Det sämsta med det analoga är…

Som några av er vet har jag nästan bara plåtat analogt det senaste året. Under den tiden har jag gjort av med närmare femtio rullar film och av dessa har jag lyckats sumpa tre. Tills idag, vill säga. Idag sabbade jag nämligen min fjärde rulle.

De andra tre har jag lyckats förstöra genom att blanda fix i framkallaren, genom att tappa kameran så bakstycket gick upp och genom att av misstag öppna framkallningsdosan. Misstaget jag gjorde idag var att jag använde för gammal framkallare så negativen blev åt skogen för tunna.

Det är alltid lika retfullt när man klantar sig på det här sättet. Om det så bara finns en enda bra bild på hela rullen så är det tillräckligt för att man ska gå omkring med ångest i ett par dagar och svära ve och förbannelse över sig själv. Just nu sörjer jag framförallt bilden här ovanför. 

Kanske är detta det sämsta med att köra analogt. Möjligheterna att klanta sig är betydligt fler än med den digitala tekniken. Det finns nästan oändliga förutsättningar för att det ska kunna gå åt helskotta. Man måste vara skärpt hela vägen tills negativen sitter säkert i pärmen.

Som ni ser orkade jag inte ens ta bort damm och andra skönhetsfel på bilderna. Det spelar liksom ingen roll. Filmen ska ändå åka i soporna nu. Alltså var en hel veckas gatufotande och åtskilliga timmar på stan helt förgäves. Men nejdå, jag är inte bitter...

Om ni har tid över kan ni förresten se den här filmen från en workshop i gatufotografi:

Att vara trött på sina egna bilder

Just nu känner jag mig ganska trött på mina egna bilder. De ger mig ingen inspiration och jag skulle vilja hitta andra uttryck som fotograf. Känslan gör mig frustrerad eftersom jag inte vet hur dessa ”andra uttryck” skulle kunna se ut. 

Jag har exempelvis funderat på om jag ska börja plåta mer med mina digitala grunkor och gå över till färg. Ja, i alla fall delvis. Men också om jag ska fördjupa mig på olika sätt, välja en annan story, en annan berättarmetod och så vidare. 

Förmodligen är jag långt ifrån ensam om att känna så här ibland. Det är väl en naturlig del av att vara fotograf och något som ingår i all utveckling. Man tvivlar på sin egen förmåga och undrar om man gör rätt saker, helt enkelt. 

Men innerst inne inser jag att det jag måste göra är att köra på i samma spår och hålla fast vid målbilden. I alla fall tills jag är klar med min planerade utställning och bok, annars blir det förmodligen inget av den saken. Nåväl, vem ha sagt att det ska vara enkelt.

Den översta bilden är förresten tagen i Stockholm. Ni som bor där kan säkert hur lätt som helst lista ut var :-) Och bilden under är också från vår huvudstad. Den byggnaden är väldigt mycket Stockholm för mig. 

Här kommer förresten ett par arty farty-bilder också. Det var länge sedan nu. 

Slutligen - här kan ni se några riktigt fina färgdiabilder från 1940-talet. De känns nästan overkliga med sina briljanta färger och fina detaljåtergivning.  Bilderna är tagna med kultfilmen Kodachrome.

From back home - en recension

I torsdags eftermiddags plingade det till i telefonen  - jag hade en bok att hämta i jourbutiken på hörnet. Rättare sagt From back home av Anders Petersen och JH Engstöm. En bok som har fått mycket uppmärksamhet och vunnit pris. 

Sedan jag fick boken har jag bläddrat igenom den från pärm till pärm säker fem – sex gånger. Det är på många sätt en fantastisk bok och båda fotograferna imponerar. Men det är trots allt Anders Petersens bilder som är den största behållningen. Hans svartmuskiga och direkta stil har en tyngd som får JH Engströms prestation att blekna något. Men det är väl helt enkelt så att gammal är äldst. 

Anders Petersen.

Man skulle kunna säga att boken bygger på ett slags kaosartat insamlande av bildfragment. I alla fall är det så det känns. Det är människor, platser och detaljer utan något egentligt sammanhang mer än att de är tagna i Värmland. Anders Petersens bilder är helt och hållet svartvita medan JH Engström växlar mellan svartvitt och färg. 

Även om jag gillar boken så känner jag mig samtidigt lite kluven. Styrkan ligger inte så mycket i de enskilda fotografierna som i helheten. En del bilder hade förmodligen känts ganska ointressanta utanför sitt sammanhang. Men det är väl samtidigt både Anders Petersens och JH Engströms signum. Det vill säga helheten - även om det finns många enskilda bilder i boken som är helt fantastiska.   

Oavsett vad så ångrar jag verkligen inte mitt köp. Boken är redan ett slags referensverk i fotosammanhang och jag är glad att den nu står i min bokhylla. 

JH Engström.

Vad gör tiden med våra bilder?

I maj ska jag ha en liten fotoutställning på ett kafé här i stan. Det handlar bara om tolv bilder totalt så det är en blygsam kollektion. Samtidigt är det första gången jag visar upp mina gatufotobilder på det här sättet och man måste ju börja någonstans.

Just nu sitter jag och går igenom vad jag har presterat så här långt efter drygt ett års plåtande. Jag känner mig hyggligt nöjd med resultatet men funderar samtidigt på hur jag kan förbättra mig och vad som saknas för att det ska bli en bra helhet i slutändan.

Jag hittar också material som jag har sorterat bort i processen. Bilderna i det här inlägget är några exempel. De har hamnat i mappen där jag lägger sådant som jag inte tycker håller måttet av olika skäl.

När jag tittar på mina bilder brukar jag ibland tänka på vad de kommer att betyda i framtiden. Ja, rent av när jag är död. Om någon ser de här fotografierna om 50, 75 eller 100 år – vad kommer de att tänka och tycka?

För så är det ju med många bilder som vi tar, de får ett annat värde med tiden. Därför ska man nog vara försiktig med att döma ut foton bara för att de inte funkar inom de ramar man just nu har satt upp för sig själv. 

Av den anledning slänger jag i regel inga bilder. Allt sparas i mitt arkiv. Både när det gäller mina analoga och digitala alster.

Fotografiska klichéer enligt Martin Parr – och mig

Häromdagen hittade jag dokumentärfotografen och Magnummedlemmen Martin Parrs blogg. Ett av inläggen tyckte jag var extra roligt eftersom han berörde något som jag själv har funderat på många gånger - nämligen typiska fotoklichéer.

För visst är det så att det finns en uppsättning motivområden som återkommer om och om igen i fotosammanhang. Inte minst för att det är där det går att hitta dramatiken, det avvikande, det bildmässigt tilltalande, och så vidare. 

Jag blev så inspirerad av Martin Parrs lista att jag helt enkelt blev tvungen att göra en egen. Här kommer den: 

1. Sjuka eller utsatta människor
Att avbilda personer som är sjuka eller utsatta på olika sätt är en typisk fotokliché enligt min mening. Det handlar ofta om knarkare, a-lagare, mentalpatienter, personer med anorexia eller fattiga människor. Här kan fotografen frossa i medlidande.

2. Cirkus
Jag vet inte hur många bilder jag har sett på clowner, dvärgar, elefanter och damer med konstigt utseende. Att dokumentera en cirkus är med andra ord en klockren fotokliché. En bild som direkt dyker upp i huvudet är en flintskallig clown som ser ledsen ut.

3. Raggare och rockabillys
I Sverige är det här ett kärt motivområde för många fotografer. Polisonger, gamla amerikanska bilar och sydstatsflaggor tycks vara oemotståndligt.

4. Ungdomar på glid
Ungdomar som har problem eller bara hänger omkring och är allmänt uttråkade av tillvaron är en annan fotokliché som ofta förekommer. Förmodligen för att unga människor av det här slaget förr eller senare inte kan låta bli att göra något korkat framför kameran.

5. Utbölingar
Människor som bor i skogen, ägnar sig åt föråldrat jordbruk eller på andra sätt kraftigt avviker från normen är också en magnet för fotografer. Men det kan också vara individer som bor i en förort och lever på ett för oss övriga utmärkande sätt.

6.  Bisarra samhällen
Att åka till ett litet samhälle någonstans där många människor är arbetslösa, utslagna och uppträder allmänt förvirrat brukar också vara vanligt. Här handlar det ofta om att framhäva det bisarra, konstiga och Twin Peaks-liknande tillståndet.

Ja, det finns såklart fler fotoklichéer och ni kan säkert komma på egna. Det som slår mig efter att ha läst Martin Parrs lista och satt ihop min egen är att något av det svåraste att fotografera på ett intressant sätt förmodligen den vanliga människan i sin helt ordinära tillvaro. Eller vad tror ni?

Här kan ni för övrigt se en film om Martin Parrs pågående projekt i USA.

Här är en såkallad "Essay" från Magnums hemsida som presenterar Martin Parr som fotograf på ett bra sätt. 

Så en hel drös med filmer på tuben om Martin Parr.