var hur tydlig som helst utan att någon bryr sig det minsta, och i och för sig skulle det kunna vara så att man kollar Facebook eller Twitter…

Så, här använde jag min mobilkamera, som faktiskt är en Leica – det står så på mobilen i alla fall även om loggan inte är den lilla röda pluppen, utan svart.

På återseende//Göran

Postat 2018-02-25 14:10 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Jag erkänner! Jag tar nog inte bättre bilder med min nya kamera.

Det är svårt det här med prylar. Man tror att man har det man vill ha och behöver, och sen kommer det ut en ny version och plötsligt rubbas grundvalarna – man blir osäker och tänker att man är hopplöst bakom och inte längre kan ta så bra bilder och att en ny kamera skulle lösa detta dilemmat direkt.

Och så skaffar man den nya kameran, med den här förföriska doften av nyupppackad elektronik, plastpåsar och torkkuddar, lyckan av att vara först, att gå igenom förpackningen och få sätta ihop grejorna…

Men det blir inte så mycket bättre bilder. Eller? Fast det går snabbare, med fokus inte minst. Och det är ju fler fokuspunkter – så det måste ju vara bättre?

Det finns nog en stor portion osäkerhet i det här med nya grejor. Samma osäkerhet som ger att man måste testa det nya, fotografera tegelväggar och linjaler för att se på back- respektive frontfokus, distorsion, moire etc, fastän det finns tusentals tester av kamera (eller objektivet) som redan har tagit hand om de parametrarna.

Samtidigt driver ”osäkerheten” oss – i alla fall mig – att vilja utvecklas, och det gäller inte bara nya saker utan också allt annat som hör till; att träna, lära känna verktygen, läsa om bilder och titta på bilder och delta i fotografiska samtal om bild, fotografi och allt annat som hör till.

Och då måste jag erkänna ytterligare; jag kan inte allt i min kamera, alla inställningar man kan göra, alla filter som numera finns, alla möjligheter att hantera autofokus. Jag är enkel i mitt fotograferande, jag fotograferar i RAW, med manuella inställningar (M) eller möjligtvis bländarprioritet (A), en enkel fokuspunkt och exponeringskorrigering. That’s it! Vilket innebär att jag sannolikt använder en bråkdel av alla finesser i mina kameror. Jag gräver inte ner mig i menyerna, jag blir egentligen alldeles knottrig i själen när jag ser alla rubriker och underrubriker och alla de möjligheter att för varje tillfälle skräddarsy inställningar. Men sedan gör jag en del i Lightroom (jag använder sällan Photoshop heller).

 Nå, det är en balansgång. Och hur mycket man anstränger sig kan man inte alltid hålla sig till den enda och smala vägen. Lite flärd och kul kan det få lov att vara, om man har möjlighet. Och nya prylar är kul och inte sällan inspirerande (vilket i sig kan vara positivt). Och det här med min hobby, fotografering, är framförallt kul för mig.

På återseende//Göran

Postat 2018-02-24 12:54 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Rädslan för det banala…

Blodröda solnedgångar över tropisk strand med palmer i förgrunden, eller bara vanliga solnedgångar med för den delen, björkar i morgondimma, böljande sädesfält (eller intensivt gula rapsdito), rådjuret som liksom tittar sig över axeln i skogsbrynet, den sneda eftermiddagssolen på bergssidorna, de glittrande stenarna i vattenbrynet vid solnedgången etc etc.

Exemplen är legio på vackra bilder och motiv. Sådana där bilder ”alla” tagit nån gång, eller velat ta för att är så vackra; sådana där bilder man ändå inte riktigt skryter om för att ”alla” har tagit dem (och de är ju vackra och banala) och man vill ju inte bara vara en i mängden – eller hur? Och man vill ju inte bli skälld för Rosenlundare!

Kanske vi hellre strävar efter att ta mer personliga bilder, mer konstnärliga bilder – typ de avgörande situationerna på gatan (i svartvitt), eller det konstnärliga skuggspelet, eller den fräcka detaljen ur den annorlunda vinkeln som ingen annan tänkte på att fota, allt för att inte hamna i banalitetsträsket och ta bilder för att de är vackra och som många andra tar.

Men det är ju de här bilderna vi tar. Bland annat. Och bara för att andra tar sådana bilder förtar ju det egentligen inte värdet av dem. Och det är ju de bilderna vi ser, inte minst i bloggarna.

I diskussionen hamnar vi gärna i eller åtminstone tangerar frågan om varför vi fotograferar. För mig handlar det i det stora hela om att dokumentera mitt liv, min situation och en önskan att visa bilderna för andra, främst för de som är berörda, i min närhet men också andra. Minnen, upplevelser som jag vill bevara och dela med andra.

Och då är bilderna mina, det är min sanddyn i Namibia även om den blivit fotograferad tusentals gånger tidigare, det är mina björkar, mitt rapsfält, min solnedgång över Sturköfjärden, min bergssida i kvällssol och mitt rådjur i morgondimman – dvs mina upplevelser, mina minnen.

Fast det är klart, just för att de här vackra bilderna är så allmängiltiga och ändå personliga är det inte säkert att jag riktigt kan uppskatta sådana bilder tagna av andra fotografer, de får inte samma mening för mig och det räcker inte att de är vackra, risken är att de blir platta i mina ögon, liksom mina bilder blir platta i andras ögon. Men det gör ju ingenting, det är den egna upplevelsen, den egna bilden som gäller i alla fall.

Så jag menar att vi inte behöver vara rädda för att ta vackra bilder eller vardagliga bilder med risk att de är banala. Bilderna är ju ändå våra och personliga och värdefulla i sig.

På återseende//Göran

Postat 2018-02-21 22:05 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera
1 2 Nästa