Dags att skrota Leican?

Som en del av er vet köpte jag en Leica M6 för snart två år sedan. Tanken var att dels att ta reda på om Leica var något för mig och om jag skulle ta upp det analogt fotograferandet igen.

Den här M6:an la min pappa beslag på, men jag hittade en svart efter lite letande bland Fotosidans annonser.

Jag gillar verkligen kameran som apparat. Den taktila känslan av att hantera en välbyggd och väldesignad kamera är en njutning, men det är ju inte därför jag fotograferar. Det ska ju bli bra bilder i slutändan.

Ibland fungerar kombinationen jag, film och Leica M6 perfekt, men oftast inte. Det är visserligen väldigt kul att plåta med kameran, men jag kan inte komma ifrån känslan att jag blir en tråkigare fotograf med kameran. Det blir fler bilder på döda objekt, det blir färre chanstagningar och jag är alldeles för rädd om kameran.

Götgatan i Stockholm i mars.

Jag gillar inte heller att det inte går att plåta överallt med kameran. Går man inomhus är det plötsligt för mörkt. Med digitalkameran är det bara att öka iso-talet.

De bilderna jag visar här är bilder som jag lyckats med trots allt. Jag har en bestämd känsla av att jag skulle sätta fler bilder med min digitalkamera.

Se bilden ovan. Med en motordriven kamera hade jag kunnat ta fler bilder av situationen och antagligen fått till en bild där alla var ännu mer perfekt positionerade i kompositionen. Vanligare är att jag helt enkelt sumpar ögonblicket med Leican.

Är det då dags att lägga ner Leica-projektet?

Nja. Ibland funkar det ju. I en del bilder bidrar filmens karaktär till att ge bilden ett stuk som tilltalar mig. Det är kanske så att jag ska sluta se Leican som en gatufotokamera utan använda den när jag vill ha bilder med ett visst stuk oavsett motv. Jag föredrar faktiskt oftast gatufoto i färg - och då med digitalkamera.

Dags att ta fram tjocka-Bertha igen!

Fotografi kan ha olika syften. Vissa bilder har flera bottnar som stimulerar tankeverksamheten. När jag fotograferar sport har jag inte fina konstnärliga ambitioner. Jag är ute efter att komma ut och hitta på något kul som i bästa fall blir minnesvärt, ungefär som en fisketur.

Lyckan ligger inte i bilderna utan i stunden. Att sitta koncentrerad och jaga får alla andra tankar att flyga bort och är ett skönt avbrott i vardagen. Bilderna blir bara en bonus. Och i bästa fall lyckas jag ta någon bild som kan tilltala folk utan koppling till tävlingen och sporten. Det finns många bra sportbilder, men det finns få som fungerar helt utan sammanhang. Jag har funderat en del på vad som gör att vissa sportbilden kan tilltala en bred publik. Men de tankarna ska jag återkomma till vid ett senare tillfälle.

I fredags var den äntligen bandy på Zinkensdamm i Stockholm. Hammarby mötte Sandviken. Jag är rätt ointresserad av sport men har uppfattat att det ska vara två bra lag. Därför såg jag fram emot en hård och jämn kamp bland dalande snöflingor.

Det visade sig att jag gjort en grov missbedömning när jag valde att sätta mig på den halvan där Sandviken skulle göra mål. Det var inte alls någon jämn första halvlek, 3-0 till Hammarby. Jag var envis och trodde att Sandviken skulle komma igen - så jag blev sittande med ytterst få bilder från första halvlek.

Jag gjorde dessutom det lite extra svårt för mig genom att fotografera med min "tjocka-Bertha", en 500/4 IS. Det innebar att många situationer skedde för nära. Jag har tidigare använt en 300/2,8 med eller utan 1,4x telekonverter. Samtidigt handlar det inte för mig om att komma hem med flest skarpa bilder utan den bästa möjliga bilden. Det blir ofta snyggare med ett längre tele.

Hammarby-spelarna var i högform och hemmapubliken likaså.

Jag valde samma plats för andra halvlek men fick då sällskap av ett helt gäng fotografer, bland annat Niklas Larsson från Bildbyrån (se hand bild från matchen på DN.se), Andreas Sandström från Pic-Agency (se hans matchbilder här) och Jan Rönnlund.

Andreas Sandström från Pic-Agency med Canon EOS-1D X och 400/2,8L IS II USM i högsta hugg.

Jan Rönnlund är en välutrustad man, men kör med skydd. Både hans 200-400/4 och 600/4 är täckta med kamoflageskydd.

Under andra halvlek blev det en hel del härlig kamp mellan lagen som gjorde sig bra på bild. Sandviken petade in mål efter mål och vid 4-3 fanns spänningen kvar. Sen började visade Hammarby var skåpet skulle stå och spelade fram till 6-4.

Jag lekte också lite med långa slutartider en kort stund. Dessa bilder är tagna på 1/60s

Om denna bildorgie inte är nog kan du se fler bilder här.

Tyvärr har jag redan laddat upp en bild till "Månadens sportbild november". Annars hade kanske någon av bilderna från matchen platsat. Jag får åka på någon mer tävling så att jag har något att delta med i decembertävlingen.

Hellre två jack i kameran än ett i pannan

Min Canon EOS-1D X har fått två rejäla jack i prismat. 70-200-zoomen har också fått ett. Men hellre det än att få en sten i pannan. Då hade den lindrigaste utkomsten varit att behöva åka och sy ett sår i pannan.

Jag vet inte om det var någon av de här förarna som lyckades sprätta iväg en sten som slog ner i kameran. I fortsättningen ska jag vara mer försiktig med att fotografera rakt i linje bakom enduro-hojjarna.

Detta hände sig förra helgen då jag åkte ut till Kungsängens övningsområde för att fotografera en endurotävling med två fotokompisar, Jan Rönnlund (ovan) och Hoke.

Så här såg det ut framifrån.

Min 1D Mark IV råkade ut för en rejäl lerkoka när den hängde på axeln.

Jag har plåtat ett flertal endurotävlingarna och var inte helt taggad på att få maximalt med bilder med mig hem. Det var mer för att komma ut i luften och vara lite social som jag åkte. Dessutom tänkte jag testa lite olika bildlösningar.

Eftersom skymningen kommer tidigt så här års tog jag med mig två extra ljusstarka objektiv, 85/1,2L II och 200/2L IS. Det var egentligen onödigt, det behövs bara en vidvinkelzoom och en telezoom för att täcka det mesta inom Enduro. Men det är kul att leka lite med prylarna.

Jag brukar kalla min 200:a för mitt mest onödiga objektiv – jag har ju en 70-200/2,8. Med en ljuskänslig kamera som 1D X är behovet för extra hög ljusstyrka väldigt litet. Men jag hade redan en 200/1,8L och behövde inte lägga mer än fem tusen emellan för att uppgradera. Och har man ett objektiv vill man ju använda det.

Nåväl. Jag tog och experimenterade en del med längre slutartider tillsammans med 200:ans effektiva bildstabilisering. Vid 1/40s blev det fortfarande skarpt på ett flertal exponeringar.

Att fotografera från en hög vinkel brukar ge lite tråkiga bilder utan kontakt med utövarna, men med panorering ökar koncentrationen på utövaren.

Vilken tid som passar bäst får man prova sig fram till. Det beror på avstånd och motivets fart. Här körde jag 1/125 sekund:

Det går att fotografera på en sekunds exponeringstid också. Det blev dock en mängd dammplockande i Camera Raw eftersom jag använde bländare 22. Jag insåg att jag var tvungen att lämna in kameran för rengöring.

1/8 sekund och blixten på lägsta effekt:

Och så några bilder till:

Militärerna höll koll:

Tävlingen fortsatte sedan långt in på kvällen, men jag kunde tyvärr inte stanna.

Jag brukar lägga upp en rejäl drös exponeringar på nätet och skicka till arrangörerna som tack. Det brukar uppskattas vid mindre uppmärksammade sporter. Tidigare har jag lagt upp bilderna på Apples numer nedlagda molntjänst. Istället jag provat svenska Jalbum. Det skulle givetvis gå att använda Flickr eller Fotosidan också, men Fotosidan och Flickr använder jag för att mer begränsat urval bilder.  Här kan du se lite fler av mina bilder som jag lagt upp på Jalbum.

Möte med helikopterfotografen

I morse stötte jag på en scoutbekant,  Gustav Gerdes (närmast kameran), på stan när jag var ute och tog testbilder med Sony NEX-5R. Han var i färd att ta fastighetsbilder i Gamla Stan med en minihelikopter. Vädret måste ha varit optimalt om han ville ha snygga bilder.

Helikoptern skulle lastas med en Canon EOS 5D Mark III.

Att fotografera från batteridrivna helikoptrar har blivit populärt på sistone. Min kollega Christer Lindh experimenterar en hel del med det. En Fotosidan-medlem som tjänar pengar på att fotografera från helikopter är Jan Höglund. Jag har tidigare gjort  en intervju med honom om helikopterfoto.

Så blev det då offentligt ...

Mitt yrkesliv är inte så hemlighetsfullt, snarare ovanligt transparent. Hemligheterna sträcker sig till att jag får förhandsinformation kring en ny kameramodell ibland eller att jag fotograferat något som ska publiceras längre fram i tiden.

Just så var det i våras. Jag jobbar regelbundet för Nordiska Rådet och Nordiska Ministerrådet sedan snart 10 år tillbaka. De satsar stort på bokmässan i Göteborg och inför årets mässa skulle det inte bara utses en litteraturpristagare utan även ges ut en bok om det nordiska språken.

Boken heter "Talar Norden med kluven tunga?" och innehåller intervjuer med allt från den danska drottningen till Skavlan. Huvudtexten är skriven av Fredrik Lindström.

Foto: Magnus Fröderberg/norden.org

Kommunikationsavdelningen har en egen fotograf som tar de flesta bilder som behövs. Jag är en extra fotoresurs. Till den här boken blev det smidigare att anlita mig för att fotografera Fredrik Lindström än att skicka upp fotografen från Köpenhamn.

I våras träffade jag Fredrik Lindström utanför Stockholms stadsbibliotek. Med fanns också en makeup-artist. Fredrik tyckte sig inte behöva smink så mua:an fick agera assistent istället – alltså hålla blixtstativet i blåsten.

 Idén med den här bilden var att undvika det klassiska poserandet med böcker. Istället ville jag leka med bokstäverna utanför biblioteket genom att klippa av alla orden så att det bara blev bokstäver kvar. Alternativen var förankrade med kommunikationsavdelningen i förväg. Foto: Magnus Fröderberg/norden.org

Fredrik poserade flitigt men när väl kommentarerna från A-lagarna på bänkarna intill blev för många gick vi in. Jag visste ändå att jag hade vad som behövdes.

Att få fototillstånd inne på biblioteket gick enkelt. Herr Lindström är ju inte helt okänd. Men det visade sig trångt att fotografera på balkongerna. Det fanns inte plats för assistenten så jag skickade hem henne.

Formen på boken var inte bestämd vid fotograferingen, men jag visste att det bara fanns plats en bild. Jag behövde alltså fyra varianter, liggande och stående utomhus samt liggande och stående inomhus.

En vanlig skillnad mellan uppdrag och egen fotografering är att man har tydligare ramar att förhålla sig till vid uppdrag. Det kan underlätta och gör att jag inte behöver ta lika mycket bilder. Därför gick det snabbt att klara av fotograferingen. När jag kontrollerat att fyra varianter satt helt säkert i kameran kunde jag skicka iväg Fredrik.

Han tackade mig för den professionella inställningen och gick hem för att fortsätta vabba.

Foto: Norden.org

Jag kommer att få se boken i fysisk form om en månad då jag ska jobba som fotograf under Nordiska Rådets session i Helsingfors. Du kan ladda ner boken som pdf här. Ska jag säga något kritiskt om boken så är det väl att formen inte drar nytta av bildmaterialet och anknyter inte heller till ämnet. Det är lite SOU över formen.