SE BILDEN PODD: Fotoprojekt om nära och kära - med Rebecka Uhlin

I det här avsnittet av Se Bilden Podd pratar vi om hur det är att rikta kameran mot sina allra närmaste. Alltså familj, vänner och bekanta. Rebecka Uhlin har precis gett ut boken Aina & Tage (förlag Journal) som handlar om hennes älskade mormor och morfar. Projektet har fått flera priser och utmärkelser. Nu väntar utställningar, både i Sverige och utomlands.

Vi pratar också om hennes två pågående projekt. Det ena om barndomen och det andra om hur det är att bli gravid och så småningom mamma. Liksom varför hon föredrar att fotografera analogt, vad hon menar med att "det privata är universellt" - och vad Anders Petersen sa när han första gången såg hennes bilder.  

Hemsida:
www.rebeckauhlin.com

Instagram:
@rebeckauhlin

Porträttbild på Rebecka Uhlin:
Anna Tärnhuvud

Bilderna som vi pratar om i podden (den första ser ni högst upp i bloggposten):

Se Bilden Podd finns på iTunes:
https://itunes.apple.com/se/podcast/se-bilden-podd/id1076655584?mt=2

RSS: 
http://feeds.soundcloud.com/users/soundcloud:users:199054050/sounds.rss

Musiken i podden är hämtad från:
http://www.jamendo.com

Inlednings- och avslutningsmusik:
April Showers, Proleter

SE BILDEN: Att vara blind för sina egna bilder

New York. 

Att avgöra ifall en bild som man har tagit är bra eller dålig är något av det svåraste jag vet. Åtskilliga gånger har jag varit tvärsäker på att en bild har varit helt suverän för att några månader senare nästan skämmas ögonen ur mig för att jag visade upp eländet.

Det omvända har också hänt. Att bilder som jag varit nära att radera från hårddisken plötsligt känts riktigt bra efter ett tag - för att sedan kanske i värsta fall kännas usla igen efter ytterligare en tid. I båda fallen har alltså en viss distans till bilderna gjort att jag sett och tolkat mina alster annorlunda. 

Vissa har enligt egna utsagor inga som helst problem med detta. De hävdar att de hur lätt som helst kan avgöra ifall deras bilder är bra eller inte. Jag kan tveklöst känna en viss avundsjuka inför den förmågan. Önskar att jag själv kunde vara lika tvärsäker. 

I det här blogginlägget kan ni se några bilder som jag fortfarande är osäker på. Bra, dåliga eller mitt emellan.? Jag vet helt enkelt inte. 

Stockholm.

Siena. 

Köpenhamn. 

Istanbul. 

SE BILDEN: Gatufotopodden är tillbaka med nytt namn

Nu på torsdag är det dags för ett nytt poddavsnitt från min sida. Men den här gången blir det under nytt namn. Gatufotopodden har helt enkelt ersatts av "Se Bilden Podd". Jag insåg att det blev för smalt med bara gatufoto som tema. Det var inte helt lätt att komma på ämnen och hitta intervjupersoner så att det blev dynamiskt och varierat. 

Med det nya namnet är målet att bredda mig så att podden helt enkelt kommer att handla om foto i det stora hela. Jag tänker helt enkelt ge mig i kast med det mesta som jag tycker är intressant i fotosvängen. Det kan med andra ord bli både högt och lågt. 

Det är hela nio månader sedan förra avsnittet kom, men nu hoppas jag att jag ska få upp farten igen. Jag har ett antal spännande intervjupersoner och ämnen på lut. Och om du har tips på kul och intressant innehåll så tar jag tacksamt emot det. 

Eftersom jag gör podden helt själv på min fritid vid sidan av heltidsjobb och annat så har jag också insett att jag måste anpassa nivån efter vad jag hinner och orkar med. Så ni kan räkna med ungefär ett avsnitt i månaden. Hur många det blir i slutändan vet jag inte i nuläget. Men jag siktar på minst ett tiotal nu i höst och vinter. 

I det kommande avsnittet intervjuar jag fotografen Jens Olof Lasthein. Här under har ni en liten försmak från podden där han berättar om ett av sina fotografier. 

SE BILDEN: Nu tänker jag såga mig själv som fotograf

Det sägs att mästerfotografen Henri Cartier-Bresson ibland kritiserade sina egna bilder. Han verkade till och med ångra att han fotograferat på det där sättet som vi så starkt förknippar med just honom. Alltså fotografier med en tydlig komposition och med det avgörande ögonblicket. 

Det är betryggande att veta att även den bäste känner tvivel. Själv gör jag det nämligen regelbundet. Jag undrar ofta om jag "hittat rätt" med mitt uttryck. Kan det bli tydligare, bättre, intressantare, och så vidare? Det är frågor som hela tiden återkommer när jag tittar på det jag presterar fotografiskt. 

I mina mest självkritiska stunder tycker jag att mina foton är för tillrättalagda, inte tillräckligt originella, att de saknar nerv, energi och liv. Att det mest är ett distanserat betraktande och inte särskilt deltagande. Som någon som aldrig kommer tillräckligt nära så det bränner till. Jag kan därför bli avundsjuk på andra fotografer som lyckas bättre med det.

Man kan såklart grubbla rätt länge på vad som formar ens bildseende. Förmodligen är det ungefär som detta med vilken musik man gillar. Du tycker i regel om den musik som du växte upp med och som andra runt dig lyssnade på. Dom där som du ville hänga med. Så en slags kombination mellan grupptryck och vad som fanns tillgängligt - plus din personlighet, såklart. 

När jag började fotografera på allvar i början av 1990-talet var det fortfarande mycket den klassiska skolan som gällde. Själv blev jag nog främst inspirerad av duktiga press- och dokumentärfotografer eftersom jag själv ville bli en. Så det har helt klart format min syn på hur bilder ska se ut. 

Hursomhelst så tycker jag att det kan vara rätt svårt att slita sig loss från det man liksom har präglats av. Sedan om det är önskvärt att göra en kraftig förändring kan jag inte riktigt svara på. Ibland kanske det bara handlar om att acceptera att man är den man är och sedan jobba vidare med det.  

SE BILDEN: Gatufoton från Paris och Amsterdam - hur göra det spännande?

Efter sex dagar i Paris och Amsterdam är jag tillbaka i Stockholm. En resa från vårsol, semesterkänsla, häftiga upplevelser och gatufoto till snö, vardagens enahanda rutiner och kneg. Ändå är det skönt att vara hemma igen. Inte sällan är det i efterhand när upplevelserna väl har sjunkit in något som wow-känslan kommer. Så brukar det i alla fall vara för mig.

Till skillnad från Paris är ju Amsterdam egentligen bara en småstad med sina drygt 780 000 invånare. Den är på många sätt betydligt tystare, luften är friskare och överlag är det ett annat tempo. Sedan finns såklart det berömda Red Light District och andra välkända områden för turister och festfolk. Där är det givetvis rätt stökigt bitvis.

För ”vanligt” gatufoto är Amsterdam ingen jättebra stad, tycker jag. Den är gyttrig och samtidigt väldigt enahanda. Få saker sticker faktiskt ut och du ser sällan några egentliga karaktärer (konstigt nog). Det mesta som sker på gatorna är relaterat till turism och kommers.  

Om jag däremot hade varit en fotograf som hade sökt mig till festandet och det bitvis ganska groteska nattlivet skulle jag förmodligen ha känt annorlunda. För det finns definitivt i Amsterdam för den som på riktigt ger sig in i dimman. Där trivs dock inte jag så det överlåter jag till andra. 

Ibland kan jag känna att det är svårt att få till riktigt intressanta bilder när man så att säga främst dokumenterar det ordinära livet. Vanliga människor som för det mesta gör vanliga saker är sällan särskilt spännande. Därför försöker jag hitta det absurda och lite knasiga i tillvaron. För det finns ju också. 

Ibland lyckas jag, ibland inte. Men tack och lov är en stor del av tjusningen med gatufoto att bara vara ute i verkligheten och söka efter bilderna med kameran som sällskap. Det kan på sätt och vis vara gott nog. Även om det såklart aldrig är fel att komma hem med en eller annan höjdarbild på minneskortet.