SE BILDEN: Analoga misstag lättare att acceptera än digitala

Det finns ett lite småmärkligt fenomen som jag har noterat när jag kör analogt. Och det är att jag har en högre tolerans för brister än när jag fotograferar digitalt. Lite oskärpa hit eller dit gör mig exempelvis inte så otroligt mycket. Jag går mer efter känsla och innehåll än teknisk perfektion.

Med andra ord är jag hårdare mot mig själv när jag plåtar digitalt. Fler bilder sållas bort och döms ut. Visst är det lite konstigt men kanske också helt logiskt. För det blir helt enkelt fler tekniskt sämre exponeringar när man kör analogt. Få bilder skulle med andra ord klara sig vid en riktigt hård gallring.

Samtidigt ser jag detta som en styrka och något som tar bort en osund fixering vid teknisk perfektion. Det känns med andra ord ganska skönt att kunna vara nöjd med en suddig bild, eller en som innehåller mycket korn. Befriande, rent av.

Jag kan också tycka att det är just dessa brister som ofta gör att analoga bilder vinner över digitala som har en tendens att kännas overkligt perfekta. Men det är som sagt enbart min personliga åsikt, så bli nu inte ledsen om du tycker annorlunda.  

Förresten så är min Canon 7 till salu om någon är intresserad.

SE BILDEN: Är det omodernt att föredra den klassiska stilen?

Nästan alltid när jag hittar bilder som jag verkligen gillar tillhör de den klassiska skolan. Med det menar jag bilder tagna i den anda som uppstod under dokumentärfotografins storhetstid från ungefär 1930-talet och några årtionden framåt.

Ibland blir jag lite bekymrad över mig själv eftersom jag har så förbaskat svårt att finna inspiration i mycket av det som anses vara modernt just nu. Antingen är det för mycket yta över det hela, eller också handlar det mest om att plockas lätta bildmässiga poänger. Jag saknar ofta den riktiga genuiniteten.

Ibland funderar jag seriöst på om det helt enkelt är så att den tidens fotografer faktiskt var mycket bättre. Eller om det är jag som drivs av någon slags nostalgisk och romantisk syn på det hela. Det kan mycket väl vara det sistnämnda.

Oavsett vad så är det lika bra att bara gilla läget. Jag föredrar den klassiska stilen även om den kan verka omodern i vissa lägen. Stay true to yourself, som det heter. Håll dig till det du gillar och tycker om, då blir det i regel som bäst.  

SE BILDEN: Begränsningar gynnar kreativiteten

För ett tag sedan bestämde jag mig för att köpa en chokladkaka att gotta mig med en lördagskväll. Det skulle jag inte ha gjort. För min ytligt sett väldigt simpla uppgift förvandlades snabbt till en lång stund av ångest och kval bland butikshyllorna. Numera finns det nämligen ett oändligt antal varianter att välja mellan.

Det är choklad med kex, bär och nötter i alla dess smaker och kombinationer. Det är mörk, ljus, vit, mittemellan, hård, mjuk, söt, bitter, med likörer, whiskey, creme, havssalt, ingefära och så vidare i all oändlighet. Vad jag än bestämde mig för att ta gnagde känslan att jag förmodligen missade chokladkakan som egentligen var allra godast.

Ungefär så tror jag att det funkar för oss fotografer när vi sitter på våra gigantiska utrustningsberg. Varje gång vi ska ut och plåta står vi och ältar vilka grejer som passar bäst. I värsta fall släpar vi med oss allt vi äger och har för att inte missa något fantastiskt fototillfälle som möjligen kan dyka upp. Ändå är vi inte helt säkra, kanske borde vi köpt den där senaste prylen också.

Men istället blir resultatet inte sällan det motsatta. Det blir jobbigt, meckigt och fotoglädjen försvinner. Efter ett par gånger blir det inte kul längre att kånka omkring på stativet, dubbla kamerahusen, hela registret av gluggar och fotoväskan i storlek XXL. Mankemanget med alla grejer tar mer tid och energi än det som var själva syftet – att fotografera.

Personligen tror jag därför det är oändligt mycket bättre att skala ner och våga välja bort. Men inte bara det, forskning tyder på att begränsningar faktiskt gynnar kreativiteten. Det tvingar oss att bibehålla fokus, söka nya lösningar och verkligen jobba med det vi har. Så att begränsa sig för att bli mera kreativ och därmed en bättre fotograf är nog inte så dumt som det möjligen låter.

Här är förresten ett underhållande TED-talk om hur det kan gå när vi människor erbjuds för många valmöjligheter: The paradox och choice.

En annan grej. I helgen var ju kungaparet på besök här i Karlskrona vilket gav mig idén att härma vad Henri Cartier-Bresson gjorde när han blev skickad till London för att plåta George VI:s kröning 1937. Det han gjorde var alltså att han  inte tog en endaste bild på kungligheterna utan bara på publiken.

Nu fick jag väl knappast till någon bild av HCB:s kaliber kan man ganska lugnt säga, men här ovanför ser ni i alla fall ett exempel. Hursomhelst så var det riktigt kul att vända kameran mot folket när alla andra vände sina kameror mot kungaparet.

Slutligen kan jag också säga att jag i det här bloggilägget medvetet har låtit bli att visa mina bästa bilder som jag nu har börjat spara inför min planerade bok. Men jag får nog erkänna att det var sjukt jobbigt att inte slänga med de där skotten som jag är allra mest nöjd med. Man vill ju liksom hela tiden visa vad man går för. Fånigt men sant. 

SE BILDEN: Herr Klant har framkallat - igen

Så har det då hänt ännu en gång. Jag har sabbat en rulle i framkallningen. Visserligen har jag bara fördärvat fyra rullar på drygt två år så det är tack och lov sällsynt. Men när det väl sker blir man ju bara så jävla trött på sig själv. 

Den här gången lyckades jag som vanligt med något helt nytt (för det sker nämligen alltid på olika sätt varje gång) - jag framkallade rullen två gånger. Ja, ni läste rätt. Jag soppade rullen och när jag sedan skulle hälla i fixet tog jag fel flaska och hällde på framkallare igen. Suck!

Bilderna i det här inlägget är från de enda två negativen som det över huvud taget var möjligt att få fram något ifrån. De flesta rutorna var nämligen så tjocka att skannern inte orkade jobba sig igenom emulsionen ordentligt. Så illa var det alltså. 

Nåväl, det var bara i runda slängar åtta timmars flanerande och fotograferande på stan som gick åt fanders. Nu åker i alla fall negativen i soporna för jag vill verkligen inte bli påmind om eländet. Samtidigt är det upp på hästen igen som gäller. Därför blir det några timmars gatufotande i morgon också bara för detta. 

Förresten så har jag börjat jobba med trettiofemman nu. Planen är att gå närmre och få intimare bilder. Ett annat mål är också att få med många människor i bilderna. Jag har nämligen upptäckt att i de flesta av mina foton är det bara en till tre personer. Det var en lite märklig och småjobbig insikt som jag nu alltså tänker försöka gör något åt. 

SE BILDEN: Det som är bra är det som blir av

Ett av de största hindren i våra liv är oförmågan att få vettiga saker gjorda. Detta är något som mängder med filosofiskt lagda personer har konstaterat i tusentals år. Inte sällan finns både idérikedomen och engagemanget, men energin läggs allt för ofta på fel saker.

För min egen del har jag konstaterat att jag bland annat lägger ganska mycket tid på att surfa runt på nätet. Det vill säga facebooka, blogga, sitta och kolla på Flickr, Fotosidan och så vidare. Självklart är det inget fel med att göra det som avkoppling ibland, men det är så otroligt lätt att timmarna rinner iväg på ett smått obehagligt sätt.

Samtidigt har jag ett fotografiskt projekt på gång som det vore kanon att få klart inom ett halvår. Jag har också idéer om att delta i portfoliovisningar, hitta seriösa utställningsmöjligheter och så vidare. Därför känner jag helt enkelt att det nu är dags för mig att börja göra saker – på riktigt. It’s time to get real!

Min strategi är att tona ner mig själv på nätet framöver och lägga krutet på sådant som verkligen betyder något. För en sak är säker; det är inte på webben the real stuff happens. Om saker ska hända i verkligheten måste du nämligen gå ut och göra saker i den riktiga verkligheten.

Jag har också bestämt mig för att fortsättningsvis inte visa så många bilder från mitt projekt som jag har gjort tidigare. Om boken och utställningen ska bli intressant kan jag inte pumpa ut alla användbara foton i förväg på nätet. Så framöver kommer jag inte att visa de bästa bilderna mer än undantagsvis.

Det känns väldigt rätt att ta det här steget just nu. Jag känner mig taggad att fokusera till 100 procent på det sista som måste göras. Att i det här läget koppla bort alla meningslösa störningsmoment är faktiskt det enda vettiga.