Säsongsavslutning Tårtan

Sista Tårtan för den här säsongen. Och snart är det jul. Vi var några stycken som hade kommit, och vi firade med att diskutera fotografi, fotograferande, fotografiska bilder, fotografiska apparater och fotografiska bilder och en massa annat som var intressant att prata om. Och så fikade vi, i normalfallet kaffe och bulle, någon slog till och åt en vinbärspaj till kaffet - just olika pajer är de bra på här på Tårtan.

Ett synnerligen gott exempel på hur man träffas i det verkliga livet och diskuterar, öga mot öga så att säga. Det är nåt speciellt med det, om än kanske lite gammeldags, ungefär som att betala med riktiga pengar istället för kort...

Och så fotograferade vi förstås. Idag blev allt i svartvitt, men det tror jag till dels reflekterade vädret som ju nu i flera dagar har varit just svartvitt, dvs gråmulet och regnigt. Däremot är alla bilderna digitalt fotograferade, med senaste uppgraderingen av Olympus OM-D E-M5, alltså mark III, och moderna objektiv som inte behövt några adaptrar och där både bländare och fokus fungerar utan särskilda åthävor. 

Och när ljusen brunnit ner var också vi klara att ge oss ut i storstadsdjungeln och åka hem för att förbereda oss för julen.

På återseende//Göran

Hundar - till gagn eller bara för egen och sitt höga nöjes skull?

Idag besökte jag hundmässan på Älvsjö i Stockholm. 

Jag har ju alltid haft ett - om än ibland något slumrande - intresse för hundar, men tidigare skulle ett besök på hundmässan varit helt otänkbart. Nu, emellertid, som fodervärd för vår labradoodle Mystique är det en annan sak, om inte annat så finns en nyfikenhet på det här med hundvärlden, och det var nog vad som drev mig ut till Älvsjö. 

Massor med människor, massor med hundar, hög volym, varmt och svettigt och så många intryck som jag översvämmades av, allt på en gång, och det var ett tag sen jag fikade eller åt och allt i kombination... Jag kände de första tecknen till vad vi i vår familj kallar IKEA-syndromet, den här känslan av att allt blir för mycket, som påverkar mig negativt, manar fram desperation och aggressivitet, negativ humörpåverkan - men så tog jag ett djupt andetag, hittade ett stånd med varmkorv och en CocaCola och kände mig beredd att tackla situationen. Däremot orkade jag inte fotografera så mycket jag tänkt, även om jag hade med mig kameran. 

Alla olika hundar satt liksom i bås och presenterades, på känt mässmanér, så man kunde gå fram och prata, klappa hunden och läsa små foldrar om varför just den rasen var bäst. Och det var väldigt många bås, och väldigt många hundar. Jag är helt klart oerhört imponerad av hundarna, hur de orkade med, att ligga, bli klappad av totalt okända människor och låta sig förevisas bara så där, men jag hörde sen av en fotokompis jag träffade vid ett bås för en hundras där han också är rasklubbsordförande, att man turas om, man är inte i båset mer än några timmar innan  man byts av.

Fast alla orkade inte hela vägen...

Det finns oerhört många hundar, oerhört många olika hundraser! Jag såg hundar som är stora som små hästar, hundar som är mindre än en normal högerfot, hundar som är som pälsbollar som man inte kan se vad som är fram eller bak, och alla i olika färger och former i övrigt. 

Vad som slog mig när jag såg en del hundar var det här med varför man har hund. Jag tänker att hundars ursprungliga pakt med människan har varit av karaktären vakt, jakt, eller annan nyttighet som vallning etc, förutom sällskap. Och då behöver man hundar som är normala, som kan gå, som kan andas och föda sina valpar själva, ja ni vet. Och vad jag såg var hundar som avlats för utseende, för exteriör, som såg groteska ut, som exempelvis mops och fransk bulldogg, men också den engelska bulldoggen där människans klåfingrighet har frammanat djur som ett resultat av egna nycker. Och funderar över vad som driver oss att söka påverka så här...

Men det fanns förstås också vackra hundar, hundar som tedde sig funktionella i sina aktiviteter.

Men till och med där är aveln inte sällan tveksam. I strävan efter rasrenhet blir till slut avelsbasen väldigt smal, eller tunn eller liten, vilket medför högre risk för inavel, som gör att den genetiska variationen minskar, vilket leder till att negativa arvsanlag med risk för deformiteter eller sjukdomar ansamlas i ärftligheten hos hundarna. Ta till exempel alla vall- och spetshundar som finns i norra Sverige, i Finland och Norge. I mångt och mycket handlar det om samma hund, samma hundtyp. Men man håller hårt på raserna, och tillåter ingen blandning över de definierade rasgränserna , trots att skillnaderna kan vara enstaka variationer i färg, som en gul strimma på tassen, eller för mycket vitt i teckningen. 

Svenska Kennelklubben håller en hög svansföring när det gäller renrasighet, och hävdar seriösa uppfödare inom sina gränser. Men det blir lite larvigt när man sen ser hundarna, hur nyckfullhet och kortsiktighet allt annat än främjar dugliga och friska hundar, och där Mammon och utseendefixering får råda istället.

Nu är jag inte principiellt något fan av blandrashundar för sakens skull, men de regler och förordningar och registreringar man har nu med "rasrenhet" är kontraproduktivt. Och kanske man skulle börja avla med tanke på egenskaper mer än att hålla sig benhårt inom ramen för den definierade "rasen", och mer strunta i utseendet, dvs inte söka forma hunden på ett sätt som gör den i många stycken livsoduglig, utan försöka bredda avelsbasen så mycket som möjligt med andra hundar och därmed försöka eliminera, så gott det nu går, de negativa arvsanlagen. Det pågår intressanta försök i detta på olika håll, där inte minst pudelblandningarna (som Svenska Kennelklubben lite nedsättande säger) som labradoodle, cobberdog och cockerpoo etc förefaller vara steg i rätt riktning. 

Under tiden går jag på långa promenader med M, och njuter av samvaron med henne i olika skiften i livet.

På återseende//Göran

Lucia

Fredagen den 13.e, av många betraktad som en potentiell olycksdag, förebådande att saker ska gå på tok - något som vi väl lite till mans funderar på, även om vi inte är så vidskepliga till vardags, förutom det där med nycklar på bordet, svarta katter etc. 

Samtidigt en dag att fira - den 13.e December är en dag som alla kan, oavsett vilken veckodag det är. Det är då en ung vitklädd kvinna kommer, med glögg och lussekatter och pepparkakor och en ljuskrans på huvudet och sjunger finstämda julsånger. 

Riktigt hur vi kopplar ihop det här med det här datumet är det väl ingen riktigt längre som vet. Lucia, ett italienskt helgon som fick sina ögon utstuckna för sin tros skull, blandat med andra traditioner som att springa runt och sjunga hos folk och tigga mat och godis just den här kvällen. Men nu är det så. Få av oss kommer undan.

Just omkring det här datumet brukar kören Stockholm City Voices ha sin jul- och Luciakonsert, i Eric Ericsonhallen. Och så också i år, fast lördag eftermiddag och kväll, dvs den 14.e December. 

Stockholm City Voices är en av världens bästa körer, inte bara i sin genre, barbershopen, utan när det gäller körsång i allmänhet och särskilt a cappella i synnerhet. De är totalt klockrena, har ett brett dynamiskt spektrum vilket borgar för mäktiga harmonier och rena ackord. Det är en direkt njutning att lyssna till dem, nästa oavsett vad de sjunger, om än det är stilla och känsliga jul- och luciasånger eller jazz, evergreens eller liknande från förra decenniet eller vad. 

Och det var det konserten handlade om, kärlek och glädje, hopp och förtröstan. Och så lite operasång, från gästartister Fredrik och Mette af Klint, som ytterligare förhöjde stämningen, särskilt när de sjöng tillsammans med kören. Man blir varm i hjärtat efter en sån här tillställning. 

På återseende//Göran

En tripp längs Minnenas Allé

Till flydda tider återgår min tanke än så gärna… och: Var med år 68 ren, men var inte så värst gammal då…

I själva verket hade jag 1968 precis tagit studenten, och hade nu flyttat ner till Göteborg för fortsatta studier. Där mötte mig ett helt nytt liv, det sjöd av engagemang och aktivitet och det var lätt att ryckas med.

Hjärtat sitter ju till vänster, och idéer som handlade om lojalitet, jämlikhet och solidaritet var lätta att ta till sig, vilket har följt mig genom livet, även om jag aldrig köpte någon revolution, ens då. Men är man 20 år vill man gärna skapa sitt eget liv, och i detta revoltera mot allt det gamla, det hör mer eller mindre till, även om det fanns olika sätt och olika grader när det kom till den revolten. Men demonstrationerna avlöste varandra, med mig ibland som deltagare, ibland som åskådare, beroende på saken i fråga.

Och så slår nostalgin till och man befinner sig på Memory Lane. På TV ses i serien Vår Tid Är Nu slaget (kriget?) om almarna i Kungsan, vänsterrörelsen tecknas, om än delvis med en orättvis nidbild – alla var inte dubbelmaoister – och de utsvängda byxbenen väcker minnen.

Och ännu mer minnen väcks till liv när jag såg dagens demonstration, Sjukvårdsupproret; såväl sjukvårdspersonal som patienter/vanliga människor gick i tusental mot Landstingshuset för att demonstrera mot korruptionen i vården, mot alla idiotiska beslut som tagits och som försämrar för såväl de som jobbar inom vården som de som söker den. Och slagorden hördes på nytt: - Ropen skalla, valfritt slagord åt alla (men här var tidigare slagord ersatta av exempelvis ”sjukvård”) etc etc. Och plakaten syntes igen!

Trots det direkt tveksamma vädret – typ några få plusgrader och ett envis, kallt och strilande regn var det enligt uppgift bortemot 3000 personer ute i tåget. Fascinerande!

Och roligt att se att det finns frågor som engagerar och till och med driver man ur huse för att protestera, göra sin röst hörd och utnyttja det faktum att vi fortfarande lever i demokrati.

Också här återkommer vi//Göran

Det känns alltid skönt efteråt...

Det känns bra när det är gjort och över - ett gammalt klassiskt mantra som man tar till i olika sammanhang, när man ska träna, ut och springa eller göra nåt annat som egentligen är tråkigt och jobbigt... Till exempel när man ska gå ut på den obligatoriska promenaden med hunden. 

Idag regnade det, inte mycket, men så där tillräckligt för att det med temperaturen bara några grader över nollan skulle kännas som att en lugn eftermiddag vid brasan, eller nån serie från Netflix skulle vara ett fullgott om inte bättre alternativ. Men jag vet att jag inte har nåt val, egentligen. Och eftersom jag har bra kläder (och då finns ju inte - enligt ett annat gammalt talesätt - något dåligt väder) gav jag, eller rättare sagt vi, oss iväg.  Tanken att det kommer att kännas bra efteråt låg i bakhuvudet, ända tills jag upptäckte att det inte var det som var grejen, att visst stämmer det, men inte fullt ut. 

Att vara ute i skogen när det regnar så här lite grand; det är tyst och stilla, det är dimma på sjön och dropparna hänger tunga på grenarna - det är en alldeles sällsam och annorlunda stillhet i skogen, en annan lukt, en annan atmosfär - det är alldeles speciellt och värt mödan under tiden man är ute. 

Det är andra färger och en speciell stämning och jag märker att jag bara går omkring och njuter. Och funderar över varför jag inte tog med mig kameran! Tills jag ändå kommer på att jag har med mig telefonen, och vänta - finns det inte en kamera i telefonen? Och trots min lite kluvna inställning till den apparaten kan jag inte låta bli att ta några bilder. 

M bryr sig inte, hon springer omkring och luktar, kollar ibland att jag är med och hittar sen direkt ett nytt spår att följa upp. Hon njuter också. Och gillar sin nya sele som hon har istället för halsband. Ett nytt tänk, selen är försedd med reflexer så vi syns på kvällarna, och hon drar faktiskt mindre (även om hon inte dragit så mycket förut heller).

Och sen när vi kommer hem, M har fått gå direkt in i duschen och är lite blöt men ändå trött och tillfreds så stämmer det gamla uttrycket: Det är skönt när det är gjort!

På återseende//Göran