I Helg och Söcken

Bilder, berättelser och tankar från vardag och fest i mitt liv.

Det är solnedgångar i Klippiga Bergen också.

Och inte alltid vackert väder. Men nästan alltid fint ljus att fotografera i. 

Fryingpan River, Eagle County strax utanför Basalt, Colorado

För protokollet: Olympus OM-D E-M1 med mZuiko 12-100/4, 14mm, 1/80 sek, f/8,0 ISO 200. Bilden är tagen i RAW-format och försiktigt (faktiskt, inga dramatiska dragningar i spakarna!) hanterad i Lightroom.

Sen fick min kompis en stor öring här (medan jag höll på att fota). 

På återseende//Göran

Postat 2017-08-30 21:42 | Permalink | Kommentarer (10) | Kommentera

Aspar i Colorado - inte bara skidorter

Aspen är nog det vanligaste lövträdet i Klippiga Bergen . Det påminner om björken, med sin ljusa till vita stam med ibland/ofta också svarta fläckar, men tillhör ett helt annat trädsläkte. Som tecken på dess förekomst finns flera orter och landområden som bär namnet - exempelvis skidorten Aspen, där man på bergssidorna runt om ser mängder med de raka ljusa träden som växer nästan som i kolonner. 

I Sverige finns aspen också, om än inte riktigt lika vanligt förekommande. Och även i Sverige har vi namn på orter efter asp - se Haparanda som på finska - Haaparanta - betyder just Aspstranden. 

Det ser nästan ut som kolonner av tändstickor, och mycket riktigt gör man också tändstickor av asp, på grund av den raka fiberriktningen. Det är emellertid i stort den enda användningen av träet som sådant. 

Vid en snabb blick kan det alltså påminna om björkar. Aspdungarna växer med rotskott, vilket svarar för tätheten. 

Det finns av allt att döma fler arter. De här amerikanska varianterna darrar inte, åtminstone inte riktigt lika mycket som vi är vana vid hos de svenska varianterna. 

Och för protokollet: Bägge bilderna tagna i RAW, med efterbehandling i Lr och för den andra bilden också i Silver Efex.

På återseende//Göran

Postat 2017-08-29 19:25 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Det räcker om man har bra grejor

Att grilla rätt är en konst, vilket innebär att många gör det ännu konstigare. Det blir även här – som på så många andra områden – lätt en prylsport, förutom alla intriganta och sofistikerade sätt som man kan grilla på, olika styckningsdetaljer som får olika status, själva grillarna - kol? el? gasol?; till och med briketternas märke och ursprung spelar roll etc etc.

Men man behöver inte alltid vara så sofistikerad. Man kan göra det enkelt för sig, bara man har grundläggande och god kunskap om vad man håller på med, och bra grejor i övrigt.

Dvs det är – märker jag nu när jag skriver – precis som fotografi. Man måste ha kunskap. Och man måste ha bra grejor. Men man behöver inte alltid det senaste, man behöver inte alltid så många pixlar, eller det nyaste och snabbaste Af-systemet. Men grejorna måste vara bra, man måste känna sig bekväm med sina prylar och veta hur man gör.

Här till exempel en vanlig standardgrillning; direktglöd, ingen snake eller indirekt värme eller annat komplicerat brikettupplägg, en vanlig klotgrill (men en Weber, och Weber är ju som bekant bra grejor) med briketter från macken (svenskt lövträ), ingen märkvärdig rubb eller marinad utan salt och peppar (bara!) etc.  

Men råvarorna påkostade, glöden perfekt (även om jag fick vänta) och jag tror jag vet vad jag gör när jag grillar. Så det blev jättegott, med lite goda tillbehör och trevligt sällskap – familjen!

Och bilden tagen med mobilen!

På återseende//Göran

Postat 2017-08-27 20:43 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Planket – inte bara en fotoutställning

Årets upplaga av Planket lär ha varit ett jubileum – 35 år, en i och för aktningsvärd ålder för ett evenemang av den här karaktären.

Som vanligt bra väder, en riktigt fin och varm förhöstdag, vilket underlättar. 110 meter, minst, med 120 fotografer, blandat professionella och amatörer/hobbyfotografer. Det blev alltså ganska spretigt, både när det gäller kvalitet som motiv, men det hör till och sätter sin speciella piff på hela tillställningen. Det fanns många vackra bilder, många speciella bilder och många konstiga bilder, och det var mycket back to basic, inte minst hålkamerafotografering hade stor plats och fick mycket uppmärksamhet.

Och det var mycket folk, i stort vad jag kan förstå, hela tiden, och inte bara fotografer, även om jag kan citera en fotografkollega och Tårtankompis med; ”Svårt att komma fram här, man kan knappt gå en meter innan man stöter på nån man känner och får stanna och prata…”. Men det är ju stor del av det roliga, att träffa fotokompisar och få prata om vårt gemensamma intresse. Sen att det lätt blir så att samtalen kantrar åt det filosofiska eller till och med existentiella hållet gör inget. Det finns ändå alltid med i bilden. 

Det blev som en liten utflykt, så här granne med Vitabergsparken. Ingenting saknades, det var förning och bränsle såväl för kulturen som för magen.

Solen sken, det var mycket att titta på, och det fanns kaffe och käk att köpa - kan inte bli så mycket bättre.

Långt och trevligt samtal med Lars Epstein. 

Överhuvudtaget blev det mycket samtal, inte minst hos Planketgeneralen och initiativtagaren Christer Fjellis Fjellman.

Och inte bara folk, utan också fä... (Undrar om jag inte såg och till och fotade den här krabaten för något eller några år sedan. Lika söt nu i så fall) 

Jag gillar sånt här. Blandningen mellan olika fotografer tar bort det pretentiösa och lämnar plats för mycket intressant från  de ickeprofessionellas värld. 

En bra dag. Och så grillat på altanen efter bastun, en värdig avslutning. 

På återseende//Göran

Postat 2017-08-26 20:44 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Blommor i Klippiga Bergen. Och i min trädgård?

Även om mitt intresse för blommor – i takt med mitt trädgårdsintresse – ökat på sistone, har mina floristiska kunskaper en stor potential, om man säger så. Tack vare min perennrabatt plus lite annat känner jag ändå igen flera än tidigare, även när jag träffar på dem utanför mina egna domäner.

När vi var i Klippiga Bergen i somras, i Colorado, gjorde vi en dagsvandring upp till en liten fjälltjärn precis vid trädgränsen, dvs på cirka 4000 meters höjd. Varje steg kändes – det var svårt med andningen och höjden gjorde sig verkligen påmind – och vi vandrade genom en tät skog med riklig undervegetation där jag till min förvåning började känna igen blommorna – var det inte samma som jag hade hemma? I Klippiga Bergen?

Visst är det här en akleja?

Och de här?

 Och det här är väl en visserligen gul men ändå solhatt

som högre upp i bergen växte i klungor.

 

Svampar är ju inga blommor, men ändå imponerad av storleken.

 

Och ölandstok – eller? (fastän kanske svårt att se…)

 

Till sist en blomma som ser ut som Brittsommaraster.

 Det var hit vi kom. Fullständigt glasklart vatten, små fiskar, Brooke Trout, som ser ut som vår röding. Små, och ganska magra, kanske inte blir så mycket föda så här högt. Men det var värt ansträngningen.

Nu har jag förstås kollat upp, på nätet. Och det stämde, alla de här svenska perennerna växer i Klippiga Bergen i Colorado. Aklejan är till och med statsblomma, den närmast ikoniska Columbine. Ölandstoken är vanlig -  Golden Hardhack eller Shrubby Cinqefoil. Även Brittsommaraster, Aster Amellus härstammar faktiskt från Klippiga Bergen. Solhatten är direkt vanlig, och samma blomma som vi har.

Ibland är det verkligen förvånande att se samma växter på en helt annan kontinent. Och till och med den brudkulla (eller brunkulla) som jag tyckte mig se kan faktiskt ha varit en liknande orkidé. 

På återseende//Göran

Postat 2017-08-25 13:48 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera
1 2 Nästa