Hur startar man en ny fototidning?

Idag var jag över dagen i fjollträsk…ursäkta jag menar Stockholm. Och trots att folk går omkring och stirra i sina telefoner på ett helt sjukligt sätt som jag inte har sett någon annanstans så var det som vanligt väldigt trevligt. Jag gillar ju faktiskt vår kära Hufvudstad och dess invånare.

En av fördelarna med att komma till fjoll…Stockholm är att till skillnad från hålor som Karlskrona så finns där ett stort utbud av utländska fototidningar i en del butiker. Jag tog därför på mig spenderarbyxorna och köpte hela två tidskrifter i den där tidningsbutiken på Götgatan (vid Waynes Coffee). Ni kan se vilka blaskor det var på bilden här ovanför.

Black+White Photography innehåller bara svartvita bilder. Tidningen lägger mycket fokus på intervjuer med olika fotografer.

Personligen tycker jag att det kan vara befriande att läsa fototidningar som inte är svenska. Framförallt kan utländska fototidningar vara mycket mera nischade eftersom det finns tillräckligt många läsare även när det gäller ganska smala ämnen. 

Hursomhelst, när jag sedan kom hem så slogs jag plötsligt av en idé till en helt ny fototidning som jag på fullaste allvar tror skulle kunna funka riktigt bra. Kanske inte som en månadstidning men i alla fall som en tidning som kommer ut några gånger om året, eller som ett temanummer av en redan befintlig tidning. 

Leica Fotografie International kör hårt med reportage- och gatufoto. Här blandas färg och svartvitt.

Jag tänker faktiskt inte avslöja hur jag har tänkt. Det är i alla fall ingen produkt som konkurrerar med tidningar som redan finns på marknaden, vilket är en styrka. Liksom att idéerna bara flödar över när jag tänker på vad den skulle kunna innehålla.

Nu är bara frågan; hur startar man en fototidning? Ni som läser detta kanske har några tips – annars får jag helt enkelt börja kolla upp den saken! ;-)

Sugen på fotoprojekt - och en resa till Berlin

Just nu är jag ruskigt sugen på att genomföra ett antal mindre dokumentärprojekt. Alltså att följa några människor eller en specifik företeelse under en kortare tid. Varje projekt får helst inte ta mer tid i anspråk än en eller ett par helger.

Jag har bland annat funderat på att plåta hos en tatueringsfirma här i stan. Det är ett gäng unga killar som kör den där amerikanska stilen som är så inne just nu. Jag har också haft i tanken att spendera några helger på diverse loppisar och i second hand-butiker. Det är ju ett stort helgnöje för många.

En annan idé är att plåta alla som nu när våren börjar komma ägnar flera timmar under helgerna åt att tvätta sina bilar i bensinstationernas servicehallar. Det högtryckssprutas, avfettas, vaxas, poleras och dammsugs. Den här bilkulturen som Svensson odlar är ganska odokumenterad.  

Det är inte helt lätt att komma på bra idéer kan jag tycka – men som vanligt handlar det i slutändan om att få tummen ur r*ven och bara sätta igång. Jag ska därför verkligen försöka ta mig i kragen någon helg framöver och genomföra åtminstone en av idéerna och inte bara låta allt rinna ut i sanden.

För övrigt så planerar jag att eventuellt åka till Berlin några dagar i april för att gatufota. I så fall åker jag troligtvis ensam för att kunna flanera runt och till hundra procent gå in för fotograferandet. Jag har aldrig varit i Berlin så om du har några sköna tips så tar jag gärna emot dom. 

Här kan ni förresten se en intervju med Jill Freedman som gatufotograferade i New York under 70-talet. 

P.S. Bilderna i det här inlägget är tagna med en tio år gammal Ilford Delta 400-film som tyvärr inte hade åldrats väl. Därav de något gryniga och dassiga bilderna.

Det digitala gör mig förbannat uttråkad

Det är lika bra att jag säger det direkt. Jag jublade när det digitala kom. Den trötthet jag kände inför det analoga var monumental. Jag hatade att stå i mörkrummet och kopiera och jag retade mig till förbannelse på dessa ständiga kostnader i form av film och framkallning som orsakade djupa hål i lädret.

Därför är det ganska märkligt att jag knappt sju år efter att helt och hållet ha gått över till framtidens teknologi känner ett så gigantiskt ointresse inför det digitala. Varje gång jag håller i mina både dyra och otroligt fina digitalgrunkor känner jag en slags tomhet. Men när jag tar i mina analoga kameror från förra århundradet njuter jag i fulla drag.

Jag vet över huvud taget inte vad detta beror på. Kanske borde jag gå till hjärnskrynklaren och få problemet utrett, eller också är det bara så att den tidens kameratillverkare var duktigare på att göra kameror med själ? För det finns faktiskt inget som säger att det vi kallar för utveckling är det samma som förbättring. Även om många ofta inbillar sig det.

Ja, tekniken har såklart blivit bättre. I alla fall om man gillar tusenmiljoner knappar, menyer i trehundra nivåer, filmmöjligheter, radiostyrning och GPS. Men har handhavandet blivit bättre? Är moderna kameror egentligen så otroligt mycket mer användbara för en fotograf om man tänker efter? Och är de snygga?

Fast kanske beror mitt uttråkade tillstånd på digitalkamerans oändliga perfekthet. Det går knappast att misslyckas längre. Du kan lätt köra med full automatik i alla situationer. Kameran tänker åt dig. Om du mot förmodan skulle misslyckas finns dessutom hur många datorprogram som helst som kan rädda dig efteråt.

Men livet behöver ju dalar lika mycket som toppar. En ständig våg av framgång tar bort tjusningen med att vara kreatör. Det är i misslyckandets kranka ögonblick du förstår vad som är bra – på riktigt. Det är då lågan tänds som får dig att göra bättre ifrån dig nästa gång.

Jo, jag vet. Den analoga tekniken har sina brister. Ta exempelvis ett svartvitt negativ. Organiskt, kornigt, individuellt, vackert. Jämför med digitalfilens plastiga, slätstrukna perfekthet. Det är ju…perfekt. Nej, nu låter jag som en gubbe fast jag ännu inte fyllt fyrtio. Hur ska detta sluta?

Varför är det bara en massa gubbar som gatufotar?

Om man surfar runt på fotosidan eller andra communities som rör foto kan man konstatera en sak. Det verkar nästan bara vara män som ränner omkring på gatorna med sina mätsökarhistorier för att gatufota. Ibland funderar jag på varför det är så.

Missförstå mig inte nu. Jag tillhör inte skaran som måste angripa och sabla ner allt som män gör. I min värld är det inget problem att fler män än kvinnor gatufotar. Män och kvinnor gör olika val. Så har det alltid varit och så kommer det alltid att förbli.

Till skillnad från Hannah Goldstein som förbjöd män att delta i årets Planket så tror jag inte på könsdiskriminering heller. Det vill säga att borttvingande av människor på grund av medfödda attribut skulle vara en framgångsväg. Tror man på sådant har man nog tyvärr allvarliga problem med sin värdegrund.

Men det är ändå intressant att fundera på olikheterna som finns när kvinnor och män väljer motiv. Kvinnor riktar till exempel kameran mot sig själva mycket oftare. Plöj igenom några kvinnliga fotobloggar och det dräller i regel av självporträtt.

Män i sin tur riktar oftare kameran utåt, mot världen och samhället. Man skulle kunna säga att det speglar mannens och kvinnans vanligaste roller här i livet. Ja, det är inte helt omöjligt. Men återigen, i mina ögon är detta inget problem. Så länge friheten att välja finns där. Och det gör den.

Konsten att planera en bok och en utställning

För ganska exakt åtta månader sedan satte jag igång mitt gatufotoprojekt här i Karlskrona. Målet är som flera av er redan vet en större utställning och en bok. För mig personligen är detta en förstagångsgrej så mycket av arbetet handlar om att förstå hur man gör.

Därför är det väldigt glädjande att jag har fått många värdefulla tips på vägen. Bland annat från er som kommenterar här i bloggen. Det tackar jag verkligen för. Ett av flera tips som jag fått av Micke Berg är att kontinuerligt lägga alla bilder som jag är nöjd med i en speciell mapp på datorn för att underlätta urvalet längre fram. Det har jag gjort.

Eller rättare sagt så har jag skapat två mappar. En för bilder som jag tycker är bra överlag och en för de där guldkornen som jag verkligen gillar. I de båda mapparna finns nu 85 bilder totalt. Det är ganska många. Ja, tillräckligt många för en bok faktiskt. Men där befinner jag mig knappast ännu. Nu måste det nämligen till ytterligare osentimental och hård gallring.

För att klara av det har jag tagit till ett gammalt klassikt knep i dessa sammanhang. Jag har skrivit ut samtliga foton på billigast tänkbara papper för att kunna betrakta bilderna utlagda på golvet. En metod som faktiskt visade sig vara väldigt bra och som ger en helt annan överblick än den man får i datorn.

Jag upplevde det exempelvis som lättare att snabbt se vilka bilder som är svaga, men också vilka som passar ihop. Extra roligt var också att kunna konstatera att resultatet faktiskt inte är så illa pinkat som jag själv tycker i mina sämsta stunder. Jag har lyckats få till en ganska bra variation i bildmaterialet utan att det blir för spretigt - om jag får säga det själv.

Det jag nu ska försöka ta reda på är vilka bilder som är starkast och som därmed kommer att bli ryggraden i utställningen och boken. Men också vad det är som saknas. Alltså vad jag ska jobba vidare med när jag är ute och plåtar framöver. För en sak inser jag. Det behövs många fler bilder.

Annars har jag satt en deadline för mitt knäppande. Nästa år vid den här tiden ska jag vara färdigfotograferad. Sedan siktar jag på att utställningen och boken ska vara klara senvåren 2013. Det borde jag väl hinna.