Ode till en relikt

Tänk er en höstkväll 1955 (eller nåt). Filmen har just börjat, publiken har satt sig i sina bänkar, man tar fram sitt Toy och bjuder, efter att ännu en gång dragit kammen genom den brylkrämade locken, sin bänkgranne. Alla är förväntansfulla, snart är journalfilmen slut och den riktiga rullen bryter fram på duken. 

Se lämningarna från svunna tider, hur den typiska dekoren på väggen, byggnadssättet, hela designen och layouten är så typiska för sin tid - det tidiga 50-talet. Folkhemmet var under uppbyggnad, man ville skapa platser utanför citykärnan där man kunde låta arbetsplatser, bostäder och kulturen samsas och leva tillsammans. 

Den här platsen är i allra högsta grad levande även idag, så titeln här ovan är något missvisande, faktiskt. Fortfarande trängs de små affärerna och affärsrörelserna, och även om bion inte är någon riktig bio idag, så är det fortfarande fullt med liv och rörelse alla dagar och kvällar i Årsta C. 

På återseende//Göran

Apropå kulturdebatten

Vår nya kulturminister har fått ta emot mycket kritik, och mycket skit, om jag ska vara ärlig, hon var ju till och med avrättad och borträknad innan hon ens hade tillträtt. Personligen kan jag tycka att kritiken delvis har varit grundlös, och också till stor del orättvis - jag menar, hur mycket hinner man uträtta på den korta tid som stått till buds hittills? 

Emellertid: Det finns en myckenhet kultur i det lilla, som pågår oavsett och kanske trots alla skriverier i media. I Årsta till exempel, med torget och centrum från sent 40-tal och tidigt 50-tal lever allmänkulturen i allra högsta välmåga. Där finns små affärer och fik, i teatern och bion är det en hög aktivitetsnivå i stort sett alla dagar och kvällar; körer och ensembler av alla slag samsas med aktiviteter i övrigt för både barn och vuxna, det är dans och musik och jag vet inte vad - jämt och överallt. En barbershopkör övar i teaterlokalen, efter att ha plockat undan rekvisita från teatergruppen som var där före, samtidigt med ukuleleundervisning i foajén, bredvid trapporna ner till toaletterna, och utanför trängs föräldrar med barnvagnar med alla andra, på väg hem efter dagens aktiviteter för sig själva och sina barn. 

Så, här finns en levande kultur för folket. Idéerna om en plats, där bostäder kunde samsas med affärer, samtidigt som det fanns lokaler för såväl arbetsplatser som för sociala och kulturella ändamål lever än idag.

Och så här kan det alltså se ut i den lokalen som jag var i, Årsta Teater:

Jag vet inte något bättre sätt att tillbringa mina måndagskvällar.  Och underbart att vara med i ett levande större sammanhang.

På återseende//Göran

En kulturresa i Skaraborg, Svearikets vagga? Kinnekulle

Skaraborgsbygden är en bygd rik på kultur ända sedan vikingatiden. De vidsträckta och bördiga jordbruksslätterna i söder byts till de djupa och en gång närmast ogenomträngliga skogarna - Tiveden - i den norra regionen. 

Efter besöket hos de kvarvarande tranorna i Hornborgasjön ställdes kosan till Kinnekulle, ett av de typiska skaraborgska bergen, Kinnekulle är lite drygt 300 m högt, och dess kalkrika berggrund ger utrymme för en rik både flora och fauna. 

Milsvid utsikt över slätta, trots soldiset - solen sken från en nästan klarblå himmel. Åt andra hållet ser man ut över Vänern.

Just runt Kinnekulle ligger de små medeltidskyrkorna tätt. Här Österplana Kyrka.

Porten och muren från slutet av 1600-talet, men ursprungskyrkan är äldre än så. 

På Munkaängarna växer vitsipporna och gulsippan tillsammans. Här växer också ramslöken, som doftar så ljuvligt och som passar bra i matlagningen. Det var emellertid lite tidigt för den, liksom för liljekonvaljerna, som om en tid kommer att breda ut sig i osannolika mattor med sina vita blommor och sin doft.

Även blåsippan får vara med på ett hörn.

Husaby Kyrka, med sina karakteristiska trillingtorn, också en kyrka med medeltida anor. Platsen har en historia som är ännu äldre, här vid Husaby Källa döptes Sveriges första kristna konung, Olof Skötkonung år 1008 av den irländske munken Sigfrid, som sedan blev Sveriges förste biskop, i Växjö.

Källan ligger i direkt anslutning till kyrkan och är flitigt besökt.

Det här kan också sägas vara en resa i Arn fotspår. Även om han ju är en fiktiv person är det här bygden där han verkade och levde i böckerna och filmerna. Bygden är ändå till stora delar Svearikets vagga, här hände mycket av den historia som ligger till grund för Sveriges fortsatta utveckling.

På återseende//Göran