Att utveckla sig - ett tufft jobb

Oavsett vad vi sysslar med når alla förr eller senare en platå. Eller i värsta fall en återvändsgränd. Då gäller det att hitta nya vägar framåt. Frågan är bara hur?

Detta är ju något som exempelvis företag ställs inför hela tiden. Det är så avgörande att de flesta seriösa företag har hela utvecklingsavdelningar som jobbar för att de inte ska hamna på en platå och aldrig någonsin i en återvändgränd.

Men hur gör en fotograf som hamnar på en platå? När hen känner att det börjar bli för många upprepningar, för mycket slentrian, när det inte sker några förbättringar. Det är en hård nöt att knäcka. 

Det jag själv tror mest på i sammanhanget är att jobba hårt. Att ge sig ut i verkligheten, ta bilder, om och om igen. Ja, att utsätta sig – som en del nog skulle säga. Sedan är det säkert inte helt fel att förflytta sig ut ur sin trygghetszon och utmana sig själv heller. Precis som den här bilden lite lagom komiskt visar.

Att utveckla sig, komma vidare och bli bättre handlar alltså i grunden om hårt slit. Det finns inga genvägar vilket kan vara lite tufft att konstatera. Det inser jag extra tydligt just nu eftersom jag själv befinner mig på en platå. Det finns helt enkelt inget annat att göra än att sätta igång...

Har svenska gatufotografer en speciell stil?

Häromkvällen hittade jag en föreläsning på tuben som handlade om gatufoto. Egentligen var den riktad mot nybörjare som vill veta mer om ämnet, men trots det blev den en bit in ganska intressant även för mig som hållit på ett tag. För det som togs upp var hur gatufotostilar skiljer sig åt mellan olika delar av världen.

Exempelvis berättade föreläsaren att europeisk stil skiljer sig från japansk, men också att gatufotouttrycken varierar tydligt inom Europa. Franskt gatufoto ser alltså annorlunda ut jämfört med italienskt. Visserligen är detta ganska självklara saker som beror på kulturella betingelser och i grunden hur vi definierar skönhet, men det var ändå intressant att höra vad som skiljer. 

Hursomhelst, rimligtvis borde det då också finnas en typisk svensk gatufotostil, eller i alla fall en skandinavisk. Men hur ser den ut i så fall? Kan man hitta något i allt från Christer Strömholm och Ralph Nykvist till Lars Tunbjörk och Thomas H Johnsson som känns typiskt svenskt?

Är det kanske den lite avskalade stilen? Den underliggande känslan av ensamhet? Vemodet? Eller vad? När jag tittar på mina egna gatufotobilder kan jag i alla fall notera lite av detta. Är det i så fall ett utslag av mina kulturella referensramar och det nordiska kynnet? Ja, hur ser den svenska gatufotostilen ut egentligen? Finns den över huvud taget?

Här under kan ni se föreläsningen av Vendula Ralkova. Pratet om olika stilar börjar nästan exakt 30 minuter in i filmen för den som är intresserad.

När det vanliga jobbet tar udden av plåtandet

Hur kombinerar man ett vanligt heltidskneg med ett starkt fotointresse? Det är inte så lätt alla gånger. Jag kan bara titta på mig själv just nu. Den senaste tiden har jag haft en hel del att göra på jobbet eftersom vi håller på med ett stort och viktigt projekt som kräver mycket fokus. 

Samtidigt finns fotointresset hela tiden närvarande. Viljan och önskan att skapa bilder pockar på uppmärksamheten och mina kameror blänger ilsket mot mig från hyllan. Men när jag kommer hem från en hektisk arbetsdag pallar jag liksom inte engagera mig. Det blir som att fortsätta jobba – på något sätt. 

I går bestämde jag mig i alla fall för att ge mig ut på gatorna ändå och bara knäppa av en rulle i rask takt. Ja, för att tvinga mig själv och helt enkelt forcera fram ett resultat. Efter ungefär en timme var jag hemma igen och tog mig till och med tiden att soppa rullen på direkten.

Fukten av ansträngningen kan ni se i den här bloggposten. Tre bilder som var tillräckligt okej för att jag ska känna mig någorlunda nöjd (sista inte inräknad). Men jag ska inte gnälla. Jag har valt detta själv. Alltså att ha mitt fotograferande vid sidan av ett heltidsjobb. Då får man ta det här. 

När jag gatufotar i Karlskrona brukar jag förresten ibland slås av en märklig sak. Det är hur den stora staden emellanåt skimrar igenom i den lilla. När förhållanden är de rätta förvandlas plötsligt Karlskrona till exempelvis Rom eller London – för ett ögonblick. 

På samma sätt kan småstaden ibland glimra till i den stora. På en bakgata i Berlin står man rätt som det är på en välbekant plats som känns ovanligt mycket hemma. Det är som om alla städer har ett kollektivt särdrag. Något som har växt fram genom årtusenden. Ett stadens eviga ansikte som kan skönjas i Karlskrona likaväl som i Paris.