SE BILDEN: Första bilderna med min nyfixade Olympus 35 SP

Ni som läste mitt förra blogginlägg vet att jag nyligen höll på att förstöra min Olympus 35 SP. Efter att ha skruvat isär kameran fick jag inte objektivet att fokusera korrekt och jag var mer eller mindre redo för psykakuten innan jag efter flera dagars svettigt meckande löste dilemmat.

När jag tillslut var någorlunda säker på att jag hade fått mätsökarmekansimen att lira ihop med gluggen åkte jag in till Stockholm city för att riva av en rulle. Jag tog fler testskott på skyltar och annat än riktiga gatufoton, men jag fick i alla fall till bilderna som ni kan se här.

Hursomhelst så gillar jag kameran väldigt mycket. Den har ett förhållandevis litet och smidigt format och en hygglig sökare. Kameran har full exponeringsautomatik, spotmätning och exponeringslås. Den nu för tiden högst ovanliga brännvidden på 42 mm är dessutom förvånansvärt trevlig och mångsidig. Utmärkt för både gatufoto och för porträtt. 

Jag gillar också karaktären på gluggen. Den är inte lika skarp och krispig som mina Pentaxobjektiv, eller ännu mindre mitt Voigtländer Ultron som sitter på min Leica – men jag tycker ändå att objektivet har en mycket trevlig stuns.

Det ska bli kul att plåta mer nu när jag vet att kameran fungerar som den ska. Bilderna är för övrigt fotograferade med Ilford HP5 Plus. En film som jag börjar uppskatta mer och mer. 

SE BILDEN: Nära att förstöra min klassiska mätsökarkamera

Själv är bäste dräng, heter som bekant ett gammalt välkänt uttryck. Med det i åtanke gav jag mig nyligen på att skruva isär min Olympus 35 SP som jag köpte i somras eftersom den var i behov av lite småfixande. 

Först demonterade jag objektivet för att rengöra linselementen och det var ganska okomplicerat. Sedan skruvade jag bort toppkåpan för att putsa speglen och glasen i sökaren och det var också förhållandevis simpelt.

Men sedan gjorde jag en dum grej – jag tog bort hela mätsökarmodulen för att se om jag kunde komma åt att rengöra helicoiden (gängan som får objektivet att åka fram och tillbaka när man fokuserar).

Att ta bort den var lätt som en plätt (så brukar det ofta vara), men när jag skulle sätta tillbaka skiten började helvetet. Hur jag än gjorde fick jag nämligen inte fokusen att fungera korrekt igen. Antagligen för att jag av ren nyfikenhet hade snurrat på några skruvar för att se vad som skulle hända (oerhört korkat, jag vet). 

Till slut lyckades jag dock få ihop kameran, men det var först efter flera dagars meckande, grubblande, googlande, sömnlösa nätter och två massiva psykbryt där jag fick ta långpromenader i skogen för att lugna ner mig.

Jag är förvisso hyggligt händig, men att sitta och fibbla med små mekaniska pryttlar och millimeterstora skruvar är definitivt inte min grej. Så detta gör jag inte om i första taget.

Hursomhelst så innebär fadäsen att jag inte har hunnit ta några bilder med kameran. Men nu när den är fixad ska jag trots allt försöka hinna med att riva av en rulle relativt snart. Till dess får ni nöja er med de här bilderna som är knäppta med min Pentax LX, 35 mm och Ilford HP5 Plus.

Slutligen så blev jag och Fotosidans redaktör Peter Wiklund nyligen intervjuade av Magnus Fröderberg om varför vi gillar analogt foto. Det blev ett kul samtal som ska läggas ut på Fotosidan poddradio. Håll utkik efter det om ni är intresserade av ämnet.

Efteråt gick Magnus och jag på Kulturhusets vernissage av Lars Tunbjörk-utställningen Landet utom sig. Visserligen har jag sett hans bilder ställas ut många gånger tidigare, men Tunbjörk är Tunbjörk och jag kan därför varmt rekommendera ett besök.