SE BILDEN: Därför vägrar jag sälja min tio år gamla Fujifilm-kamera

I januari 2016 beställde jag mig en Fujifilm X-Pro2 och objektivet 18 mm/f2 från Cyberphoto i Umeå. Eftersom leveranserna av de då nysläppta kamerahusen dröjde, fick jag vänta ända till mars innan jag fick paketet. Jag minns fortfarande den härliga känslan när grejerna kom och jag packade upp kartongen hemma på köksbordet. 

Drygt tio år senare har jag kvar både objektivet och kameran. Visst märks det att prylarna har några år på nacken nu. Jämfört med Fujifilms allra senaste grejer kan kombinationen uppfattas som lite seg – men jag älskar både kameran och gluggen och använder fortfarande båda regelbundet.

Brännvidden 18 mm på APS-C motsvarar som bekant ungefär 27 mm på fullformat. Det gör objektivet väldigt användbart för reportage och inte minst för gatufoto. 

18 mm är också ett omfång som fungerar utmärkt för familjebilder, vardagsdokumentation och resefoto.

Objektivet (som började säljas 2012) har fått en hel del kritik genom åren för sina optiska brister, men jag tycker kritiken missar målet. Det jag uppskattar är stuket på gluggen, litenheten och optikens speciella karaktär. Ett objektiv behöver inte ha perfekt skärpa och detaljåtergivning för att vara bra. Det finns andra måttstockar. 

När det gäller kamerahuset så gillar jag verkligen handhavandet, utseendet och den optiska genomsiktssökaren. Enligt min menig är X-Pro2 den bästa kameran av X-Pro-seriens tre versioner. Ettan har ett antal brister som är avgörande, inte minst den opålitliga och långsamma autofokusen. Och trean har allt för få förbättringar för att vara värd ett byte. 

I digitalkameravärlden betraktas tio år gamla grejer som mer eller mindre obsoleta. Det är lite roligt med tanke på att jag har analoga kameror som är över 50 år gamla och som jag använder regelbundet. Fast samtidigt verkar den inställningen förändras. Jag har nämligen noterat att det i sociala medier och på Youtube håller på att växa fram ett allt större intresse kring äldre digitalkameror. 

2015 gjorde jag och en kompis en kokbok om maten i Blekinge. Jag fotograferade allt från råvaror, maträtter, desserter och drinkar – till miljöbilder och porträtt – med mitt Fujinon 35 mm/f1,4, som är ett annat favoritobjektiv.

Fujinon 35 mm/f1,4 motsvarar lite drygt 50 mm på fullformat och är en utmärkt porträttglugg. 

Ett annat "gammalt" objektiv som jag verkligen gillar är Fujinon 35 mm/f1,4 (som även det släpptes 2012). Jag köpte objektivet 2015 och har fortfarande kvar även det och använde det i ett professionellt sammanhang senast för ett par veckor sedan.  

Det sägs att dessa två objektiv tillverkades med bildkänsla och karaktär i åtanke, inte för att vara optiskt perfekta som nyare objektiv från Fujifilm. Jag vet inte om det stämmer, eller om det bara är marknadsföringssnack, Det jag däremot vet är att jag aldrig kommer att sälja vare sig objektiven, eller min X-Pro2. Aldrig.  

Undertecknad i Paris 2017 med ovan nämnda kombo. Foto: Magnus Fröderberg.

SE BILDEN: Jag blev snuvad på konfekten, av Magnus (film)

I fredags hängde jag med Magnus Fröderberg och hans flickvän Ingela ut till Tyresta Nationalpark utanför Stockholm. Jag hade blivit lovad att få testa en ny häftig pryl. Men, men...jag blev lite grann snuvad på konfekten. Hur det gick till kan ni se i videon här under.

SE BILDEN: Problemet när gatufotograferna flockas

Ett kul fenomen att notera är hur gatufotograferna samlas när något händer på stan. Plötsligt är vi ett stort ivrigt gäng som springer runt med våra kameror för att försöka fånga det avgörande ögonblicket. I den lätta kalabaliken som uppstår kan man få se alla möjliga stilar och tekniker. 

Precis så var det i lördags när jag drog in till Kungsan för att se om det fanns något bildmässigt. Där hade nämligen Östasiatiska museet ordnat en parad  för att fira det kinesiska nyåret. Min kompis Magnus Fröderberg var också med. Men vi var som ni säkert har förstått knappast ensamma om den här idén. 

I sådana situationer kan det lätt bli för mycket av det goda. Även om det är trevligt att se andra in action och kanske även växla några ord. Inte minst uppstår ju en ganska uppenbar risk för att de flesta tar en massa liknande bilder. Det blir sällan särskilt unikt eller intressant, ärligt talat. 

Därför brukar jag oftast vända kameran bort från det uppenbara och plåta det som händer runtikring. Enligt min erfarenhet är det lättare att få till intressanta bilder då. Men också efteråt när det är slut och deltagarna spridit ut sig kan det uppstå absurda och fotomässiga situationer. Exempelvis att någon i ovanlig utstyrsel ser helt malplacerad ut när kopplingen till evenemanget saknas. 

Bilden ovan är en ren dokumentation utan några som helst gatufotoambitioner. 

En annan sak som slog mig (igen) är hur fantastiskt bra Fujifilms kameror är. De passar mitt sätt att gatufotografera helt perfekt. Just den här dagen använde jag min X-Pro2 men jag syftar även på min X100F. Två smidiga kameror som aldrig är jobbiga att konka omkring på och som dessutom levererar helt suveräna bildfiler. Det känns riktigt skönt att ha hittat de rätta verktygen.  

Enda lilla smolket i glädjebägaren är att jag har tappat min X-Pro2 några gånger för mycket för att det ska kännas bra. Senast rakt ner i det stenhårda perronggolvet i tunnelbanan. Kameran studsade och flög iväg flera meter. Jag var helt övertygad om att den var finito för all framtid efter det. Men den funkar fortfarande. Enda felet jag upptäckt är att den trådlösa bildöverföringen har lagt av. Det kan jag leva med. 

Här kan ni förresten se Magnus bilder. 

SE BILDEN: Gatufoto med blixt, nu kör jag

Så har det då hänt. Jag har köp mig en blixt och börjat använda den i mitt gatufotograferande. Egentligen var det väl bara en tidsfråga. Jag har nämligen klurat på detta ganska länge nu och tillslut bestämde jag mig för att inhandla prylarna som behövs. Alltså en liten smidig blixt och radiosändare.

Helt nytt är det visserligen inte i ärlighetens namn. Jag har gatufotat med blixt tidigare, fast nu är målet att utveckla detta mera konsekvent och medvetet och inte bara prova vid något enstaka tillfälle. För det är ju ändå så att den som vill utvecklas och bli bättre måste hela tiden tänja på gränserna.

Sedan vet jag faktiskt inte om det här kommer att bli en bestående grej för mig framöver. Eller om jag så småningom backar tillbaka till hur jag har fotat fram till nu, alltså utan blixt. Det kan också vara så att jag backar tillbaka halvvägs och kör båda delar beroende på situation. Det är nog mest troligt. Oavsett vad lär jag ta med mig nya lärdomar framåt i mitt plåtande, det är jag övertygad om. 

I den här bloggposten kan ni se tre bilder från första turen på stan med blixten. Och det är faktiskt skitkul att gatufota på det här sättet, så jag förstår verkligen dom fotografer som är fast i detta. Det är belönande. 

Min gatufotoutrustning:
Fujifilm X-Pro2 med 18 mm (motsvarande 28 mm på fullformat), Fujifilm EF-X20 blixt och Hähnel Combi TF radiosändare.