Var tog helbilden vägen?

Den senaste tiden har jag suttit och läst i några fotoböcker. Det är alltid lika avkopplande och lärorikt. Bland annat har jag plöjt igenom boken om den svenska fotogruppen Tio fotografer. Sveriges svar på Magnum.

Tio fotograferna var främst aktiva mellan 1950- och 1980-talet. Den period som ju på många sätt var en guldålder för fotojournalistiken och bildberättandet. Mycket av det man ser från den här tiden är helt oöverträffat ännu idag – anser jag personligen.

Framförallt är det en sak som jag tycker saknas hos många av vår tids fotografer. Till och med hos väldigt duktiga fotografer som jobbar på några av våra främsta och finaste tidningar som i övrigt har hög standard på bildjournalistiken.

Det jag syftar på är det klassiska reportageupplägget med hel-, halv-, och närbilder. Det vill säga en genomarbetat fotojournalistisk berättelse som ger betraktaren en heltäckande känsla av det som fotografen vill förmedla.

Om det är något som dagens fotografer är extra dåliga på i detta sammanhang så är det enligt min mening just helbilden. Jag tycker ofta att det är en kombination av halv- och närbilder som dominerar. Ibland önskar man att fotografen hade backat några steg och visat helheten. 

Men inte bara det! Bildberättandet får inte sällan falla tillbaka till förmån för tekniken och estetiken. Det är extremt korta skärpedjup, konstnärliga bildlösningar och foto för fotots skull. Ärlig talat saknar jag det raka och genomtänkta berättandet. Direktheten. Och som sagt; helbilderna.

Foto: Sten Didrik Bellander. Ur boken Svart på vitt om Tio fotografer.

Foto: Tore Johnsson. Ur boken Svart på vitt om Tio fotografer.

Foto: Leif Engberg, DN. Ur boken Centennium.

Foto: René Burri. Ur boken In Our Time, Magnum.

Foto: Pål-Nils Nilsson. Ur boken Svart på vitt om Tio fotografer.

Jag skulle signera en bild - och blev jättenervös!

Hur ofta brukar man som fotograf bli ombedd att signera ett av sina fotografier? Förmodligen är det få fotografer som regelbundet får den frågan. Personligen har det aldrig hänt mig - förrän ikväll.

Bilden det handlar om tillhör en serie stadsmotiv från Karlskrona som jag tog fram i affischformat för några år sedan. Och just den här bilden var det en kvinna som uppskattade så mycket att hon ville ha den signerad.

Javisst, sa jag självsäkert i telefon. Lika självsäker var jag dock inte några minuter senare när jag stod där med tuschpennan i handen och skulle kladda ner min signatur på bilden.

För när man väl står där och ska underteckna något som en annan person tänker hänga upp på sin vägg som ett konstverk så känns det plötslig jävligt nervöst. Man vill liksom inte fucka upp hela grejen.

Jag var därför helt enkelt tvungen att spela in ett par små filmklipp för att hantera mina överväldigande känslor. Du kan se dom här under.

Efter signeringen kändes det sådär...

Och så några av mina stadsmotiv...

Slutligen. Det här blogginlägget innehåller en hel del ironi! ;-)

Nyckeln till fotografisk framgång är...

Hur kommer det sig att vissa människor blir extremt duktiga och framgångsrika fotografer och andra inte? På den frågan skulle nog väldigt många svara att lyckade fotografer har talang. Jag skulle vilja påstå att det inte stämmer. Ja, rent av att talang inte ens är nödvändigt i sammanhanget.

Jag tänker exemplifiera mitt uttalande genom att ställa ännu en fråga.  Hur många gånger har du inte titta på någon omtalad och för tillfället populär fotografs bilder och tänkt; det här kunde jag också ha gjort. Och minst lika bra dessutom. Ja, kanske till och med bättre!

Vad skiljer då den där fotografen från dig själv? Vad är det som utmärker henne eller honom allra mest? Jo, det är förmågan att förverkliga sina idéer. Att vara driftig helt enkelt. En duktigt och framgångsrik fotograf jobbar hårt och medvetet mot sina mål. 

Detta gäller såklart inte bara inom fotografin, utan överallt i livet. Människor som tar sig någonvart är oftast handlingskraftiga personer. Faktum är att det finns forskning som visar att en av de främsta skillnaderna mellan framgångsrika människor och alla vi andra helt vanliga personer är just förmågan att förvalta och göra någonting vettigt av sina idéer. 

Självklart är talang något som också spelar in. En talangfull person kan nå längre än många andra och dessutom göra det betydligt snabbare. Men talang är ingen garanti för framgång. Det är däremot din egen förmåga att ta tag i dina idéer och genomföra dessa . Och det är ju något som vi alla kan påverka hos oss själva. Eller hur?

För att koka ner hela saken till ett enda påstående; det handlar om att få tummen ur…ja ni vet vad ;-)

Lider gatufotografin av för mycket nostalgi?

Det är nog ingen överdrift att påstå att gatufotograferandet har blivit lite trendigt den senaste tiden. Fler och fler tycks leta sig ut i våra stadsmiljöer med sina kameror för att ägna sig åt denna ädla och klassiska fotokonst.

Jag tillhör själv en av alla dessa fotografer som emellanåt går gata upp och gata ner i jakten på bra bilder. Det är kul och givande och man kan nästan göra det när som helst. Man behöver inte ens någon speciell utrustning. En enkel kamera och lite tålamod är allt som krävs.

Men en sak som har slagit mig i allt detta är att de gatubilder som oftast visas upp och får beröm i olika sammanhang tycks lida av en slags nostalgi. Ibland känns det rent av som om ingenting har hänt sedan Henri Cartier-Bresson nötte sina skor på de Parisiska gatorna i början av förra seklet.

Det är nästan alltid svartvita bilder med typiska kompositioner och välkända uttryck. Och om fotografen har lyckats fånga en klassisk känsla i sina bilder är det precis som om han eller hon verkligen har gjort något enastående bra.

Ibland undrar jag var den moderna gatufotografin finns? Den som speglar vår tid och inte bara försöker återskapa det förgångna. Eller var det helt enkelt så att dessa gatufotografins pionjärer var så skickliga att de lyckades fånga något som gäller ännu idag? Det vill säga stadens och människans allra innersta väsen?

P.S. Jag inser att även jag själv letar efter dessa typiska och klassiska motiv när jag gatufotograferar.

Varning - detta kan framstå som fotokonst och poesi

Persiennen är nerdragen men ändå öppen. Jag känner mig isolerad trots att jag bor mitt i centrum. Här lever jag bland tegelhusen med utsikt över parkeringsplatsen och innegården.

Men så har det inte alltid varit. Jag växte upp på en ö i skärgården omgiven av naturen. Utanför vår dörr fanns ängarna och vikarna. Det var där vi lekte tillsammans med kaninerna, rådjuren och fåglarna.

Men allra mest minns jag havet. Horisonten långt där ute. Ljuset som ständigt skiftade och vinden som fuktade mina ögon. Där kände jag mig fri.

Samtliga bilder är tagna med min Canon Canonet QL17 G-III