Med rytm i blodet? Eller? Nej, det var längesedan....

Väl hemkommen från fredagens jympapass, med efterföljande bastu och bastusnack med jympakollegor, inser man flera saker:

• Ingenting är gratis
• Det märks att man blir äldre
• Samvariationen av ökad ålder med ökat bukomfång borde inte vara nödvändig, men är till förfång när den är det.
• Rytmen är inte längre självklar
• Och, faktiskt att det kan vara skönt när det gör ont.

Tittar jag tillbaka har jag alltid varit igång med olika fysiska aktiviteter, om än i perioder. Det blir nog lätt så när man har ett tonårsförflutet som idrottsutövare. Emellertid har perioderna emellan blivit längre, vilket gett utrymme för negativa följdverkningar och allt svårare att komma igång igen. Att man sprungit maraton för 25 år och lika många kilo sedan hjälper inte idag. Faktiskt!

”Jag har alltid varit lättränad”. Jo, pyttsan, det gäller inte längre. Och rytmkänslan, om man nu har haft någon, verkar helt borta, svårigheterna att samtidigt röra på armar och ben i takt med musiken i komplicerade turer är uppenbara och borde filmas. Det är ren underhållning.

Men, det finns inga gratisluncher, vill man komma igång så kostar det på. Samtidigt finns det ju så härliga belöningsinstrument inbyggda i detta, som känslan efter ett jympapass när man är trött och svettig, de praktiska följderna när det blir lättare att gå i trappor, orka med dagen och kunna knyta skorna utan risk för blodstörtning.

Och nu, när jag ser ut genom fönstret, så har det börjat snöa. Ytterligare träningspass, men också lättare att skotta när man orkar mer. 

Frukt är också hälsa, och sol.

På återseende//Göran