SE BILDEN: Gatufoto gör sig bäst i svartvitt

Det är väl lika bra att jag erkänner direkt. Rubriken till det är inlägget är medvetet tillspetsad med syftet att locka till läsning. Kanske kan den till och med reta upp någon. Kalla det clickbait om ni vill. Men häng med här så ska jag förklara vad jag menar. 

Jag har nämligen gjort en observation som jag tycker är lite småintressant. Det jag tycker mig se är att många fotografer av den äldre stammen blev sämre efter att det digitala kom. Speciellt om de i samma veva gick över till att främst plåta i färg. Det verkar finnas något som inte riktigt fungerade i den övergången.  

Det jag menar är att när man tittar på fotografer som formades under den analoga eran, framförallt de som mestadels fotograferade i svartvitt, så är deras äldre analoga bilder i regel bättre och intressantare än deras nutida alster. Speciellt om de som sagt också gick över till färg. Nu kan det såklart finnas många olika anledningar till detta. Eller också inbillar jag mig bara. Det är fullt möjligt. 

Men, för att återkoppla till rubriken så tror jag ändå att traditionellt situationsbaserat gatufoto med människan i centrum faktiskt ofta gör sig bättre i svartvitt. Om du inte medvetet använder färg som ett bärande inslag i bilden så tillför färgen sällan något. Det kan till och med vara så att en bild som är jättebra i svartvitt blir platt och lam i färg. 

Jag kan också tänka mig att de som i många år plåtade i svartvitt och formades av den erfarenheten utvecklade ett visst bildseende som inte rakt av går att överföra till färgbilder. Sedan är det nog så att det analoga frammanar ett speciellt arbetssätt som påverkar slutresultatet. Något som i sin tur gör att svartvita bilder plåtade med analoga kameror får ett visst stuk som lämpar sig extra bra för just situationsbaserade gatufoton av det här slaget. 

Nu är frågan om jag är något på spåren här, eller inte? Vad tror ni?

Slutligen ett tips på vad jag tycker är en riktigt jäkla bra analog svartvit fotograf: https://www.instagram.com/pavloskozalidis/

P.S. Jag vet inte riktigt varför bilderna kapas något på höger sida så att den svarta kanten försvinner (i alla fall blir det så på min dator). Men det verkar ha med Fotosidans nya breda layout att göra (EDIT: Fixat nu).

SE BILDEN: AI räddade mitt missade gatufoto

För ett par veckor sedan missade jag världens foto i tunnelbanan. Mitt bland alla människor kom en äldre flintskallig man med ansiktstäckande gasmask och gick förbi. Tyvärr hade jag checkat ut mentalt och tänkte på helt andra saker än gatufoto. Så trots att kameran hängde runt halsen fick jag inte för mig att knäppa en bild. Men, som tur är finns ju numera AI. 

När jag kom hem gick jag därför in i programmet Midjourney och beskrev vad jag hade sett så gott som jag kunde. Resultatet kan ni se ovan. I ärlighetens namn är det inte som jag såg det, men ändå förvånansvärt nära. Ja, det är rent av lite skrämmande att se. Förstår ni hur bra det kommer att bli om några år? 

Inspirerad av detta började jag fundera på vilka andra fotografier som jag önskar att jag hade tagit. Min fantasi skenade snabbt iväg. Tänk om jag kunde ta bilder som Garry Winogrand, Henri Cartier-Bresson eller Elliot Erwitt? Jag bad därför AI generera bilder i dessa giganters anda. Nedan kan ni själva avgöra om ni tycker att det blev tillräckligt bra. 

Här ville jag skapa en bild i Winogrands anda. I promten skrev jag att bilden skulle vara tagen på 60-talet, men som ni kan se är miljön mera nutida, vilket inte minst bilarna skvallrar om. I övrigt tycker jag att AI fick till ett ganska kul "gatufoto" . 

Visserligen var jag inte född på 50-talet. Men, varför bry sig om sådana petitesser? Med AI kan jag ta mina drömbilder från vilken epok som helst. Här försökte jag få till en bild a la Elliot Erwitt, men jag lyckades inte så bra. Istället påminner bilden om det klassiska fotografiet "An American Girl in Italy" av Ninalee Craig. Det var nog egentligen den bilden jag såg framför mig när jag skrev instruktionerna till Midjourney. 

Här försökte jag få AI att imitera en känd bild av Henri Cartier-Bresson. Ni som kan er fotohistoria vet vilken. Det här blev den sämsta bilden. Men, det beror nog mest på mig själv. Jag orkade helt enkelt inte sitta och formulera om promten så länge som det hade behövts för att få ett bättre resultat. 

En bild på mig själv av hur jag egentligen skulle vilja se ut när jag är ute och gatufotograferar. Fast jag undrar vad det är för en kamera? Jag skrev Leica och visst påminner det om en sådan. Dock stämmer inte modellen med tidsepoken som jag skrev skulle vara 40-talet. Annat med kameran är också fel, som alla insatta redan har noterat. 

SE BILDEN: Gatufotopodden - Payman Hazheer

Så var det dags för ett nytt avsnitt av Gatufotopodden. Den här gången har jag träffat Payman Hazheer. Fotografen som helst fotograferar i svartvitt, med analog film och fasta gluggar på sin Leica MP. Men han tar inte typiska gatufoton, utan har specialiserat sig på närgångna gatuporträtt.

När han letar efter människor att fotografera så söker han framförallt efter den rätta blicken. Det måste finnas ett djup, förklarar han. Men han erkänner samtidigt att det är svårt. Inte minst kan det ta emot att gå fram och fråga om han får ta en bild.

I det här avsnittet pratar vi bland annat om vad det är han gillar så mycket med gatuporträtt, om varför han har gått över till analogt fotograferande och vilken brännvidd han just nu föredrar att använda.

Vi diskuterar också sex av Payman Hazheers bilder som ni kan ni se nedan.

Gatufotopodden finns på Spotify, iTunes, Google Podcasts och YouTube.

Trevlig lyssning!

SE BILDEN: Planket gjorde mig avundsjuk

Jag vet inte riktigt varför det har gått troll i det hela. För ända sedan fotoutställningen Planket i Stockholm återuppstod 2016 har jag velat vara med och ställa ut. Men, av någon anledning har jag varje år missat att skicka in en anmälan. Min enda bortförklaring är att vid exakt den tidpunkt på året när anmälan ska skickas in, brukar mitt liv vara ockuperat av tusenmiljoner andra saker som rör både jobb och privatliv. Något som i sin tur har gjort att Planket hamnat långt ner på priolistan. 

När jag tänker på detta blir jag avundsjuk på människor som enbart har foto som huvudsyssla och övergripande fokus i tillvaron. Tänk vilken ofattbar lyx att bara behöva bry sig om och vara riktigt bra på en enda sak här i livet. Att inte ha något annat än foto att tänka på till vardags. Ja, jag blir helt ärligt avundsjuk. 

Samtidigt inser jag såklart att det är en naiv syn på saken. Att det helt enkelt är jag som romantiserar och projicerar mina egna önskedrömmar på hur det är. Alla livsval har sina för- och nackdelar och inget jobb är så enkelt som att du enbart behöver vara bra på en enda sak. 

Hursomhelst, på bilden högst upp tar Knut Koivisto ett porträtt av Joakim Strömholm. Fotot som han visar upp är taget 1982 och föreställer en av medlemmarna i punkbandet Grisen Skriker. Och det är just sådant här som är så kul med Planket. Att få se alla dessa bilder och att får träffa alla dessa fotografer. Även om du inte sysslar med foto på heltid. 

Det finns en speciell stil hos vissa av den äldre skolans fotografer som är ganska kul att se. Jag brukar kalla dem för Strömholm-generationen. De klär sig gärna i fotovästar, fiskehattar, runda kulturglasögon och promenadvänliga skor. De kan också ha rakade huvuden, utanpåhängande skjortor och jeans.

Det var närmre 30 grader varmt på lördagen när jag besökte Planket. Vissa hade haft tur (eller om det var smart planering) och ställde ut på den delen av planket som låg i skugga under hela dagen. Tillsammans med en rejäl stol att sitta på, liksom medhavd mat och dryck, såg en del ut att ha det riktigt trivsamt.

Många erbjöd försäljning av sina bilder. Fast jag tror i ärlighetens namn att få bilder såldes. 

Min kompis Jimmy Dovholt är en mycket skötsam herre. Därför källsorterade han givetvis sitt skräp innan han lämnade utställningen. Något som gjorde att han senare förtjänade förfriskningar på några av Södermalms hippaste (eller inte) sjapp.

SE BILDEN: Solsemester - livet i koncentrat

Första kvällen satt jag på balkongen och betraktade grannarna. Mitt emot bodde ett medelålders par. Mannen var lång, mörk och hade en stor mustasch. Kvinnan var blek och pratade mycket. Efter några dagar började de kännas bekanta för mig. 

Men så en kväll hade en ung man och en ung kvinna tagit deras plats. Det kändes lustigt nog ovant med två nya ansikten. Trots att jag inte hade växlat ett enda ord med de tidigare grannarna hade en vana skapats i mitt huvud under bara några få dagar. En vana som sa att det var deras rum, deras balkong. 

Medan det unga paret dukade upp till middag kom tanken. Att bo på semesterhotell under en vecka eller två är som livet i koncentrerad form. Du anländer, du är där, du försvinner. Efteråt tar andra snabbt din plats och efter ett kort tag är du bortglömd. Så, det gäller att passa på - att göra det allra bästa av din tid.

Ja, det är sådant här man kan reflektera över under en lat solsemester vid Medelhavet.