Ketchupeffekten

Facebook frågar, när man öppnar programmet: -Vad gör du just nu, Göran?

Bortsett från att det är mitt i natten när jag skriver detta, så hade jag, när jag senast såg den här frågan, just kommit hem från en konsert, en liten tillställning i Tumba centralkyrka, med barbershopsång. Jag hade, förstås, med mig kameran, och hade precis kört igenom bilderna i Lr och var ganska uppfylld av eftermiddagen.

Coronapandemin har påverkat oss i en mängd avseenden. Kulturlivet har drabbats svårt, föreställningar har ställts in och inte minst körlivet har påverkats. Man har inte kunnat samlas för att sjunga tillsammans - när man fortfarande gjorde det i pandemins initiala skede visade sig inte minst körsång vara grunden för sk superspridartillfällen, och det finns hemska historier om hur hela körer drabbats av smittan med flera dödsfall som följd. Körlivet har alltså haft det svårt. En del körer har kunnat fortsätta med grad av konstgjord andning genom att ses digitalt, vilket har visat sig vara svårt. Det har också utvecklats särskilda program för sång och instrumentalmusik, vilket i någon mån underlättat, men som ändå är ljusår från just det är att kunna samlas för att umgås och musicera tillsammans. 

Men nu! Nu börjar vi se ljuset i tunneln. Vaccinationsgraden blir högre och högre, och därmed möjligheten att lite trevande, lite försiktigt kunna samlas utanför den närmaste familjekretsen,  och till och med anordna föreställningar, konserter där man bjuder in publik. Och det lir mer och mer!

Att sjunga tillsammans, vare sig det sker i större körer eller i mindre sammanhang, mindre grupper eller kvartetter är ofta gott nog. Men, även om samling varje måndag kväll räcker långt, är detta att sjunga inför publik eller för andra människor, att framträda lite av grädden på moset. Att kunna förmedla sångens känslor och innehåll, att få kontakt med publiken och bäras av bifall är nåt alldeles speciellt, både för estradörerna och de som kommer för att se och lyssna. Och visst, man kan sända sådana föreställningar digitalt, men att vara på plats är också alldeles speciellt. 

Så i lördags var jag och makan alltså på barbershopkonsert. Tre kvartetter från barbershoplivet i Stockholm hade samlats för att sjunga för oss. Som vanligt hade det här evenemanget planerats tidigare och skjutits upp ett antal gånger, så det var så mycket roligare när det till slut kunde bli av. Det verkar  finnas ett direkt sug efter sådana hr tillställningar nu, som när proppen går ur flaskan, något av den berömda ketchupeffekten, och Tumba kyrka var minst sagt välfylld. Barbershoplivet är ganska tajt; folk var glada och hälsade på varandra, pratade och kramades. Och sjungandet från de här tre kvartetterna var präglat av glädje och vacker musik. Sång och musik i många varianter, modern musik, klassisk svensk musik och gamla jazzstandards bytte av varandra i skön stämsång och upplevelsen blev total. 

Det blev till och allsång, viket tilltalade publiken, förstås, under ledning av en "demondirigent"

Efter att ha uppträtt var för sig och i olika andra konstellationer avslutades konserten med att alla sjöng tillsammans i A Nightingale Sang At Berkley Square - synnerligen stämningsfullt och underbart vackert! 

Så det var med ett av sång och glädje uppfyllt sinne som vi kunde avsluta kvällen på en känd och anrik restaurang på Söder, Pelikan med en bättre middag (även där var det fullt, med hög nivå av såväl ljud som glädje över att kunna träffas i större sammanhang utanför den närmaste kretsen....). 

På återseende//Göran

Det finns fik och det finns fik. Och  så finns det fotofika.

Jag gillar fik, inte minst trottoarditon. Och jag gillar att fika.  Men det kan inte vara vilket fik som helst. Och det yttre spelar mindre roll och det är inte alltid så att fiket med det bästa kaffet och de godaste bakverken eller smörgåsarna är det bästa fiket. Ett riktigt bra fik har (också) andra, mer eller mindre subtila kvaliteter.

Just nu är de fik jag håller högt förknippade med framför allt känsla, sällskap, atmosfär och anledning. Fotofika är en svårslagen anledning. Ta Tårtan till exempel; trevlig inredning, bra ambitioner, goda pajer och hyfsat kaffe som ramar in anledningen – att komma dit och prata fotografi med likasinnade och trevliga människor är svårt at toppa.

Sedan har vi Second Hand i Viksängen i Sötälje. Lite ruffigt, ganska eller snarare väldigt enkelt, ingen påtaglig finess vare sig när det gäller bakverk, mackor eller kaffe. Men atmosfären är direkt svårslagen. En väldigt härlig inramning med bokhyllor runt alla väggar där man kan göra fynd av alla kategorier, sköna stolar och stora (och små) bord av de mest skiftande kvaliteter och former där man sitter som i ett bibliotek (och jag har alltid gillat bibliotek) och där ljudnivån aldrig blir högre än man kan höra och prata med de som sitter runt det stora bordet, reserverat för fotofika. Och så anledningen alltså. Och på något sätt blir det ännu trevligare att prata foto och kameror och film och svartvitt vs färg och analogt jämfört med digitalt i den miljön – en flärdlös enkelhet som andas grundkvalitet rätt igenom. Hit kommer man inte för lattens skull (och jag tror nästan inte de har sånt) eller mackorna/bakverken, hit kommer man för att umgås, diskutera, ta det lugnt och trivas.

Och så blev det idag. Igen. Och några ögonblicksporträtt som vanligt, både i färg och svartvitt.

Å så nånting väldigt ovanligt - jag själv på bild. Det är ingen selfie, det här är nåt som kan hända när man snackar kameror; känslan av att ta i kameran, greppa den och testa avtrycket. Och en Olympus Pen F är ju naturligtvis alltid trevlig att hålla i, bland alla Leicor och Fujikameror. Ronny V höll i kameran!

På återseende//Göran

Livet är ibland allt annat än färg - forts (#3)

"Svartvitt är fotografins färg," (Robert Frank) Tja, eller kanske var det från början när färgfilm inte fanns, eller allra första början när det "bara" var ljus, och inte var möjligt att återge färger på de fotografiska media som stod till buds. Det blev naturligtvis viktigt att jobba med ljuset, de olika gråskalorna och balansera ljus och kontrast. I detta kunde man också förstås ge bilden olika drag av dramatik och den svartvita bilden blev inte bara en avbildning eller en dokumentation, utan mer av känslor kunde vävas in - det blev mer konst av det, liksom. 
Jag ser världen i färg. Jag hade när jag började fotografera nästan 60 år sedan, tillgång till både färgfilmer och svartvit film, och ven minns inte Tri-X ISO 400 till exempel. De olika typerna spelade då emellertid för mig och redan då, olika roller. Färg var mer dokumentation, semestrar, upplevelser som skulle dokumenteras, berättelser, medan det svartvita ändå var roligt att jobba med ur andra aspekter - här kunde man framkalla själv, leka med skuggor och ljus och ha en mer egen kontroll över vad man gjorde (istället för att bara lämna in filmen och få färdiga bilder tillbaka).

Och det här präglar fortfarande mitt fotograferande. Jag fotograferar i grunden i färg, och  nu är det roligare, i datorn kan jag, nästan som  svartvit framkallning, vara med och bestämma över bilden - skuggor och ljus, kontrast och färgrendering, jag kan i högre grad återskapa vad jag upplevde vid fotograferingsögonblicket, mer lägga in vad jag kände och upplevde och inte bara återge eller dokumentera (även om det också är viktigt).

Men, det är inte så enkelt. Ibland ser jag bilder (i färg) genom sökaren som för mig egentligen är svartvita. Och ibland när jag tar upp mina bilder i datorn (Lightroom) så är en del bilder upplevelsemässigt svartvita, även om jag där och då ser dem i färg, de liksom presenterar sig för mig som svartvita även om det i grunden är färgbilder. De bilderna konverterar jag till svartvitt. Ibland funkar det, ibland inte. (Mitt favoritprogram här är NIK Collection Silver Efex Pro).

Så, bland bilderna från min promenad i parken härförleden, med alla höstfärgerna, fanns ändå några svartvita motiv, som jag upplevde dem. Och de fick en egen presentation - man ska inte blanda 😎.

Som den här, från Rosendals kafé (och de andra i tidigare blogginlägg):

På återseende//Göran

Livet är inte alltid bara färg forts

Inside looking out (eller tvärtom)

På återseende//Göran

Livet är inte alltid i färg...

Promenad i parken i det vackra höstvädret med mycket färger. Emellertid sågs också detta.

Lusthus i höstlig skrud

En höstbänk!

På återseende//Göran