Gatufoto - andrasorteringen 2012

Att sortera ut är en nödvändighet om man ska presentera bilder. Det går inte att visa allt. Det räcker inte alltid att en bild är bra, vissa bilder tar ut varandra.

Jag brukar publicera mina bästa bilder här på Fotosidan och på Flickr. Men jag vill inte lägga ut för många bilder eftersom jag vill att det inte ska bli för tungt att bläddra igenom mina bilder.

Samtidigt är det tråkigt att hyfsade bilder bara stannar på hårddiskar. Bland pressfotografer kom webben som en välsignelse. Genom att göra bildspel på webben kan de visa fler bilder från sina reportage än som ryms i tidningen. Att göra blogginlägg kan också vara ett sätt att få nytta av fler bilder.

Här kommer lite bilder från 2012 som jag inte lagt upp i mina gallerier.

Under påsken testade jag Fujifilm X-Pro1 som är som gjord för gatufoto.

Den 15 maj uppmanades fotografer över hela världen att dokumentera dagen i projektet "A day in the world". Här är min andrasortering:

I maj var jag en långhelg i Berlin och tog gatubilder. Det blev många bilder tagna och det blev helt enkelt för mycket att visa alla som jag tyckte hade något.

När jag tittar igenom 2012 års bildskörd så ser jag att de flesta gatubilder är tagna vid några få tillfällen. Det säger mig att jag borde kunna ta ta fler bra bilder genom att fotografera oftare med fullt engagemang.

Några ströbilder:

Jag hade tänkt att fotografera en massa under sommaren men det blev nästan inga bilder alls. När min semestern började hamnade min mamma på sjukhus. Det hittade en aggressiv tumör i buken. Det blev bara en dryg timmes gatufotografering på Sjöbo marknad med en sexåring i ena handen och kameran i den andra.

Under hösten blev det nästan inget gatufotograferande alls. Jobb och många resor till mamma i Skåne tog all min tid. Jag får fotografera mer i år istället.

I min bokhylla har jag två fotoböcker med bilder som blivit utsorterade. Både är tagna av extremt duktiga gatufotografer. Den ena Lars Tunbjörks bok är "I love Borås" med ratade bilder från bokprojektet "Landet utom sig". Visst är förstasorteringen bättre, men en bra fotograf presterar ofta mycket som är nästan lika bra som det bästa.

Den andra boken är "Unseen" av Elliot Erwitt. Jag fick boken av honom när jag hade förmånen att träffa honom i New York då han fick USA:s finaste fotopris.

Vissa bilder i andrasorteringen kan vid en senare genomgång visa sig vara bättre än man först trott. Den här bilden var snarast tredjesortering för mig tills nyligen. Nu har jag börjat gilla den.

Tackar vädret för bilderna

Mitt sug för gatufoto börjar vakna till liv. Idag bestämde jag mig för att låta min gatufotokamera (EOS 5D Mark II med EF 40/2,8 STE) följa med till jobbet. När jag kom ut i det ymniga snöfallet tände jag till.

Tunnelbanan in till stan

Jag tror att det fotografisk lust och kreativitet många gånger handlar om komma igång. Man måste tvinga sig ut och sen drar ens fotografiska process igång.

Extrema väder är ofta bildmässiga, för då beter sig folk inte som vanligt. Det kan vara störtregn på sommaren, höststormar och rejäla snöfall på vintern som bjuder på ovanliga bilder.

I väntan på tåget

Jag skulle förbi optikern på väg till jobbet så jag hoppade av på stationen Rådmansgatan.

Sveavägen

Den fotografiska jakten fick mig att fortsätta till Gamla stan till fots.

Kungsgatan

Hötorgsskraporna

Vid Rosenbad mötte jag fler cyklister:

På lunchen tog jag en liten fotorunda, men det blev inget att ha. Därför visar jag en bild ifrån gårdagens lunchrunda (taget med Samsung EX2F). Tanken var att få till ett lite mer poetiskt ljus i bilden, eftersom det är temat i en pågående gatufotoutmaning.

Under promenaden kom jag på att jag kan kombinera några av dagens bilder med tidigare gatubilder som också är tagna i snöfall. Det kan kanske bli en fin kollektion som håller ihop bra.

Det är INTE bilderna som räknas!

För mig är sportfoto som sportfiske – en chans att komma ut lite och göra något kul med kompisarna. Lyckade bilder blir som en trofé, men jag har ingen egentlig nytta av bilderna. Ungefär som en sportfiskare som slänger tillbaka fisken i vattnet efter att ha visat den för kompisarna.

En annan likhet är att det är lite grabbigt och lätt utvecklar sig till en materialsport. Jag har en svåger som är djupt nere i sportfototräsket och kan ge många av tusenlappar för ett par vattentäta byxor, så jag vet. :) Vi sportfotografer vill gärna ha långa telen och snabba kameror.

Hammarby – Sirius på Zinkensdamm i Stockholm

Under vintern har jag plåtat en del sport. Två endurotävlingar, tre bandymatcher samt en handbollsmatch. Jag har inte riktigt haft lust med gatufoto den senaste tiden. Då är det skönt att bryta av med lite sportfoto.

Lugi - Sävehof i Lund

En del av tjusningen är jakten på bilden. Att vara på spänn under matchen/racet för att få bilden som sitter. Jag kan tänka mig att det är samma för en sportfiskare eller jägare med koncentrationen och målmedvetenheten.

Hammarby - Sandviken

Luciaracet i Haninge

I lördags var jag ute igen med grabbarna för att plåta enduro norr om Uppsala. Upp 06.15 för att hinna till start. Racet hade gärna fått starta ännu tidigare eftersom ljuset var som mest spännande när vi kom dit.

En del av banan gick inne på Rörkens motorstation så jag och grabbade passade på att ställa vid oss det hindret där förarna hoppade som mest. Vanligtvis går jag längs spåret i skogen och försöker hitta något ställe där det kan bli dramatik. Men jag visste sedan tidigare att det skulle bli mest dramatiskt inne på stadion.

Det är stor skillnad mellan att fotografera enduro och bandy. Vid endurotävlingar kan man vara väldigt kreativ och använda vilken utrustning som helt. Det går att välja plats, bakgrund, ögonblick och vinkel i det oändliga. För lagsporter krävs det ofta dyra prylar för att få bilder som är lika snygga som proffsets.

I bandy, fotboll och handboll och andra lagsporter gäller det mer att jaga ögonblicket. Utrymmet för att vara kreativ är inte särskilt stort. Det går att leka med långa slutartider och att gå upp på läktaren, men annars är det inte så mycket mer att göra än att lära sig att läsa spelet.

1/60s med 500mm f/4

Om man inte kan variera sig kreativt går det att variera motiv. Istället för att jaga bollen kan man istället koncentrera sig på en spelare, exempelvis målvakten.

För den som vill börja fotografera sport rekommenderar jag en sport där man kan få komma nära och röra sig relativt fritt. Då spelar det inte så stor roll vad man har för prylar. Enduro är inte fel ... det är dessutom en sport där förarna skitar ner sig väldigt bildmässigt.

Jag kan inte påstå att jag har någon större nytta av mina bilder i efterhand. Det är sällan de blir så bra att de får något längre liv. Det här är ett undantag:

Den här bilden hänger hemma i köket.

För att få någon nytta av bilderna brukar jag mejla arrangörerna en länk till ett webbalbum som tack och i förhoppning att idrottsmännen ska kunna få bilder på sig själva om de vill. Och så kan jag ju använda bilderna i sportfotogruppens månadstävling här på Fotosidan. Och till bloggen förstås.

Antastad av Leica-gubbar

Idag var jag inne i stan för att luncha med en gammal kollega. Passade på att handla två böcker på Galleri Kontrast och kolla in Pieter ten Hoopens utställning.

Sen blev det kaffe på kafé. Men bäst som jag satt och läppjade på en balja java och läste en tjock GW-bok, så kom den ena fotosidankändisen efter den andra och ville göra mig sällskap. Det blev dryga dussinet till slut och borden svämmade över av kameror, bilder och fotoböcker.

Den här vänlige herren satte sig ned vid mitt bord.

Och det kom fler till bords.

En del fotoböcker var egenhändigt gjorda. Andra var halv-rariteter.

Bengan tyckte att hans Fuji blivit väldigt gammal och räckte den åt mig. Nya X100s har ju kommit.

Mycket glas i en Noctilux.

Så mysigt så ;)

Fotoklubbens hemliga teckenspråk

I år firar jag 25 år som fotoklubbist. Det var min pappa som tog med den fotointresserade 13-åringen till Malmö Fotoklubb och Leicaklubben i Malmö där han var medlem.

Direkt lade jag märke till hur man snackade om varandras bilder. "Kanske du skulle skära bort lite där?", "Kanske bilden borde visas spegelvänd?". Medlemmarna satt med händerna i luften för att prova olika beskärningar.

I min nuvarande fotoklubb, Enskede fotoklubb, är det ovanligt att de egna medlemmarna ger kritik på tävlingsbilderna. Det brukar vara en professionell fotograf som anlitas för att vara domare och de pratar bara sällan så.

Ikväll provade vi att ge förhandskritik på bilder som medlemmar överväger att lämna in till Riksförbundet Svensk Fotografis årliga rikstävling. Då kom beskärningshänderna upp i luften några gånger. När jag satt i mörkret och tittade på bilder så började jag att fundera.

Det är lätt att leta fel i en bild, men det får inte ske i brist på något annat att säga. Kritik handlar även om att ta fram de positiva kvaliteterna i en bild. Risken är att idealbilden blir en bild som det inte finns något negativt att säga om.

Tack och lov visade församlingen mognad och insikt när de gav positiv kritik till flera bilder med starkt innehåll, trots sneda horisonter och dylikt. Styrelsen hade dessutom i förväg skickat ut några råd om bildkritik signerade Göran Segeholm.

Nu menar jag inte att det är fel att se kritiskt på hur bilder beskärs, men ofta handlar det om att försöka rädda en bild som ändå inte är så stark. En gammal kompis från Malmö Fotoklubb har varit fotolärare i Lund under flera decennier, han berättade att elever ofta slet med halvbra bilder i datorn eller mörkrummet för att rädda dem. "Gå ut och ta nya bättre bilder istället", sa han.

Men visst måste man vara lite självkritisk också. När jag började fotografera så tog jag mina 10x15-kopior och la i farfars gamla avmaskningsram. Jag ritade ut bästa beskärningen och la sedan bilden i papperskäraren. Det var en lärorik process för att jobba upp formkänslan som krävs för att få till balanserade kompositioner.

Kort sagt: Ger gärna kritik, men oftast gör positiv kritik mer nytta än negativ. Även tystnaden talar. Det kan räcka så.