SE BILDEN

- Joakim K E Johansson -

SE BILDEN: Så framkallar du svartvit film - quick and dirty!

Hur roligt det än är att plåta analogt så kan det vara ganska segt att framkalla sina filmer. Som tur är finns det en snabbmetod där både framkallning, fixering och sköljning sammanlagt inte tar mer än 10 till 15 minuter. Det är "quick and dirty" och alltså inget för den känslige. 

Ja, även om detta med att fotografera analogt på många sätt tilltalar mig så är jag väl i ärlighetens namn lite som den välkände fotoikonen Henri Cartier-Bresson. Han föredrog ju att ägna sin tid åt fotograferandet och lämnade bort framkallningsjobbet till någon annan. Personligen är jag alldeles för snål för det. 

Därför får jag soppa mina rullar själv. Dock har jag under årens lopp lärt mig en snabbmetod där det faktiskt inte tar mer än tio minuter en kvart att både framkalla, fixera och skölja - vilket måste anses vara hyggligt uthärdligt, trots allt. 

För skojs skull satte jag ihop en film som visar hur det går till. Och för den intresserade kan jag nämna att den som ett litet experiment är filmad med min mobiltelefon och appen Filmic Pro för Android. 

Postat 2018-04-27 09:52 | Läst 9483 ggr. | Permalink | Kommentarer (20) | Kommentera

SE BILDEN: Jakten på den analoga svartvita känslan

Ovanstående bilder är fotograferade med 113 års mellanrum. Den till vänster tog jag nu i helgen framför Drottningholms slott i Stockholm. Medan den till höger är fotograferad 1905 och hämtad från Digitalt Museum. Platsen är Stortorget i Karlskrona (min hemstad) och i bakgrunden syns den karakteristiska Fredrikskyrkan.

Men det är inte tidsskillnaden eller platserna som just nu intresserar mig. Det är skillnaden mellan den digitala svartvita bilden och den analoga motsvarigheten. För enligt min mening vinner analoga svartvita bilder nästan alltid över digitala. Något som regelbundet leder mig in i en desperat jakt där jag försöker få till den där goa analoga känslan i mina digitala bilder. 

Vad menas då med den analoga känslan? Ja, det beror såklart på vad för slags kamera som har använts, vilket objektiv, filmformat, filmtyp och mycket mer. Men det skulle kanske kunna kokas ner till att analoga svartvita bilder har mjukare gråskalor, en mera levande organisk karaktär på grund av korn istället för pixlar - och att det analoga hanterar högdagrar snyggare.

I just det här fallet är jämförelsen visserligen inte helt rättvis. Min bild är fotograferad med en Fujifilm X100F som har en APS-C senor. Det andra fotografiet är taget med en storformatskamera och glasnegativ. Så jag borde såklart ha jämfört med åtminstone ett småbildsnegativ om det skulle ha varit någorlunda schyst. 

Hursomhelst, det jag tycker är svårast är att få bort den vassa karaktären som lätt uppstår i digitala bilder. De är helt enkelt så väldigt skarpa, kontrastrika, och detaljrika. Ja, lite för bra skulle man kunna säga. Att "fula till" och mjuka upp den digitala bilden så att den påminner om den analoga är därför vad som krävs. Men också att få högdagrarna att hålla ihop och inte fräta ut.

För att lyckas bättre med detta underexponerar jag mina bilder runt ett halvt steg eller till och med lite mer. Jag har också ställt ner vitheten i kamerans inställningar så att högdagrarna inte blir för ljusa. Tillsammans med efterarbete i Silver Efex Pro 2 och Photoshop för att bland annat lägga till korn och minska kontrasten kan jag komma ganska nära det analoga, anser jag själv. Men helt i mål har jag inte kommit - ännu!

P.S. Varför plåtar du inte bara analogt istället då, undrar kanske någon. Jo, det gör jag också. Men oftast är jag helt enkelt för lat.

Postat 2018-02-05 07:59 | Läst 4681 ggr. | Permalink | Kommentarer (12) | Kommentera

Den svarta råkantens oförklarliga charm

Blir en bild automatiskt bättre om man tar med den tunna svarta råkanten? Nej, så enkelt är det tyvärr inte. Ändå kan jag inte låta bli att fascineras av detta speciella uttryck. Jag tycker det ser snyggt ut. Proffsigt och seriöst.

Inramningen som uppstår gör också något svårbegripligt med bilden. Det blir som att titta genom ett magiskt fönster där ett förstelnat ögonblick framträder. Allt känns mera verkligt och påtagligt. Det är nästan så att man skulle kunna kliva in i bilden och titta sig omkring.

Fast i ärlighetens namn är det långt ifrån alltid jag lyckas så bra i exponeringsögonblicket att mina bilder håller utan beskärning. Speciellt inte när det handlar om hastiga snapshots på gatan. Då är det väldigt lätt att det kommer med både det ena och det andra som sedan måste beskäras bort för att bilden ska kännas bra.

Därför har jag bestämt mig för att jobba på saken. Jag ska ha som mål att sätta fler rutor som funkar utan att beskäras. Idén känns som en lagom stimulerande utmaning. Det blir visserligen svårare, men också roligare – faktiskt. Om jag sedan lyckas eller inte är en helt annan femma.

Annars är det många riktigt duktiga fotografer som har beskurit sina bilder i efterhand. Ta Christer Strömholm, exempelvis. Han beskar ofta sina bilder varav en del väldigt kraftigt. Ibland kapade han bort så mycket som 50 procent av negativen.  Inget är rätt, inget är fel. Det handlar som vanligt om tycke, smak och vad man som fotograf är ute efter. 

Slutligen över till något helt annat, nämligen en föreläsning på YouTube för den som har gott om tid. Den handlar om hur det går till att hitta sin fotografiska stil och är över två timmar lång. Föreläsaren är dock både rapp och underhållande - dessutom är det en hel del matnyttigt som avhandlas. Själv såg jag den i etapper, det är mitt tips. Här kan du titta på "Finding Photographic Style".

Postat 2012-11-15 19:04 | Läst 6904 ggr. | Permalink | Kommentarer (11) | Kommentera

Viktig fråga: ska jag köpa svart eller silvrig Leica?

Jo men visst, serru! Här kommer ett nördinlägg som heter duga. Nu tänker jag helt enkelt gräva ner mig i ett kvasiämne på allvar. Så vet du med dig att din mage börjar överproducera magsyra av sådant här. Sluta läsa nu. 

Som jag skrev i mitt förra inlägg planerar jag att köpa en Leica M6 som 40-årspresent till mig själv. Jaha, så han föll tillslut ner i Leicaträsket, kanske någon tänker då. Ja, det gjorde han. Det är ett korrekt konstaterande. 

Hursomhelst. Självfallet tar man inte stora steg av det här slaget utan problem. Och i det här fallet handlar det om vilken färg jag ska välja. Ska jag köpa en silvrig eller en svart Leica? Ni inser att detta inte är en lätt sak. Det är en stor, svår och viktig fråga. 

Man skulle kunna säga att det handlar om kamouflage. Ju ofarligare, vardagligare och amatörmässigare man ser ut som gatufotograf – desto bättre. Därför inbillar jag mig faktiskt att en silvrigt Leica M6 är det smartaste valet. Den är diskretare, så att säga. 

Samtidigt har jag märkt att det finns betydligt fler svarta M6-or på marknaden. Silvriga är svårare att få tag på. Nu har jag för all del inte särskilt bråttom. Jag kan vänta någon månad tills det rätta tillfället dyker upp. Men vad säger du? Vilken kamera är smygigast i sammanhanget? Svart eller silvrig? Jag vill ju inte begå ett stort misstag här...

P.S. Dom här två bilderna är tagna med en silvrig kamera. Hade dom gått att ta med en som var svart? Eller hade bilderna kanske till och med blivit mycket bättre då?

Postat 2012-07-19 17:38 | Läst 4778 ggr. | Permalink | Kommentarer (26) | Kommentera