Sydsvenskan-utställning och iskallt på Österlen

Jag brukar åka till Skåne under påsken för att möta våren. En tur till släkten på Österlen är obligatoriskt, men där mötte kylan oss.

Första stoppen österut, via härliga småvägar, var Sövde Musteri där Sydsvenskans fotografer ställer ut bilder tagna i Sövde. Kul för trakten och säkert en uppskattad personalaktivitet på redaktionen.

Närmare kusten mötte dimman oss och temperaturen sjönk från 18 till 9 grader. Det blev ingen längre promenad i Simrishamn eftersom sonen frös.

Vi for norrut mot Rörum där jag tillbringat min barndoms somrar. Min systers svärföräldrar tog emot. Fotointresset delas av de flesta i släkten så min kameraväska dissikerades. Nya Nikon D5100 gick obemärkt förbi. Däremot intresserade sig både svågern och hans far för Nikons superzoom 28-300 VR. Den trivdes bättre på deras D700 än på D5100, men så är det ju också tänkt. 18-200 VR är motsvarande glugg för D5100 och andra modeller med DX-sensor.

28-300:an är överraskande rejält byggd. Jag gissade att den skulle kosta minst tolv tusen (jag vet att Canons kostar 26.000), men det visade sig att den låg på åtta tusen. Nu har jag inte fingranskat den optiska kvaliteten, men objektivet känns attraktivt.

Svågern känner av bokehn hos 28-300:an

När dimmar lättat blev det fotboll i trädgården. Sonen ska snart börja träna i Brommapojkarna och kan knappt bärga sig tills träningen kommer igång. Vi spelade i en och en halv timme. Jag tog korta pauser då jag lätt kamera få jobba.

Med Nikon D5100 i solen

Idag har jag varit ute med sonen i solen hela dagen. Det har varit svårare än vanligt att fotografera eftersom jag sprungit bakom sonen som övningscyklat. Men emellanåt har det blivit bilder med Nikon D5100 och superzoomen AF-S 28-300 VR.

Med temperaturen över 20 grader så lockade havet. Vi åkte till Lomma och Bjärred.

SVT:s Sydnytt filmade när barn och vuxna målade med krita på kajen i Lomma.

Sonen ville prova att gå i vattnet.

Dagens recept - Nikon D5100 á la moi

Nya Nikon D5100 fick följa med på den årliga påskresan till Skåne. När jag fikade hemma hos min pappa tänkte jag "det här köksbordet kan man ha nytta av".

Jag hade nämligen inte bara med mig D5100 utan även Pocket Wizards nya TTL-sändare som jag ska testa. Jag är inget fan av stora välutrustade studios utan ser det som en sport att få till bra bilder under mer fältmässiga förhållanden.  Att plåta ingångsbilden till ett test är en sådan utmaning,

Tanken med ingångsbilderna till testerna i Fotosidan Magasin är att de ska ha stora tomma ytor där vi kan lägga in text. För att inte bilderna ska bli för enformiga ska vi variera miljön. Jag hade tänkt att använda min pappas samling av gatstenar, men nu blev det köksbordet istället.

Så här såg senaste numrets ingångsbilder ut. De togs båda i rummet där Fotosidans redaktion sitter.

En helt ren bakgrund kräver extra mycket av själva produkten och ljuset. Det räcker inte bara med att avbilda av kamera, den måste se spännande ut också. Därför vred och vände jag på kameran till jag tyckte att jag hittade en uppställning som visade det jag ville ha visat och samtidigt inte såg så vanlig ut.

Att bildbehandla på en bärbar dator är vanskligt, så räkna in med att detta är slutversionen.

Ingredienserna till dagens bild är:

1 vit vägg
1 vitt bord
1 Nikon D5100 med 35/2,8G 
2 Canon 580EX-blixtar
1 Canon Eos 5D Mark II
1 Canon EF 100/2,8 IS macro
2 Pocket Wizard TTL5
1 Pocket Wizard mini TT1
1 Pocket Wizard AC3
1 Silverfärgad reflexskärm 

Och man kan ju lika väl plåta av sin Leica med Canonglugg när man ändå håller på vid matbordet, det har jag sett att andra gör. ;)

En kväll med Henri Cartier-Bresson

I nästa nummer av Fotosidan Magasin skriver vi om den växande trenden att samla fotografi och fotoböcker. Vi har bland annat besökt en samlare med vintage-kopior från mästaren Henri Cartier-Bresson.

Att sitta i ett mysigt vardagsrum och prata om de bästa fotograferna och dessutom få se deras egna originalkopior är en högre form av njutning för den som är intresserad av fotografi.

Jag och reportern Peter Wiklund fick fingranska bilder som Henri Cartier-Bresson tagit under befrielsen av Paris under Andra världskriget. På baksidan fanns HCB:s stämpel och ett nummer som indikerar vilken exponering på vilken filmrulle det rör sig om. Den här samlaren har specialiserat sig på gamla orginalbilder som är kopierade kort efter att bilderna tog. Detaljer som anteckningar på baksidan av kopiorna är extra krydda som gör fotografen mer närvarande.

Samlaren höll den något okände dansken Keld Helmer-Petersen som en stor favorit tillsammans med svenske Sune Jonsson. Vi fick se små askar, ca 15x15 cm stora, med tio fotografier i varje som Keld Helmer-Petersen producerat. Bilder av industrier och stadslandskap med extrem kontrast och en finish som är förstklassig. Imponerande.

Keld Helmer-Petersen gav 1948 ut boken 122 Farvefotografier som anses vara den första färgfotoboken. Alltså före William Eggleston som anses som en färgpionjär.

Det ryktas att Keld Helmer-Petersen ska ställa ut på Fotoantikvariatet i Stockholm inom kort.

Att samla fotoböcker är ofta steget innan att samla fotografier. Till artikeln har vi intervjuat en fotobokssamlare som har 7000 fotoböcker katalogiserade i sitt eget bibliotek samt andra intressanta personer.

Två av de mest betydelsefulla svenska fotoböckerna. De går att få tag på för några tusen styck i förstaupplaga.

Jag gillar Canons och Nikons remmar

Under 20 år har jag letat efter den perfekta kameraväskan och kameraremmen. Jag kommer nog aldrig bli nöjd. Dessa remmar är de bästa jag hittat hittills.

Nyligen köpte jag en Leica M6 som det satt en originalrem på. Remmen är oskön för nacken och när jag två gånger upptäckt att remmen hakat av sig så var måttet rågat. Jag grävde mig in i mitt kameraskafferi och hittade påsen med remmar. Jag var lite sugen att sätta på en Canon F-1N-rem som är grå och inte så bred. Canon T90-remmen är samma sorts rem, men snyggare med mörkare grå toner. Tyvärr har min T90-rem försvunnit.

Canon F1-remmen kändes lite för ljus så jag tog fram en helsvart Nikon-rem som jag köpte på Kameradoktorn för några år sedan. Den är väl tänkt att sitta på en FM2:a eller liknande men passar fint till Leica M6 också. Remmen är kort och smal, men fransar sig tyvärr. Den sitter bättre kvar på min axel än originalremmen, men kunde ändå ha bättre friktion. Å andra sidan är den väldigt skön för nacken.

Till mina canonkameror vill ha en bredare rem som sitter som limmad på axel. Jag brukar bära en kamera på vardera axel.  Canons originalremmar är bra med sin breda gummiyta. Efter ett tag blir gummit mjukare och fäster bättre tills det slits sönder. Tyvärr är canonremmarna alltför iögonfallande.

När jag köpte mitt 300/2,8 IS följde det med en utmärkt rem. Jag skaffade en till och satte på min Eos 1D Mark IV och förutom Canon-loggorna är väldigt bra och diskret. Remmen andas kvalitet och sitter bra på axeln.

Nyligen beställde jag fler för att fästa på min 500/4 och min 5D Mark II. För att få i remmen i öglorna på Mark II:an krävdes hjälp av tången på min Letherman. Jag upptäckte att de nya remmarna inte är identiska med de gamla. Istället för en slags filtmatta som friktionsyta sitter det nu gummi. Det känns inte lika lyxigt, men är fäster antagligen bättre när gummit mjuknat efter lite användning.

Remmen heter Canon Lens Wide Strap och jag borde ha beställt fler. Min 200:a får nöja sig med en rejäl, men indiskret, nikonrem.