SE BILDEN: Därför vägrar jag sälja min tio år gamla Fujifilm-kamera

I januari 2016 beställde jag mig en Fujifilm X-Pro2 och objektivet 18 mm/f2 från Cyberphoto i Umeå. Eftersom leveranserna av de då nysläppta kamerahusen dröjde, fick jag vänta ända till mars innan jag fick paketet. Jag minns fortfarande den härliga känslan när grejerna kom och jag packade upp kartongen hemma på köksbordet. 

Drygt tio år senare har jag kvar både objektivet och kameran. Visst märks det att prylarna har några år på nacken nu. Jämfört med Fujifilms allra senaste grejer kan kombinationen uppfattas som lite seg – men jag älskar både kameran och gluggen och använder fortfarande båda regelbundet.

Brännvidden 18 mm på APS-C motsvarar som bekant ungefär 27 mm på fullformat. Det gör objektivet väldigt användbart för reportage och inte minst för gatufoto. 

18 mm är också ett omfång som fungerar utmärkt för familjebilder, vardagsdokumentation och resefoto.

Objektivet (som började säljas 2012) har fått en hel del kritik genom åren för sina optiska brister, men jag tycker kritiken missar målet. Det jag uppskattar är stuket på gluggen, litenheten och optikens speciella karaktär. Ett objektiv behöver inte ha perfekt skärpa och detaljåtergivning för att vara bra. Det finns andra måttstockar. 

När det gäller kamerahuset så gillar jag verkligen handhavandet, utseendet och den optiska genomsiktssökaren. Enligt min menig är X-Pro2 den bästa kameran av X-Pro-seriens tre versioner. Ettan har ett antal brister som är avgörande, inte minst den opålitliga och långsamma autofokusen. Och trean har allt för få förbättringar för att vara värd ett byte. 

I digitalkameravärlden betraktas tio år gamla grejer som mer eller mindre obsoleta. Det är lite roligt med tanke på att jag har analoga kameror som är över 50 år gamla och som jag använder regelbundet. Fast samtidigt verkar den inställningen förändras. Jag har nämligen noterat att det i sociala medier och på Youtube håller på att växa fram ett allt större intresse kring äldre digitalkameror. 

2015 gjorde jag och en kompis en kokbok om maten i Blekinge. Jag fotograferade allt från råvaror, maträtter, desserter och drinkar – till miljöbilder och porträtt – med mitt Fujinon 35 mm/f1,4, som är ett annat favoritobjektiv.

Fujinon 35 mm/f1,4 motsvarar lite drygt 50 mm på fullformat och är en utmärkt porträttglugg. 

Ett annat "gammalt" objektiv som jag verkligen gillar är Fujinon 35 mm/f1,4 (som även det släpptes 2012). Jag köpte objektivet 2015 och har fortfarande kvar även det och använde det i ett professionellt sammanhang senast för ett par veckor sedan.  

Det sägs att dessa två objektiv tillverkades med bildkänsla och karaktär i åtanke, inte för att vara optiskt perfekta som nyare objektiv från Fujifilm. Jag vet inte om det stämmer, eller om det bara är marknadsföringssnack, Det jag däremot vet är att jag aldrig kommer att sälja vare sig objektiven, eller min X-Pro2. Aldrig.  

Undertecknad i Paris 2017 med ovan nämnda kombo. Foto: Magnus Fröderberg.

SE BILDEN: Sälj dina kameror och bli en bättre fotograf

Det finns en slags levnadsfilosofi som jag sympatiserar väldigt starkt med. Den är långt ifrån ny och ni lär säkert känna igen resonemanget som går ut på att allt för många ägodelar tar bort fokus från det som verkligen är viktigt i tillvaron. Ägodelar tynger helt enkelt ner våra liv, gör oss ofria och inte sällan skuldsatta.

Istället för att odla våra relationer, lära oss nya saker och samla på oss spännande upplevelser upptas vi istället av våra prylar, eller av att införskaffa ännu flera. Det tragiska i kråksången är att detta varken är något som gör oss särskilt lyckliga eller mera tillfredställda med våra liv. I alla fall inte om vi redan har täckt in våra grundläggande behov, vilket de flesta av oss trots allt har gjort.

Om man översätter tankegångarna till den fotografiska sfären så blir jakten på kameraprylar något som tar fokus från det som faktiskt kan göra verklig skillnad – alltså att utveckla sig och bli en duktig fotograf. Prylfixeringen gör oss istället missnöjda med det vi har och tid och energi läggs på att hitta och köpa de där nya grejerna som ska hjälpa oss att ta bättre bilder.

Problemet är att tankemodellen är fullständigt korrupt. Därför är min fasta övertygelse att mer eller mindre alla fotografer skulle tjäna på att skala ner sin utrustning kraftigt till exakt de saker som de verkligen behöver och sedan göra sig av med resten. Inte minst amatörer och entusiaster som knappast behöver sitta på proffsutrustningar men som förvånansvärt ofta gör det.

I grunden handlar det om att programmera om sig själv mentalt för att se de möjligheter som redan existerar istället för de ”hinder” och "behov" som man tror finns. Detta tillsammans med att frigöra värdefull tid, möjligheter och ekonomiska förutsättningar för att utvecklas på olika fronter.  Exempelvis genom att resa, förkovra sig eller ro iland egna fotoprojekt.

Jag har därför gjort en sammanställning av den här filosofin vilken jag själv delvis har försökt följa i några år nu och som jag tänker hålla mig till ännu striktare framöver. Den innehåller följande sju punkter:

- Fundera djupt och riktigt noga på vilken utrustning du verkligen använder och har nytta av – sälj resten. Var stenhård mot dig själv. Att gå halva vägen är meningslöst. Frigör dig från dina onödiga kameraprylar och njut sedan av lättnadskänslan. Du kommer att inse hur få grejer du verkligen behöver, på riktigt. 

- Köp bara nytt om det du har går sönder eller om förhållandena plötsligt ändras så radikalt att du verkligen måste. Återigen, var rejält tuff mot dig själv. Ju mer energi du lägger på att skaffa nya prylar, ju mindre tid och kraft har du att fokusera på ditt fotograferande. Varje onödigt inköp innebär inget annat än att du motarbetar din egen utveckling.

- Istället för att lägga pengar på nya kameragrejer lägg dina pengar på fotoböcker, workshops, projekt, resor eller annat som ger dig bildning, utmaningar och berikande upplevelser. För priset av ett nytt objektiv kan du få en weekend i Paris eller Berlin. För priset av en ny kamera kan du delta i en givande workshop.

- Sluta slösa din tid med att surfa runt på frestande bloggar och säljsidor som har som enda syfte att du ska göra av med dina pengar. Det gör dig bara missnöjd med det du har och suger energi från sådant som verkligen är betydelsefullt. Rikta om din mentala kapacitet och spendera den tiden på ditt fotograferande istället. Låt dig inte luras av marknadsförarna.

- Lyssna aldrig på dina fotovänner som hela tiden pratar om prylar och som gör dig osäker på dina egna grejer. Att bara snacka utrustning är ett svaghetstecken och inget att eftersträva. Pixel peeping, ältande av kameratester och ständig ångest för att man inte har senaste modellen leder ingen vart. Det är en återvändsgränd. Din skicklighet mäts heller inte i hur dyr eller omfattande din utrustning är.

- Kom ihåg att för många valmöjligheter i form av kameror och annat rent av kan göra dig till en betydligt sämre fotograf. Du blir splittrad och ständigt osäker på om du tagit rätt beslut. Det i sin tur riskerar att göra dig bildmässigt svajig. Att hålla sig till en begränsad utrustning gör dig däremot säker och konsekvent. Det klassiska påståendet "en kamera, ett objektiv, en film" har inte kommit till av en slump.

- Tänk story istället för utrustning. Vad vill du berätta? Vad är det du vill visa omgivningen med dina bilder? För sanningen är denna: det spelar ingen roll hur fina, nya och dyra kameror du har om du inte har något att berätta.  Det är inte din utrustning som gör dina bilder bra och intressanta – det är din förmåga att förmedla ett talande innehåll.

Slutligen, om du tvekar och tycker att det känns jobbigt, fundera då på vad du kommer att ångra den dagen du ligger på din dödsbädd. Var det att du inte köpte den där senaste kameramodellen 2013? Eller att du inte utvecklade din fulla potential och gjorde det du drömde om?