Det har aldrig varit enklare att göra en fotohemsida

Nu i dagarna har jag suttit och knåpat ihop en ny hemsida åt mig själv. Det har nog aldrig varit enklare vilket inte minst beror på WordPress. Helt utan kostnad kan man ladda ner och installera deras publiceringsverktyg och sedan välja mellan hundratusentals teman med alla tänkbara utseenden.

För många år sedan byggde jag mina hemsidor själv, men sedan WordPress dök upp är det ganska meningslöst att sitta och knacka kod i flera veckor för att få ihop en sajt. Samtidigt är det ändå bra att kunna HTML om man vill finjustera utseendet och lägga till vissa avancerade funktioner.

Min nya hemsida är som ni ser extremt avskalad och helt utan lull-lull. Tanken är att bilderna ska dominera och att bara den absolut viktigaste informationen ska finnas med. Jag har också fokuserat helt och hållet på mitt gatufotograferande och tagit bort alla andra typer av foton. Det är ett sätt att strama upp min bildmässiga profil på webben.

Eftersom jag har jobbat en hel del med webbutveckling och som webbredaktör har jag lärt mig vikten av att tänka till före. När jag planerade min nya hemsida hade jag därför nedanstående punkter som en slags checklista. Om du själv tänker skaffa dig en hemsida rekommenderar jag att du gör något liknande.

1. Bestäm din målgrupp
Vem eller vilka är det som kan tänkas vara intresserade?

2. Ta reda på målgruppens behov
Hur ser deras behov ut – vad vill de få ut av en hemsida?

3. Bestäm ditt eget syfte?
Vad vill jag själv visa upp? Vad är viktigt för mig?

4. Tänk bild
Det ska gå att se bilder snabbt och enkelt – det är trots allt en fotografs hemsida.

5. Välj funktion framför utseende
Överdrivet snygga lösningar brister nästan alltid i funktion. Dessutom riskerar det att dra fokus från bilderna.

6. Tänk användarvänlighet ur ditt eget perspektiv
Hemsidan ska vara lättskött och enkel att uppdatera. Om den känns jobbig att sköta är det lätt att tappa sugen.  

7. Se framåt
Se till att den funkar på läsplattor och telefoner.

8. Var försiktig med sociala medier
Koppla inte på för många sociala medier utan bara dom där du verkligen är aktiv. 

Egen fotostil – är det överskattat?

I många år kämpade jag frenetiskt för att hitta min personliga fotostil. Man kan lugnt säga att det gick väldigt trögt. Hur mycket jag än grubblade på saken trillade polletten inte riktigt ner. Jag såg inte den röda tråden.

Men så slog det mig för ett par år sedan att fotografisk stil egentligen handlar om en enda sak; att vara konsekvent. Att ständigt hoppa mellan olika tekniker, genrer och bildlösningar är det sämsta du kan göra i sammanhanget. Håller du däremot fast vid en och samma grej utvecklas din stil av sig självt.

Under en period fotograferade jag nästan bara den här sortens motiv. Det var miljöer, landskap och natur. Jag strävade efter vackra bilder som skulle vara tekniskt bra, ha  fin komposition och de innehöll nästan aldrig några människor. Men jag tröttnade efter ett par år och idag tar jag mycket sällan bilder av det här slaget.

Men, hur viktigt är detta med att hitta sin personliga fotografiska stil egentligen? Frågan dök upp i mitt huvud när jag häromkvällen tittade på den trevliga dokumentären om Lennart Nilsson. I filmen påstods nämligen en sak som fångade mitt intresse, och det var att Lennart Nilsson inte har någon speciell stil som fotograf.

Det hela är väldigt intressant med tanke på att Lennart Nilsson är en av Sveriges mest framgångsrika och berömda fotografer genom tiderna. Det som har karakteriserat honom genom åren är snarare motsatsen till att hitta en fotografisk stil. Han har hoppat friskt mellan tekniker, genrer, olika bildlösningar och ständigt kastat sig in i nya projekt där det ena inte alltid varit likt det andra.

Jag var en av dom som för några år sedan föll med huvudet före ner i strobistträsket. Ett tag kunde jag i praktiken inte ta en endaste bild utan att först rigga upp ett gäng med blixtar. 

Sedan blev det livstilsbilder, bröllop och reportage för hela slanten. Mycket beroende på att jag jobbade som frilansande fotograf just då.

Kan det rent av vara så att det inte alls på något sätt är ett givet framgångsrecept att odla fram en allt för tydlig egen stil?  Är det hela egentligen överskattat och en sådan där typisk ”sanning” som bara uppkommit för att det låter bra? Räcker det egentligen inte med att vara en skicklig fotograf som är kunnig på sitt hantverk?

Jag vet inte riktigt svaret på den frågan men en sak vet jag. Det är att ju mera du odlar fram din fotografiska stil, ju smalare blir du som fotograf. Frågan är om det i alla lägen är något som gynnar ens möjligheter att lyckas - om det nu är vad man vill? 

Nu är det gatufoto som gäller och det känns svårt att återvända till det jag gjort tidigare. Möjligtvis kan jag tänka mig en kombination mellan gatufoto, reportage och livsstil.

Den svarta råkantens oförklarliga charm

Blir en bild automatiskt bättre om man tar med den tunna svarta råkanten? Nej, så enkelt är det tyvärr inte. Ändå kan jag inte låta bli att fascineras av detta speciella uttryck. Jag tycker det ser snyggt ut. Proffsigt och seriöst.

Inramningen som uppstår gör också något svårbegripligt med bilden. Det blir som att titta genom ett magiskt fönster där ett förstelnat ögonblick framträder. Allt känns mera verkligt och påtagligt. Det är nästan så att man skulle kunna kliva in i bilden och titta sig omkring.

Fast i ärlighetens namn är det långt ifrån alltid jag lyckas så bra i exponeringsögonblicket att mina bilder håller utan beskärning. Speciellt inte när det handlar om hastiga snapshots på gatan. Då är det väldigt lätt att det kommer med både det ena och det andra som sedan måste beskäras bort för att bilden ska kännas bra.

Därför har jag bestämt mig för att jobba på saken. Jag ska ha som mål att sätta fler rutor som funkar utan att beskäras. Idén känns som en lagom stimulerande utmaning. Det blir visserligen svårare, men också roligare – faktiskt. Om jag sedan lyckas eller inte är en helt annan femma.

Annars är det många riktigt duktiga fotografer som har beskurit sina bilder i efterhand. Ta Christer Strömholm, exempelvis. Han beskar ofta sina bilder varav en del väldigt kraftigt. Ibland kapade han bort så mycket som 50 procent av negativen.  Inget är rätt, inget är fel. Det handlar som vanligt om tycke, smak och vad man som fotograf är ute efter. 

Slutligen över till något helt annat, nämligen en föreläsning på YouTube för den som har gott om tid. Den handlar om hur det går till att hitta sin fotografiska stil och är över två timmar lång. Föreläsaren är dock både rapp och underhållande - dessutom är det en hel del matnyttigt som avhandlas. Själv såg jag den i etapper, det är mitt tips. Här kan du titta på "Finding Photographic Style".

En upprepning om utveckling

Föreställ er en musiker som inte utvecklas något vidare. Föreställ er sedan att personen i fråga skulle få rådet att ta en paus eller till och med bli uppmanad att göra något helt annat ett tag. Det låter knappast troligt va? 

Alla vet vi såklart att för den som vill bli en duktig musiker gäller övning, övning och åter övning. Men när det kommer till foto kan man få ovanstående råd på fullaste allvar. Är inte det lite konstigt? Om du vill bli en bättre fotograf, ta en paus – gör något annat. Nej, jag tror inte på det. 

Såg förresten en film som handlade om Josef Koudelkas helt fantastiska zigenarbilder. Där säger han ungefär följande i samband med vad och hur han fotograferar; ”Jag är inte intresserad av att upprepa mig, jag är intresserad av att variera mig”. 

Det ligger mycket i dom orden, anser jag. När vi börjar upprepa oss för mycket är det hög tid att tänka till kring vad man håller på med. Upprepningar är enligt min mening detsamma som stagnation. Ja, det är till och med ett tecken på lathet och fantasilöshet. 

I alla fall är det så hos mig själv. När jag inte orkar anstränga mig och när jag inte förmår mig att tänka nytt – då tar jag samma bilder om och om igen. Och det är ju bara förbannat trist, ärligt talat.

Henri Cartier-Bresson om sina egna kontaktkartor:

Contacts Henri Cartier Bresson english subbed from Ricardo J. Martins on Vimeo.

När det vanliga jobbet tar udden av plåtandet

Hur kombinerar man ett vanligt heltidskneg med ett starkt fotointresse? Det är inte så lätt alla gånger. Jag kan bara titta på mig själv just nu. Den senaste tiden har jag haft en hel del att göra på jobbet eftersom vi håller på med ett stort och viktigt projekt som kräver mycket fokus. 

Samtidigt finns fotointresset hela tiden närvarande. Viljan och önskan att skapa bilder pockar på uppmärksamheten och mina kameror blänger ilsket mot mig från hyllan. Men när jag kommer hem från en hektisk arbetsdag pallar jag liksom inte engagera mig. Det blir som att fortsätta jobba – på något sätt. 

I går bestämde jag mig i alla fall för att ge mig ut på gatorna ändå och bara knäppa av en rulle i rask takt. Ja, för att tvinga mig själv och helt enkelt forcera fram ett resultat. Efter ungefär en timme var jag hemma igen och tog mig till och med tiden att soppa rullen på direkten.

Fukten av ansträngningen kan ni se i den här bloggposten. Tre bilder som var tillräckligt okej för att jag ska känna mig någorlunda nöjd (sista inte inräknad). Men jag ska inte gnälla. Jag har valt detta själv. Alltså att ha mitt fotograferande vid sidan av ett heltidsjobb. Då får man ta det här. 

När jag gatufotar i Karlskrona brukar jag förresten ibland slås av en märklig sak. Det är hur den stora staden emellanåt skimrar igenom i den lilla. När förhållanden är de rätta förvandlas plötsligt Karlskrona till exempelvis Rom eller London – för ett ögonblick. 

På samma sätt kan småstaden ibland glimra till i den stora. På en bakgata i Berlin står man rätt som det är på en välbekant plats som känns ovanligt mycket hemma. Det är som om alla städer har ett kollektivt särdrag. Något som har växt fram genom årtusenden. Ett stadens eviga ansikte som kan skönjas i Karlskrona likaväl som i Paris.