Att vara trött på sina egna bilder

Just nu känner jag mig ganska trött på mina egna bilder. De ger mig ingen inspiration och jag skulle vilja hitta andra uttryck som fotograf. Känslan gör mig frustrerad eftersom jag inte vet hur dessa ”andra uttryck” skulle kunna se ut. 

Jag har exempelvis funderat på om jag ska börja plåta mer med mina digitala grunkor och gå över till färg. Ja, i alla fall delvis. Men också om jag ska fördjupa mig på olika sätt, välja en annan story, en annan berättarmetod och så vidare. 

Förmodligen är jag långt ifrån ensam om att känna så här ibland. Det är väl en naturlig del av att vara fotograf och något som ingår i all utveckling. Man tvivlar på sin egen förmåga och undrar om man gör rätt saker, helt enkelt. 

Men innerst inne inser jag att det jag måste göra är att köra på i samma spår och hålla fast vid målbilden. I alla fall tills jag är klar med min planerade utställning och bok, annars blir det förmodligen inget av den saken. Nåväl, vem ha sagt att det ska vara enkelt.

Den översta bilden är förresten tagen i Stockholm. Ni som bor där kan säkert hur lätt som helst lista ut var :-) Och bilden under är också från vår huvudstad. Den byggnaden är väldigt mycket Stockholm för mig. 

Här kommer förresten ett par arty farty-bilder också. Det var länge sedan nu. 

Slutligen - här kan ni se några riktigt fina färgdiabilder från 1940-talet. De känns nästan overkliga med sina briljanta färger och fina detaljåtergivning.  Bilderna är tagna med kultfilmen Kodachrome.

Vad gör tiden med våra bilder?

I maj ska jag ha en liten fotoutställning på ett kafé här i stan. Det handlar bara om tolv bilder totalt så det är en blygsam kollektion. Samtidigt är det första gången jag visar upp mina gatufotobilder på det här sättet och man måste ju börja någonstans.

Just nu sitter jag och går igenom vad jag har presterat så här långt efter drygt ett års plåtande. Jag känner mig hyggligt nöjd med resultatet men funderar samtidigt på hur jag kan förbättra mig och vad som saknas för att det ska bli en bra helhet i slutändan.

Jag hittar också material som jag har sorterat bort i processen. Bilderna i det här inlägget är några exempel. De har hamnat i mappen där jag lägger sådant som jag inte tycker håller måttet av olika skäl.

När jag tittar på mina bilder brukar jag ibland tänka på vad de kommer att betyda i framtiden. Ja, rent av när jag är död. Om någon ser de här fotografierna om 50, 75 eller 100 år – vad kommer de att tänka och tycka?

För så är det ju med många bilder som vi tar, de får ett annat värde med tiden. Därför ska man nog vara försiktig med att döma ut foton bara för att de inte funkar inom de ramar man just nu har satt upp för sig själv. 

Av den anledning slänger jag i regel inga bilder. Allt sparas i mitt arkiv. Både när det gäller mina analoga och digitala alster.

Hur fördjupar man sig som gatufotograf?

Trots en retfull förkylning i kroppen gick jag en vända på stan idag. Med på promenaden hade jag min Yashica T3. Det är en kul kamera att plåta med men en sak som jag har märkt är att 35mm inte är min bästa brännvidd. Jag hamnar allt för ofta på ett för stort avstånd när jag gatufotar.

En annan sak som jag funderade på är hur man fördjupar sig som gatufotograf. Går det? Gatufoto handlar ju främst om ytliga observationer och så kallade snapshots. Det är väldigt svårt att komma ner bland människors lager på något sätt, om ni förstår vad jag menar.

Samtidigt är det nog innerst inne vad jag skulle vilja göra. Kanske borde jag sluta betrakta mitt fotograferande här i Karlskrona som ett gatufotoprojekt och istället försöka ta kontakt med människor på ett djupare plan. Ja, liksom gräva mig ner bland människorna och stadens miljöer.

Nackdelen är att jag i så fall går ifrån ursprungsidén efter ett helt års fotograferande och förmodligen blir tvungen att starta från noll igen. Om jag inte gör det parallellt och alltså ägnar mig åt två projekt samtidigt. Fast jag vet inte om det är hållbart egentligen. Det blir nog för mycket.

Det här är ganska typiskt mig – att alltid vilja mer. Ibland är det en nackdel eftersom jag ofta känner en stor lust att gå vidare innan jag är klar med det jag håller på med. Och då blir det ju knappast några böcker och utställningar i slutändan…

Tack ni som efter mitt förra inlägg tipsade om hur man undviker torkfläckar på negativen. Jag körde några droppar diskmedel i det sista sköljvattnet och lät sedan filmen hänga rakt uppochner. Det funkade. Begriper inte varför jag hållit på med skrapor och annat för om åren. Det är ju helt onödigt. 

Klassiska bilder eller klassiska motiv?

Flera som har sett mina gatufotobilder har tyckt att de är väldigt tidlösa till sin karaktär. Ja, att de rent av påminner om vad som producerades i gatufotosvängen under 50- och 60-talet. En del har till och med använt uttrycket ”klassiska bilder”.

En förklaring till detta kan ju helt klart vara mitt val av utrustning och teknik. Jag kör med analoga mätsökarkameror, gamla gluggar som tecknar på ett speciellt sätt och svartvit film. Självklart påverkar det uttrycket i bilderna och hur de upplevs.

Jag fotograferar också nästan alltid rakt på och utan krusiduller. Enligt min egen åsikt bygger mina bilder ofta på enkelhet och en tydlig komposition. Det där "moderna" stuket med djup svärta, hårda kontraster, avsaknad av tydlig komposition, med mera, är helt enkelt inte min stil.

Att jag plåtar i en småstad kan förmodligen också göra sitt till. För även om det låter lite löjligt så kan nog småstäder påminna om hur det var i betydligt större städer för en 50- till 60-år sedan. Folk är mer traditionellt klädda, extrema ungdomskulturer är inte lika synliga, tempot är lugnare.

Men det finns en förklaring till som jag själv har tänkt på, och det är att det faktiskt inte är mina bilder som är tidlösa eller klassiska – det är livet på gatan som är tidlöst och klassiskt. För tänk själva; det vi gör på gatan idag är i grunden vad man gjorde för både 50 och 100 år sedan.

Vi sitter helt enkelt fortfarande på kafé och läser en tidning, vi har picknick i parken, vi går ut med våra hundar, barnen leker, någon står och röker, en annan cyklar, och så vidare och så vidare. Inget har med andra ord förändrats särskilt radikalt. Människor är människor och gör vad människor alltid har gjort. 

Kanske är det också därför det verkar vara så svårt att förnya gatufotografin på ett avgörande plan. Eller vad tror ni?

Att falla ur sitt zentillstånd går förvånansvärt snabbt

Det finns ett fenomen som de flesta av oss förmodligen har upplevt på ett eller annat sätt. Ett tillstånd som uppstår när man under en längre tid upprepar en procedur tillräckligt ofta. Tillslut blir rutinen så stark att kroppen tycks gå före medvetandet och det uppstår ett makalöst flow - en del kallar det för zentillstånd.

När det kommer till foto upplevde jag själv detta som tydligast för några år sedan när jag jobbade heltid som fotograf. På den tiden fotograferade jag nästan varje dag. Tillslut gick så mycket på automatik att jag efteråt kunde få en stark känsla av att jag hade missat viktiga inställningar eller något annat avgörande. Jag kom inte ihåg vad jag hade gjort. 

När jag slutade som heltidsfotograf och fick mitt nuvarande jobb rörde jag inte en kamera på flera månader, men så fick jag en dag ett fotoknäck som skulle göras. Den frustration som jag upplevde under plåtandet var inte att leka med. Det där reflexmässiga flytet hade nästan helt försvunnit och jag fick verkligen kämpa mig igenom alltsamman.

Kontrasten var plågsam och jag häpnade över att behöva stå och traggla sådant som bara några månader tidigare hade flutit på som ett rinnande vatten. Snabbare än vad jag hade trott hade jag helt enkelt fallit ur mitt zentillstånd.  

Lite åt det hållet känner jag just nu när jag sakta försöker komma igång med mitt gatufotograferande igen. Förra året plåtade jag flera timmar nästan varje dag från mars till oktober ungefär. Men i vinter har jag legat lågt och bara gett mig ut med kameran en handfull gånger.

Jag märker att jag på sätt och vis får starta om på nytt igen. Det handlar om att jobba upp flowet, förmågan att reagera på rätt saker, att se bilden. Jag gör också liknande misstag som när jag började gatufota förra året. Står för långt ifrån, tar bilder på folk bakifrån, och så vidare. Det är märkligt hur snabbt rutinen försvinner.

Förmodligen är detta en avgörande skillnad mellan alla som fotograferar heltid och vi som har foto som extraknäck och fritidssysselsättning. En yrkesfotograf kan stanna i sitt zentillstånd och bibehålla flowet. Kanske är det till och med så att detta är en avgörande faktor när det kommer till att bli en riktigt duktig fotograf.  

För övrigt är bilderna plåtade med min nyinförskaffade Yashica T3. Jag har upptäckt en fördel och en nackdel med kameran ur ett gatufotoperspektiv. Fördelen är att man så här års utan problem kan köra med tjocka vantar eftersom inget är manuellt. Det är bara att trycka på knappen. 

Nackdelen är att kameran låter ganska mycket. Så fort du har knäppt en bild är du avslöjad. Men trots det är kameran väldigt kul att gatufotografera med. Inte minst på grund av snabbheten. Och så är gluggen ljuvligt skarp. Här under kan ni förresten höra ett litet ljudprov.