Bressons smygteknik på gatan – så gjorde han

Det är väl känt att Henri Cartier-Bresson använde olika tekniker när han gatufotograferade. Han hade helt enkelt ett gäng utarbetade metoder för att komma nära människor utan att dra onödig uppmärksamhet till sig, men också för att diskret kunna göra sorti. 

Det är sällan man stöter på dessa tekniker beskrivna på ett tydligt sätt, men för ett tag sedan hittade jag en kort minidokumentär på tuben om Henri Cartier-Bressons besök i Bukarest 1975. I filmen finns en superkort liten sekvens där den rumänske fotografen Andrei Pandele beskriver en av Bressons speciella smygtekniker. 

Det handlar bara om några få sekunder, men när jag såg sekvensen kom jag att tänka på att jag hade sett något liknade beskrivet i en bok som jag har (bilden ovan). Fast i boken är det nästan omöjligt att förstå hur han egentligen gjorde. Förmodligen är det inte ens samma teknik. 

Jag har i alla fall testat metoden från dokumentären hemma framför spegeln och den känns förvånansvärt bra. Det är inget jag tror HCB använde hela tiden utan förmodligen bara i speciella situationer när han ville komma riktigt nära människor. Själv tänker jag testa tekniken i verkligheten så fort jag får chansen för att praktiskt försöka lista ut när den fungerar som bäst. 

Här under kan ni se en kort filmsnutt där jag visar hur det ser ut. Om ni vill se dokumentären som jag hittade om Bressons besök i Bukarest så klickar ni här. Tekniken beskrivs 3.20 minuter in i filmen. 

En sista grej. Man kan fundera över hur mycket HCB:s olika knep och tekniker bidrog till att hans bilder blev så bra som de är. För om man tittar på bilden överst så verkar det ha varit väldigt genomtänkt och inövat. Alltså förmodligen något han använde någorlunda regelbundet.  

Slutligen - jag testade några nya inställningar på YouTube när jag la upp klippet. Jag är inte helt säker på att det blev så bra. Med andra ord; jag beklagar att bildkvalitén är sisådär :-)

Klassiska bilder eller klassiska motiv?

Flera som har sett mina gatufotobilder har tyckt att de är väldigt tidlösa till sin karaktär. Ja, att de rent av påminner om vad som producerades i gatufotosvängen under 50- och 60-talet. En del har till och med använt uttrycket ”klassiska bilder”.

En förklaring till detta kan ju helt klart vara mitt val av utrustning och teknik. Jag kör med analoga mätsökarkameror, gamla gluggar som tecknar på ett speciellt sätt och svartvit film. Självklart påverkar det uttrycket i bilderna och hur de upplevs.

Jag fotograferar också nästan alltid rakt på och utan krusiduller. Enligt min egen åsikt bygger mina bilder ofta på enkelhet och en tydlig komposition. Det där "moderna" stuket med djup svärta, hårda kontraster, avsaknad av tydlig komposition, med mera, är helt enkelt inte min stil.

Att jag plåtar i en småstad kan förmodligen också göra sitt till. För även om det låter lite löjligt så kan nog småstäder påminna om hur det var i betydligt större städer för en 50- till 60-år sedan. Folk är mer traditionellt klädda, extrema ungdomskulturer är inte lika synliga, tempot är lugnare.

Men det finns en förklaring till som jag själv har tänkt på, och det är att det faktiskt inte är mina bilder som är tidlösa eller klassiska – det är livet på gatan som är tidlöst och klassiskt. För tänk själva; det vi gör på gatan idag är i grunden vad man gjorde för både 50 och 100 år sedan.

Vi sitter helt enkelt fortfarande på kafé och läser en tidning, vi har picknick i parken, vi går ut med våra hundar, barnen leker, någon står och röker, en annan cyklar, och så vidare och så vidare. Inget har med andra ord förändrats särskilt radikalt. Människor är människor och gör vad människor alltid har gjort. 

Kanske är det också därför det verkar vara så svårt att förnya gatufotografin på ett avgörande plan. Eller vad tror ni?

Kan en riktig gatufotograf fråga om lov?

Gatufotografin är omgärdad av diverse förhållningsregler och uppförandekoder som ofta debatteras bland utövarna. Inte minst är det ett hett ämne här på fotosidan där mängder med bloggposter och foruminlägg avhandlar saken.

Den kanske allra djupast rotade regeln inom gatufotografin är att man aldrig frågar om lov eller pratar med de människor som man fotograferar. Detta eftersom du då riskerar att förstöra situationen och därmed gå miste om bilden.  

Jag tillhör dom som inte håller med om det resonemanget. Tvärtom anser jag att det förvånansvärt ofta går att fråga om lov utan att man för den sakens skull sabbar sina möjligheter. Ja, att det till och med innebär att man kan ta bättre bilder i många fall.

För om du frågar om lov har du visat respekt för människorna du vill avbilda. Något som innebär att du kan gå närmre och att du kan jobba med motivet en längre stund än vad som annars hade varit möjligt. Det känns också betydligt bättre efteråt för dig själv som fotograf. Du lämnar inga undrande och irriterade medmänniskor efter dig. 

Jag har upptäckt att det är fullt möjligt att jobba så här utan att förstöra det som är äkta och oarrangerat. Så länge jag inte börjar regissera människor och styra upp en scen anser jag också att dessa bilder är lika mycket gatufoto som allt annat. Det jag har avbildat är ju något som har spontanuppstått på gatan och som är det verkliga offentliga livet.  

Att fråga om lov måste heller inte alltid betyda att man går fram och pratar med människor. Det kan räcka med ett tyst medgivande genom ögonkontakt, att situationen är sådan att ingen bryr sig om du fotograferar, eller att man pekar på sin kamera och får ett nickande ja som svar.

Självklart betyder inte detta att det alltid går att fråga om lov när man gatufotar, det är jag mycket väl medveten om. I vissa fall är den enda möjligheten att skjuta först och svara på eventuella frågor i efterhand. Men det är faktiskt möjligt betydligt oftare än vad säkert många tror.

Bilderna i detta inlägg har jag tagit idag med min Canonet QL17. Filmen som jag har använt är en TRI-X 400 exponerad enligt ISO 300, framkallad i 8 minuter och 30 sekunder i D 76 1+1. 

Personligen gillar jag inte riktigt TRI-X. Jag tycker resultatet blir för ruffigt och korning. Det kan bero på min skanner, men jag tycker jag får avsevärt bättre resultat med T-MAX 400. Så jag ska återgå till den filmen.

Jag skulle dessutom vilja hitta en annan framkallare än D 76, en som man kan blanda till precis när man behöver den. Jag tar tacksamt emot tips. 

Och så allra sist ett renodlad gatufotoportätt.