Redaktör'n

Tankar om fotografi från Fotosidans redaktör Magnus Fröderberg.

Kommer jag någonsin få se mina bilder igen?

Vart fjärde år är det karneval i Lund och då brukar jag åka ner och fotografera. För ett år sedan var det dags igen och jag koncentrerade mig på att dokumentera cirkusen. Tyvärr kommer jag nog inte få se de bilderna igen.

Bilden ovan är en av de sex bilder som jag räddat. Resten är borta. Bilden ovan har jag tyvärr inte större än 640 pixlars bredd. Hade jag inte lagt ut bilden på internet hade jag inte ens haft det.

Det här borde inte ha fått hända. Tyvärr är jag nog inte ensam om att ha en bristfällig backup-lösning. Senast igår pratade jag med en yrkesfotograf som inte visste hur han skulle få till en bra backuplösning.

Jag trodde att min Lacieserver med fyra hårddiskar skulle vara säker efterom en hårddisk kan gå sönder utan att någon data går förlorad. Men det gäller ju att själva servern håller också. Det gjorde den inte.

Eftersom hårddiskarna ändå var intakta fick jag söka upp en kompis med samma sorts server. Jag hade inte råd med en ny och köpte istället en lite billigare lösning, en "speglad" enhet med dubbla hårddiskar med identiskt innehåll. Fördelen med den är att man kan ta ut diskarna och stoppa i en annan enhet eller direkt i en dator.

Men en speglad hårddisk kan ändå drabbas av problem. Men kan råka radera filer och då försvinner de på båda diskarna. Det går att rädda filerna om man inte skriver över med nya filer.

Filsystemet på disken kan också bli korrupt och det hände givetvis mig. Jag skaffade en programvara som ska kunna läsa ut filer från en korrupt hårddisk och det lyckades också till en viss del. Filnamnen och filstrukturen är borta, men tack och lov fanns metadatan (IPTC) som jag skrivit in i filerna kvar.

Bildfilerna hamnade i mappar om tusen bilder i varje. För att få någon ordning på bilderna så importerade jag in de 71.000 bilderna i Lightroom. Det gick att sortera kronologiskt och efter metadata, men en del bilder saknades eller var skadade. De redigerade bildfilerna var som regel skadade men råfilerna fanns kvar, utom bilderna från karnevalen.

Jag har lite då och då suttit och gjort om förra vårens och  sommarens bilder men tyvärr kommer jag nog inte få återse bilderna från Lundakarnevalen.

Så hur ska man då göra backup? Det finns många tekniska lösningar men en vanlig princip är: Tre diskar fördelade på två platser.

Det innebär att man hemma har bilderna på två separerade enheter som är synkade, men inte speglade. Den ena kan i sig vara speglad, men backupdisken bör släpa efter lite så att man enkelt kan rädda en ofrivillig radering.

Om backupen görs en gång om dagen förlorar man aldrig mer än en dags arbete. Se till att vänta mer än en dag innan du formaterar ditt minneskort om du aldrig vill förlora en råfil.

Jag tycker inte råfilerna behöver mer skydd än så här. De "fixade" bilderna behöver däremot även lagras på ett tredje ställe som är på en annan fysisk plats så att man skyddar sig mot brand och stöld.

Det räcker med att dessa bilder är i jpeg med låg komprimering eftersom bilderna inte ska bildbehandlas mer. Det finns många som erbjuder lagringsutrymme på webben, men det finns vissa som även erbjuder nyttiga funktioner.

En sådan tjänst är Fotosidans systertjänst Imagedesk där bilderna inte bara ligger säkert lagrade utan även är sökbara. Då har man plötsligt sitt bildarkiv lättillgängligt och sökbart på nätet om man snabbt behöver en bild. Och man kan låta kunder gå in och söka i vissa mappar.

I Photoshop kan du skapa ett makro som automatiskt sparar en jpeg-version av din färdiga bild i en separat mapp. Sedan kan ett synkprogram se till att bilderna som hamnar i mappen automatiskt läggs upp på din lagringsplats på nätet.

Hur länge håller hårddiskarna?

Tänk inte så. Digitala filer ska flyttas över till modernare lagringslösningar med jämna mellanrum. Riksarkivet flyttar kontinuerligt data från äldre diskar till nyare. Mellan 5 och 10 år låter de informationen ligga och sedan flyttas den över till ny hårdvara.

I praktiken är inte det här så krångligt trots att ditt bildarkiv ständigt växer. Men lagringskostnaden per MB sjunker hela tiden så när det är dags att köpa nytt får du plats med allt det gamla och flera års komande bilder utan att kostnaderna skenar.

Postat 2011-05-26 01:12 | Läst 21690 ggr. | Permalink | Kommentarer (52) | Kommentera

Olympus XZ-1 räddar bilden igen

Jag börjar inse att det inte är så dumt med en kompaktkamera. Under alla år som jag testat kameror har jag haft känslan av inga kameror är tillräckligt bra, men det känns annorlunda med Olympus XZ-1. Den är kanske rätt för mig?

Jag har redan skrivit om när Olympus Xz-1 räddade mig när jag ombads leverera bilder till Kristianstadsbladet från en konsert. Det är en miljö som brukar vara svår för en kompakt med högt brus på höga ISO.

Räddningen i det fallet var främst den höga ljusstyrkan i objektivet 1,8 till 2,5. Jag har varit inne på att skaffa mig en Canon S95 som har väldigt bra brushantering och ljusstyrka 2,0 i vidvinkelläge. I teleläge är däremot inte S95:an imponernade med blott 4,9 i ljusstyrka.

Min kompis kommisarie Karlsson har alltid en Canon S95 skjutklar i bältet. Han säger att han blivit beroende av den. Han skulle inte må bra om han inte hade med sig kameran och riskerade att missa en bild.

Jag brukar alltid ha någon kamera med mig i ryggsäcken eftersom jag ständigt testar kameror och dessutom behöver ha med en egen kamera. Så händer det något intessant brukar jag kunna fiska upp en kamera.

Man får skilja på olika beredskapslägen. En systemkamera som ligger nere i ryggsäcken tar tid att få upp och igång. Då får inte motivet vara alltför flyktigt. En kompaktkamera i fickan går snabbare att få upp, men det kräver ändå att man är alert och ser bilderna.

Jag anser att båda varianterna är passiva och därför kallar jag dem beredskapslägen. Den aktive fotografen har kamera påslagen , rätt inställt och i handen eller på magen. Då kan man fånga situationer som blixtsnabbt dyker upp och man har tankeapparaten inställd på bild. Bra bilder kan behöver en aktiv tankeprocess för att göra intressanta associationer. I gatufoto gäller det också att vara lite instinktiv, men plåtar det som känns som något som kan bli bra. När det väl händer är det för sent.

Den här gången kom Olympus XZ-1 till räddning under söndagspromenaden med sonen. Vi satt uppe på den gamla fornborgen Gåseborg där man har en milsvidd utsikt över Mälaren. Jag hade fotograferat sonen som kollade ut över vattnet med min Leica M6 tills filmen tog slut och det var dags att fika.

En bit in i fikastunden kom en man fram till branten och ställde sig alldeles stilla och insöp stunden och utsikten. Jag kom tack och lov på att jag hade Olympusen i ryggsäcken så den halade jag upp och fick några bilder.

Det är nog inte så dumt med en digital kompakt ...

Postat 2011-04-18 13:32 | Läst 13190 ggr. | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera

Sista dagen med Fujifilm X100

I måndags var jag tvungen att lämna tillbaka X100:an. Därför passade jag på att träffa min kompis Jonas Elmqvist och jämföra X100:an mot hans Leica M9.

Jag hann gatufotografera en halvtimme med X100:an innan vi lunchade och satte oss ner med kamerorna. Många använder förfokusering vid gatufoto, men X100 har en väldigt snabb autofokus så den som tittar i sökaren kan mycket väl använda autofokusen.

En smidig detalj är autofokusomkopplaren på sidan av kameran. Med tummen kan man snabbt skifta mellan manuell och automatisk fokusering. Det fina är då att skärpan återgår till tidigare inställning när man kopplar om till manuellt. Så man kan ha sitt standardavstånd inställt och sedan snabbt slå om till autofokus om en annan typ av motiv dyker upp.

Som jag skrivit tidigare är X100 i stort sett helt tyst. M9:an är verkligen diskret, mer diskret än min M6.a, men ändå ljudligare än X100:an.

Sökaren är lite annorlunda än på M9 i och med att man tittar genom en LCD-panel i den optiska sökaren. Man använda sökaren helt elektroniskt, men de flesta kommer nog att använda det optiska läget. Då visas bara ramar och inställningar. Men när en bild är tagen visas den i sökaren. Detta går tack och lov att stänga av, men bara vid enbildstagning. Vid serietagning radas miniversioner av alla tagna bilder upp i sökaren och man tappar kontakt med motivet. Dumt. Jag hoppas att Fujifilm fixar till det här.

Trots att Jonas är bortskämd med sin Leica M9 var han väldigt imponerad av X100:an. Visst känns den inte lika exklusiv, men det har det som krävs för gatufoto inklusive väldigt bra ISO-egenskaper. Här hänger inte M9 med.

Fujifilm X100 är inte bara gjord för gatufoto. Jag kan mycket väl tänka mig att ha den som enda kamera vid resor. Jag använder sällan teleobjektiv ändå och kameran har både inbyggd blixt och HD-filmning.


Praktiskt med inbyggd blixt.

Vi tog lite testbilder med X100 och M9 och jag ska ta och försöka se om det går att dra några slutsatser från bilderna. Det jag sett hittills från X100:anhar imponerat. Bildkvaliteten är i klass med andra bra APS-C-kameror och skärpan är vass.

Det vore ett under om Fujin lyckades slå Leica M9 i bildkvalitet, särskilt vid låga ISO där Leican kan dra nytta av sina kompromisslösa objektiv. Det intressanta att se är hur nära en kamera som kostar en bråkdel kan komma och hur smidig X100 är att jobba med.

Den närmaste konkurrenten till X100 är egentligen Leica X1. Jag har tidigare testat Leica X1 och Jonas har ägt en. Även om Leica X1 har ett väldigt bra objektiv och modern sensor så står den sig slätt mot X100 vid praktisk fotografering.

Leica X1 har en slö autofokus och saknar inbyggd optisk sökare. Det går att köpa till en dyr sökare utan någon form av sökarinformation. Kvalitetskänslan är också sämre. Leica X1 fungerar för stillsamma fotografer som vill ha skarpa bilder, men inte för gatufotografen som behöver en snabb kamera med bra hantering.

- - -

Jonas har haft sin M9:a i ett år. Den är med nästan varje dag.

Postat 2011-04-15 23:43 | Läst 20526 ggr. | Permalink | Kommentarer (42) | Kommentera

Testar Fujifilm X100 mot Leica M

Den stora frågan är om nya Fujifilm X100 är en "fattigmans-M9:a". Det ska jag reda ut se närmsta dagarna. Jag kan redan konstatera att X100 har flera uppenbara fördelar jämfört med Leica.

Testkameror kommer och går i mitt liv. Jag har testat åtskilliga under de senaste åren och kan nog återkalla något minne från alla, men vissa kameror är speciella. Det där extra intresset för en testkamera uppstår när kameran är först med något nytt. Som HD-filmning i Nikon D90, ISO 25.600 i Nikon D3, fullformat för folket i Canon Eos 5D eller det extra dynamiska omfånget i Fujifilm S5 Pro.

Nu ger sig Fujifilm in i bland de mer avancerade kameramodellerna. Även om Fujifilm X100 formellt är en kompaktkamera med sitt fasta objektiv så ska den jämföras med en systemkamera.

Det går inte att ta mista på var inspirationen till kameran kommit ifrån. Fujifilm har insett att de inte kan konkurrera på den vanliga systemkameramarknaden (S5 Pro var sista försöket) utan måste hitta sina egna vägar. De såg att det fanns en intresse för mätsökarkameror och tänkte att de kunde göra en modernare variant av konceptet.

X100 är ingen mätsökarkamera. Att göra en bra sådan kräver dyr mekanik. X100 är en elektronisk kamera med genomsiktssökare och retroutseende. Det går att välja mellan att använda genomsiktssökare med elektroniskt genererad sökarinformation eller att helt titta på en elektronisk LCD-skärm. Genomsiktssökare påminner om en Leica-M-sökare. Optiskt är den inte riktigt lika bra, men det finns betydligt mer information.

Jag gillar inte hur den manuella fokuseringen fungerar, det blir ett himla rattande utan mekanisk känsla. Men det fungerar väldigt bra att förinställa skärpan och vill man använda autofokus ställer kameran snabbt in skärpan. Överraskande snabbt är mitt första intryck.

Kameran är något mindre än en Leica M. Skillnaden i vikt är större än så, men kameran känns ändå inte för lätt. Känslan är bättre än hos Leica X1 som ska ses som den direkta konkurrenten.

Jag har provat att ändra lite inställningar och hoppa runt i menyerna och känner att X100 ska bli kul att få fotografera med. Som aktiv gatufotograf verkar kameran vara väldigt rätt för mig. För den som älskar Leica-kamerorna för sin mekanik kan glömma X100.

Ikväll tar jag med X100:an till fotoklubben. Jag antar att det är några nyfikna herrar där. I förra veckan var jag på besök hos Lidingö Fotoklubb där Hans Strand visade fantastiska bilder från Island. I kombination med hans berättarglädje och humor blev det verkligen en helkväll. Flygbilderna var fängslande och bilderna som han tagit innuti en vilkan är otroligt fascinerande.

Jag pratade med en herre på Lidingö Fotoklubb om att de lika gärna hade kunnat slå på stora trumman och bokat en större lokal och bjudit in Lidingöborna. Klubbarna har all rätt att vara lite kaxigare. Det finns så mycket bra verksamhet i landets klubbar.

– – –

Jag har köpt två begagnade objektiv till min Leica M6. Ett Voigtländer Color Skopar 35/2,5 och ett Color Heliar 75/2,5. De är helt i nyskick och kostade tillsammans ungefär hälften av vad en begagnad Leica Summicron 35/2 kostar.

Postat 2011-04-05 16:27 | Läst 28468 ggr. | Permalink | Kommentarer (36) | Kommentera

Tillbaka till film och Leica


Det är inte av nostalgi som jag börjar fotografera med film igen. Alla negativa sidor är fortfarande kvar i minnet. Men det finns också fördelar med den analoga tekniken som jag vill åt.

När jag köpte min Canon Eos 1D Mark II den 2 juni 2004 var det ett paradigmskifte. Den digitala tekniken passade mig perfekt. Att slippa springa till labbet flera gånger i veckan, att slippa vänta på den sega skannerna och att slippa slita med färgkontrollerna för att få bildfilerna rena var en befrielse.


Mitt sista fotouppdrag på film våren 2004. Författaren Manne Forssberg plåtad med Canon Eos 1V HS och Fujifilm Press 800.

Jag lovade mig själv att inte köpa några analoga kameror hur frestande läckra de än kunde vara. I mitt löfte gjorde jag bara ett undantag. Jag kunde tänka mig att köpa en storformatskamera med rullfilmsbakstycke eftersom det är den fullständiga kontrasten till en snabb presskamera. Ännu har det inte blivit någon sådan även om de hade en lämplig Arca begagnad på Kameradoktorn för något år sedan.

I mitt löfte låg tanken att känslan i bilderna inte kommer av vilken kamera jag har utan att kameran är helt neutral. Det är jag som ger bilderna känsla.

Den digitala världen innebär att det är samma kamera och samma minneskort som ska fånga bilderna, oavsett vilken känsla man vill få fram. Jag gillar det, men jag känner inte alltid att bilderna känns äkta när man efterliknar ett analogt resultat. Detta är en sak som jag funderar en hel del över just nu.

Jag har precis köpt en Leica M6 från 1986 och en Summicron 50/2 från 1991. Många års funderande som ligger bakom beslutet. Att fotografera med en spegelreflexkamera för småbild är uteslutet, det är alltför likt att fotografera med mina digitala kameror.

Någon särskild vurm ligger för Leica har inte påverkat valet. Jag började fotograferade med Leica som 13-åring och har växt upp med huset fullt av Leicor, så för mig är Leica inget speciellt. Jag testade en modern Zeiss Ikon för något år sedan, men den är ovanlig och dyrare begagnad. Leica M6 är en praktisk modell som kommit ner i pris så det blev en väl inkörd sådan.

Jag vill ha en vidvinkel också. Två objektiv räcker. Just nu lånar jag en Summicron 35/2 av min pappa. Efter tips från Johan Ericson överväger jag att köpa en billig Voigtländer Color Skopar 35/2,5 II. Begagnade Leica-35:or är löjligt dyra. Hellre ett 30-40 år nyare objektiv till halva priset.

Så varför köper jag en gammal analog kamera?
Jo. Jag har jobbat så länge med mina digitala systemkameror nu att jag känner att jag nästan använder dem fullt ut. Jag har också blivit lite slarvig och koncentrerar mig inte lika mycket för varje exponering som tidigare. Det är både på gott och ont beroende på motiv. För mycket kontroll kan hindra spontaniteten.

Med Leican hoppas jag skärpa koncentrationen och uppmärksamheten lite mer och kunna överföra den rytmen till mitt digitala fotograferingar. Kanske kan kamerans fysiska konstruktion också påverka bilderna. Kan kompositionerna bli annorlunda? Reagerar folk annorlunda på kameran? Blir jag mer spontan med en lättare och mindre kamera?

Nu har jag tagit några rullar som jag hittade längst ner i frysen. Fotokungen i Stockholm har billig C-41-framkallning så det får bli en lunchpromenad till Södermalm de närmsta dagarna. Filmförrådet måste också fyllas på. Precis som duktige Markus Jenemark tänkte jag köpa med negativ färgfilm trots att jag gör bilderna svartvita. Det praktiskt och billigt.


Jag har plockat fram min gamla Ricoh GR1v som får fungera som vidvinkelalternativ, eller när jag vill ha en ännu mindre kamera än M6:an.


En morgon på pendeltåget på väg till jobbet omkring 2002-2003. Taget med Ricoh GR1v och Fujifilm Press 400.


Jag är också sugen på att skaffa en Hasselblad Xpan. Filmformat med andra proportioner stimulerar bildseendet. Xpan använder småbildsfilm och kan ta negativ med storleken 24 x 65 mm.
Fujifilm Press 400.

Postat 2011-03-24 16:52 | Läst 16320 ggr. | Permalink | Kommentarer (55) | Kommentera
1 2 3 Nästa