Att bilda fotogrupp och hylla varandra – en framgångsmetod

På fejjan gillar jag som många andra en hög med sidor som handlar om foto. Bland annat bildgruppen Magnum som nog de flesta känner till. Det är kul att se hur proffsigt de lyfter fram sina fotografer och projekt. Magnum har mycket spännande att titta på.

Fast en sak som jag har tänkt på emellanåt är att mycket av det som produceras inom Magnum egentligen inte är så himla exceptionellt vid en närmre granskning. Det jag menar är att det finns mängder med duktiga fotografer utanför Magnum som gör lika bra och ibland till och med betydligt bättre ifrån sig. Ändå hyllas i mångt och mycket det mesta Magnums fotografer gör reservationslöst.

Jag vet varför det funkar så här. Dels handlar det såklart om varumärket Magnum som är uppbyggt av storheter likt Robert Capa, Henri Cartier-Bresson, Josef Koudelka, med flera. Dels är Magnum så inflytelserika att de faktiskt kan definiera vad som är bra och vad som är dåligt.

Men en förklaring är också att genom att bilda en grupp och hylla sig själva talar Magnum om att de är bättre än alla andra. De drar varandra framåt och uppåt, skulle man kunna säga. Med en bra organisation runtikring blir det ännu effektivare.

Man kan faktiskt se detta i betydligt mindre skala på andra håll. Även här på fotosidan. Det är små sammanslutningar med fotografer som delar intresse och som boostar varandra på olika sätt. Signalerna till omvärlden blir att ”vi är lite bättre än er andra”. Även om det inte sägs rakt ut finns attityden där mellan raderna och tillslut förvandlas det osagda till en slags sanning.

Det är intressant att tänka kring detta och slutsatsen blir att det ur ett strategiskt perspektiv borde vara gynnsamt för fotografer att gå ihop och blida grupper. Så - vem vill bilda en fotogrupp med mig? ;-)

Fem saker som krävs för en framgångsrik grupp, enligt min mening:

1. Att fotograferna rör sig inom samma genre -  typ reportagefoto, naturfoto, reklamfoto, och så vidare.
2. Att fotograferna på riktigt beundrar och uppskattar det de andra medlemmarna gör.
3. Att fotograferna talar gott om varandra och lyfter fram varandra i olika sammanhang.
4. Att det finns krav på att medlemmarna måste hålla en viss nivå för att få ingå i gruppen.
5. Att det finns en struktur och en organisation som håller ihop gruppen. 

Martin Parr: Picturing the American South

Alla dessa usla filmer om foto

Jag sitter framför burken och spanar in ett gäng filmer om foto på tuben. Tveklöst finns det en hel del riktigt bra grejer därute, men väldigt mycket är förvånansvärt dåligt om man ska vara ärlig. Det babblas i evigheter om ingenting och det saknas riktning och känsla för vad som är väsentligt.

Nu menar jag inte när den gemene fotonörden lägger ut ett klipp om sin kamera eller något sådant. Nej, jag snackar om diverse kanaler där seriösa fotogurus sitter och tuggar sönder sig själva timmar i sträck. Vem fan orkar se skiten?

På något sätt känns detta som en ny slags internetkultur som har vuxit fram de senaste åren. Alla kan numera skaffa prylarna för att börja spela in sig själva på gott och ont. Att bara sätta kameran på rec och sedan tjöta igång verkar helt enkelt vara tidens melodi.

Jag gillar inte detta. För precis som när det gäller all annan kommunikation bör det finnas en klar tanke kring VAD det är man vill förmedla. Sedan är det inte helt fel att tänka på de personer som uppenbarligen är menade att vara mottagare. HUR budskapet kan göras tydligt och intressant för dessa människor borde rimligtvis vara en viktig fråga i sammanhanget.

Jag menar, var tog det genomtänkta vägen? Det planerade? Det seriösa? Det professionella? Uppenbarligen verkar det ha glömts bort i dessa tider där det går att slänga upp sin ifååån eller padda och spela in en ”ball” film utan vare sig tanke eller mening. Redigera och begränsa är mitt ödmjuka förslag.

Over and out från kvällens gnällgubbe.

Just det ja. Jag skulle behöva en liten och smidig ljusmätare i fickformat. Har du något tips så tar jag gärna emot det. Den ska vara modern och funka för gatufoto.

Istället för dyr workshop - gör det själv

Att gå på fotografisk workshop har tydligen blivit populärt. I Stockholm har fotoveckan nyligen varit med ett antal workshops och i diverse bloggar talas det om workshops både i Sverige och utomlands. 

Jag kan tveklöst förstå grejen och det verkar väldigt kul, men samtidigt tror jag att många skulle klara sig alldeles utmärkt på egen hand. Det gäller helt enkelt att våga lita på sin personliga förmåga och inse att svaren man söker nästan alltid finns inombords.   

Så tänk ut ett lagom utmanande uppdrag, avgränsa dig noga, sätt tydliga mål, jobba på hårt och se sedan till att få feedback från olika håll. Något som inte är jättesvårt i dessa internettider och som fotografer förut klarade av både utan webben och workshops. 

En alternativ väg är att starta projekt ihop med några fotointresserade polare. Diskutera foto tillsammans, titta på varandras bilder, titta på andras bilder och våga vara kritiska på riktigt. Det funkar också. 

Kom bara ihåg att hur man än vrider och vänder på saken så är det DU som måste göra jobbet för att utvecklas. Det är inom dig själv något måste ske och det kräver en rejäl insats. Glädjande nog är det en process som du faktiskt kan starta helt och hållet på egen hand och utan att det kostar dig en krona.

Att ge hård kritik är en svår balansgång

”Om du ska ge kritik, ge först rejält med beröm och avsluta sedan med ännu mera beröm”. Så sa en gång en konsult som jag lyssnade till under en föreläsningsdag på jobbet. 

Det är svårt att säga emot eftersom påståendet låter så godhjärtat på många sätt och vis. Samtidigt går det att ha synpunkter på ett sådant förhållningssätt också hur snällt och trevligt det än verkar vara. 

Ibland behöver man helt enkelt höra den osminkade sanningen även om den känns tuff och orättvis i ögonblicket. Själv har jag mer än en gång insett att de där åsikterna som jag egentligen inte ville veta av var de som verkligen gjorde skillnad i slutändan. De tände en eld av revanschlusta och en stark vilja att göra bättre ifrån mig. 

Men det är tveklöst en svår balansgång. För tuff kritik handlar inte enbart om att panga på hur som helst. Den måste samtidigt vara konstruktiv och innehålla genomtänkta åsikter. Kanske är det där den hårda kritiken oftast misslyckas. Det vill säga när den bara blir ett fult påhopp och inget annat. 

Det man inte ska glömma är ju att det finns en annan människa på andra sidan. En person som faktiskt kan gå sönder av det du säger. Och vad är din kritik värd i det läget. Ingenting, skulle jag vilja påstå. 

Slutligen ett citat till: ”ge beröm inför många – men kritik inför få”.  

P.S. Inlägget är en spontan reflektion kring diverse diskussioner bland annat här på fotosidan om vem gör bra respektive dåliga saker. 

Att vara trött på sina egna bilder

Just nu känner jag mig ganska trött på mina egna bilder. De ger mig ingen inspiration och jag skulle vilja hitta andra uttryck som fotograf. Känslan gör mig frustrerad eftersom jag inte vet hur dessa ”andra uttryck” skulle kunna se ut. 

Jag har exempelvis funderat på om jag ska börja plåta mer med mina digitala grunkor och gå över till färg. Ja, i alla fall delvis. Men också om jag ska fördjupa mig på olika sätt, välja en annan story, en annan berättarmetod och så vidare. 

Förmodligen är jag långt ifrån ensam om att känna så här ibland. Det är väl en naturlig del av att vara fotograf och något som ingår i all utveckling. Man tvivlar på sin egen förmåga och undrar om man gör rätt saker, helt enkelt. 

Men innerst inne inser jag att det jag måste göra är att köra på i samma spår och hålla fast vid målbilden. I alla fall tills jag är klar med min planerade utställning och bok, annars blir det förmodligen inget av den saken. Nåväl, vem ha sagt att det ska vara enkelt.

Den översta bilden är förresten tagen i Stockholm. Ni som bor där kan säkert hur lätt som helst lista ut var :-) Och bilden under är också från vår huvudstad. Den byggnaden är väldigt mycket Stockholm för mig. 

Här kommer förresten ett par arty farty-bilder också. Det var länge sedan nu. 

Slutligen - här kan ni se några riktigt fina färgdiabilder från 1940-talet. De känns nästan overkliga med sina briljanta färger och fina detaljåtergivning.  Bilderna är tagna med kultfilmen Kodachrome.