SE BILDEN: Gatufotopodden - Johan Jehlbo

Är du intresserad av gatufoto med blixt? Då ska du spetsa öronen nu. För i det här rykande färska avsnittet av Gatufotopodden pratar jag med Johan Jehlbo - fotografen som gjort sig känd för sina färgglada och smått absurda gatufoton tagna med blixt.

Johan kommer ursprungligen från Malmö, men flyttade för ett antal år sedan ut på den skånska landsbygden. Där finns det enligt honom själv en kultur som han gillar att fotografera och han tar därför gärna bilder i sin direkta närhet.

Miljöer som han söker sig till är campingplatser, raggarträffar, dansbandsfestivaler, marknader och liknande. Inte minst har han under flera år besökt Kiviks marknad och fotograferat mycket där.

Hans signum är att fotografera närgånget, i färg och med blixt. Något han främst gör med sina Fujifilm APS-C-kameror, även om han använder både Leica och en Fujifilm mellanformatskamera ibland.

I det här avsnittet berättar han om hur han tänker kring sitt bildskapande och varför han har valt just den här metoden. Plus en hel del annat, såklart!

Vi diskuterar också fem av Johan Jehlbos bilder som ni kan ni se nedan.

Gatufotopodden finns på Spotify, iTunes, Google Podcasts och YouTube.

Trevlig lyssning!

Följ Johan Jehlbo i digitala kanaler:

Instagram

Hemsida

Gatufotopoddens hemsida:
Om du vill få tillgång till avsnitten innan alla andra ska du hålla koll på Gatufotopoddens egen Substack. Där delar jag även annat innehåll än här på Fotosidan. 

RSS: https://api.substack.com/feed/podcast/2325091/private/d9ec7f1b-070b-4d0f-80a7-688e02e0e307.rss

Johans bilder som diskuteras i podden:

SE BILDEN: Ett Gott Nytt Svartvitt 2024

Jag är väldigt dålig på att göra något vettigt av mina gatufoton. Förutom sporadiska inlägg här i bloggen så slänger jag ibland upp ett gäng bilder på Instagram och Facebook. Ja, det är i stort sett allt. Det vill säga inte särskilt mycket att skryta om. 

Delvis beror detta på att jag snabbt tappar intresset för bilder som jag har tagit. Det är inte så att jag finner det dödstråkigt att rota i fotoarkivet och att fixa med mina befintliga alster. Men det ger mig inte alls samma kick som att vara ute och ta nya bilder. 

I den här bloggposten kan ni i alla fall se några av mina personliga favoriter från 2023. Och det blev faktiskt ett förvånansvärt bra gatufotoår, trots att jag blev pappa på hösten året innan och därmed har en liten kille att ta hand om här hemma. Ändå hittade jag tid för gatufoto, vilket blev en positiv överraskning. 

Under förra året körde jag mycket gatufoto med blixt. Något som var både utmanande och kul. Inför 2024 tänker jag göra några små förändringar som jag hoppas ska ge ny inspiration. Det ska nämligen bli året då jag främst tänker plåta i svartvitt. Ni som har följt mig länge kommer säkert ihåg mitt fotoprojekt om Karlskrona där jag under drygt tre år enbart fotograferade analogt och med svartvit film. 

Något intressant som hände då var att jag tillslut började se i svartvitt när jag vandrade runt med kameran. Men inte bara det, min förmåga att observera ljus och kontraster förstärktes också och jag skulle gärna vilja hitta tillbaka till det där igen.

Frågan är väl bara om jag kommer att kunna hålla mig till detta? Vi får se! Min plan är i alla fall att göra ett tappert försök. Därför önskar jag er ett riktigt Gott Nytt Svartvitt 2024. 

Översta bilden: Från KTH:s studentkarneval i Stockholm i slutet av maj (läs blogginlägg här). 

En raggare med egen skön stil. Plåtad i Västerås under Summer Meet i början av juli (läs blogginlägg här).

Raggarträff på Sveavägen den 5 augusti. Samma dag som Prideparaden tågade genom Stockholm. Det var två skilda världar som möttes på stan under ett antal timmar (läs blogginlägg här). 

Den här mannen tog en rökpaus när paraden var slut. 

En man spanar ut över hamnen vid Cais das Colunas i Lissabon. Fotograferat under en familjeresa i slutet av augusti (läs blogginlägg här).

När kungen firade 50 år på tronen den 15 september gjorde jag som Henri Cartier-Bresson när han fotograferade George VI:s kröning i London 1937. Det vill säga vände kameran mot åskådarna (läs blogginlägg här).

Jag förföljde fotografen med hatten en stund och fick även till den här bilden.

På tal om hattar. Två Cowboyinspirerade unga killar på väg upp från pendeltågsplattformen vid centralen en lördagseftermiddag i november (läs blogginlägg här).  

Den sista bilden tog jag för övrigt under en runda på stan med min kompis Magnus Fröderberg. Han har också gjort en summering av sitt gatufotoår som du kan läsa här!

SE BILDEN: Gatufoto med blixt gör mig ambivalent

Att gatufotografera med blixt är svårt, men samtidigt galet kul. Det svåraste är enligt min mening att uppbringa modet som krävs för att smälla av blixten i ansiktet på folk. Det tar gatufotograferandet till ytterligare en nivå av intrång i människors personliga sfär. Risken att bli upptäckt ökar också till mer eller mindre 100 procent. Och personligen vill jag helst inte blir upptäckt när jag gatufotograferar.

Samtidigt är det som sagt galet kul. För gatufoto med blixt kan ge ett uttryck som jag verkligen gillar. Blixten får huvudmotivet att separeras från bakgrunden. Färger poppar fram. Det skapas ett intressant visuellt fokus - nästan en övertydlighet. Något som jag nyligen återigen konstaterade för mig själv, när jag under KTH:s studentkarneval i Stockholm knäppte bilderna som ni kan se i den här bloggposten.  

Men, blixtrandet är också en metod för att göra ganska banala motiv intressanta. Därför är det på sätt och vis också enklare än vanligt gatufoto. Det räcker mer eller mindre med att smälla av blixten på någon, för att många ska tycka att du har tagit en lyckad bild. Eller åtminstone en häftig bild som krävt lite extra tuffhet från fotografens sida. 

Därför är jag något ambivalent till detta med gatufoto med blixt. Jag både gillar och inte gillar fenomenet. Det är svårt, samtidigt som det lätt kan bli en effekt bland alla andra. Likt ett Instagramfilter fungerar det som en genväg till att skapa uppmärksamhet kring bilder som i grund och botten är rätt ointressanta.

Utmaningen blir väl då att lägga till det där extra lagret av komplexitet som gör det till ett riktigt gatufoto och inte bara till en helt vanlig blixtbild. Så försöker i alla fall jag tänka. Sedan är frågan om man lyckas eller ej. 

SE BILDEN: Våga behandla dina bilder hårt

En gång i tiden övertygade jag mig själv om att bilder ska behandlas varsamt. Att det är viktigt att de är så nära RAW-filen eller negativet som möjligt och att det därför är minsta möjliga efterbehandling som gäller. Jag vet inte riktigt var själva idén kommer ifrån, men sedan dess har jag varit ganska dålig på detta med att dra i spakarna, beskära och så vidare. Exempelvis för att förstärka innehållet i mina bilder. Eller, för att skapa en speciell känsla. 

Men, i helgen som gick ruskade min kompis Magnus Fröderberg om mig på ett positivt sätt angående detta. För vi hade bestämt oss för att ge oss ut och plåta denna första helg efter att coronarestriktionerna hävdes. Min egen plan var dessutom att göra det lite extra svårt för mig genom att plåta med blixt à la Bruce Gilden. Något som jag tycker är svårt och som verkligen tvingar mig ut ur min komfortzon.  

Därför blev det inte så många bilder knäppta och efteråt kändes det mest som en misslyckad dag ur ett strikt gatufotoperspektiv. I alla fall tills Magnus hörde av sig dagen efter och ville se resultatet. Motvilligt skickade jag över ett par-tre bilder, varav den ena var en som jag visserligen tyckte "hade något", men som ur mitt eget perspektiv egentligen var en miss både kompositionsmässigt och tekniskt.   

Men, när Magnus en stund senare skickade över sin version av bilden (se ovan), så blev jag verkligen positivt överraskad. För det han hade gjort var att lyfta fram och förstärka exakt det jag såg och som var min intention när jag tryckte på avtryckaren. Detta genom att göra det som jag själv är så dålig på. Alltså genom att helt osentimentalt bearbeta bilden efteråt. 

Läxan som jag personligen har lärt mig är att det visserligen alltid är bäst om bilden redan från början så mycket som möjligt är nära det du vill åstadkomma. Men, trots allt är efterbehandlingen också en väldigt viktig del av processen. Så, räkna inte omedelbart bort en bild som du tycker är misslyckad. Fundera några varv till. Våga beskära, justera färger, kontrast, efterbelysa, pjatta och så vidare.  

En annan sak är detta med hur otroligt bra det är att låta andra fotografer ge synpunkter och komma med input på ens bilder. Det är så du kan lära dig nytt, ifrågasätta dina inlärda beteenden och vanor, liksom att se dina egna bilder med andras ögon. Så, tack för en nyttig läxa, Magnus!

Här under kan ni förresten se originalbilden och hur den ser ut direkt från min Fujifilm X-Pro 2.

SE BILDEN: Alla är studiofotografer

För inte allt för många år sedan var det nästan bara proffsen som hade råd med egen studioutrustning. Idag är det så billigt att till och med hobbyknäpparen kan ha en fullutrustad fotoateljé hemma. Ett kompetent studiokit går att hitta för så lite som femtusen spänn. Ja, till och med billigare än så.

Personligen blev jag ruskigt sugen på att skaffa en uppsättning blixtar när jag i lördags fick härja loss i en liten studio strax utanför stan. För en sak är säker, det är förbaskat kul. Och för egen del var det faktiskt just de snygga ateljéporträtten som en gång i tiden fick mitt fotointresse att kicka igång på allvar.

På den tiden brukade jag och några polare spendera helgerna i Karlskrona fotoklubbs lilla lokal där det fanns ett par gamla blixtaggregat som vi fick låna. Men eftersom det var så dyrt med utrustning byggde vi egna softboxar, snootar och annat. Fast det behöver man som sagt knappast göra längre med tanke på hur billiga grejerna är.

Att fotografera med studioblixtar är extremt lärorikt och enligt min mening lite av en baskunskap som inte är fel att ha som fotograf. Inte minst eftersom det bygger upp en känsla för ljusets olika egenskaper. Något som är nyttigt att kunna även i andra fotografiska sammanhang.