Dagens recept - Nikon D5100 á la moi

Nya Nikon D5100 fick följa med på den årliga påskresan till Skåne. När jag fikade hemma hos min pappa tänkte jag "det här köksbordet kan man ha nytta av".

Jag hade nämligen inte bara med mig D5100 utan även Pocket Wizards nya TTL-sändare som jag ska testa. Jag är inget fan av stora välutrustade studios utan ser det som en sport att få till bra bilder under mer fältmässiga förhållanden.  Att plåta ingångsbilden till ett test är en sådan utmaning,

Tanken med ingångsbilderna till testerna i Fotosidan Magasin är att de ska ha stora tomma ytor där vi kan lägga in text. För att inte bilderna ska bli för enformiga ska vi variera miljön. Jag hade tänkt att använda min pappas samling av gatstenar, men nu blev det köksbordet istället.

Så här såg senaste numrets ingångsbilder ut. De togs båda i rummet där Fotosidans redaktion sitter.

En helt ren bakgrund kräver extra mycket av själva produkten och ljuset. Det räcker inte bara med att avbilda av kamera, den måste se spännande ut också. Därför vred och vände jag på kameran till jag tyckte att jag hittade en uppställning som visade det jag ville ha visat och samtidigt inte såg så vanlig ut.

Att bildbehandla på en bärbar dator är vanskligt, så räkna in med att detta är slutversionen.

Ingredienserna till dagens bild är:

1 vit vägg
1 vitt bord
1 Nikon D5100 med 35/2,8G 
2 Canon 580EX-blixtar
1 Canon Eos 5D Mark II
1 Canon EF 100/2,8 IS macro
2 Pocket Wizard TTL5
1 Pocket Wizard mini TT1
1 Pocket Wizard AC3
1 Silverfärgad reflexskärm 

Och man kan ju lika väl plåta av sin Leica med Canonglugg när man ändå håller på vid matbordet, det har jag sett att andra gör. ;)

En kväll med Henri Cartier-Bresson

I nästa nummer av Fotosidan Magasin skriver vi om den växande trenden att samla fotografi och fotoböcker. Vi har bland annat besökt en samlare med vintage-kopior från mästaren Henri Cartier-Bresson.

Att sitta i ett mysigt vardagsrum och prata om de bästa fotograferna och dessutom få se deras egna originalkopior är en högre form av njutning för den som är intresserad av fotografi.

Jag och reportern Peter Wiklund fick fingranska bilder som Henri Cartier-Bresson tagit under befrielsen av Paris under Andra världskriget. På baksidan fanns HCB:s stämpel och ett nummer som indikerar vilken exponering på vilken filmrulle det rör sig om. Den här samlaren har specialiserat sig på gamla orginalbilder som är kopierade kort efter att bilderna tog. Detaljer som anteckningar på baksidan av kopiorna är extra krydda som gör fotografen mer närvarande.

Samlaren höll den något okände dansken Keld Helmer-Petersen som en stor favorit tillsammans med svenske Sune Jonsson. Vi fick se små askar, ca 15x15 cm stora, med tio fotografier i varje som Keld Helmer-Petersen producerat. Bilder av industrier och stadslandskap med extrem kontrast och en finish som är förstklassig. Imponerande.

Keld Helmer-Petersen gav 1948 ut boken 122 Farvefotografier som anses vara den första färgfotoboken. Alltså före William Eggleston som anses som en färgpionjär.

Det ryktas att Keld Helmer-Petersen ska ställa ut på Fotoantikvariatet i Stockholm inom kort.

Att samla fotoböcker är ofta steget innan att samla fotografier. Till artikeln har vi intervjuat en fotobokssamlare som har 7000 fotoböcker katalogiserade i sitt eget bibliotek samt andra intressanta personer.

Två av de mest betydelsefulla svenska fotoböckerna. De går att få tag på för några tusen styck i förstaupplaga.

Jag gillar Canons och Nikons remmar

Under 20 år har jag letat efter den perfekta kameraväskan och kameraremmen. Jag kommer nog aldrig bli nöjd. Dessa remmar är de bästa jag hittat hittills.

Nyligen köpte jag en Leica M6 som det satt en originalrem på. Remmen är oskön för nacken och när jag två gånger upptäckt att remmen hakat av sig så var måttet rågat. Jag grävde mig in i mitt kameraskafferi och hittade påsen med remmar. Jag var lite sugen att sätta på en Canon F-1N-rem som är grå och inte så bred. Canon T90-remmen är samma sorts rem, men snyggare med mörkare grå toner. Tyvärr har min T90-rem försvunnit.

Canon F1-remmen kändes lite för ljus så jag tog fram en helsvart Nikon-rem som jag köpte på Kameradoktorn för några år sedan. Den är väl tänkt att sitta på en FM2:a eller liknande men passar fint till Leica M6 också. Remmen är kort och smal, men fransar sig tyvärr. Den sitter bättre kvar på min axel än originalremmen, men kunde ändå ha bättre friktion. Å andra sidan är den väldigt skön för nacken.

Till mina canonkameror vill ha en bredare rem som sitter som limmad på axel. Jag brukar bära en kamera på vardera axel.  Canons originalremmar är bra med sin breda gummiyta. Efter ett tag blir gummit mjukare och fäster bättre tills det slits sönder. Tyvärr är canonremmarna alltför iögonfallande.

När jag köpte mitt 300/2,8 IS följde det med en utmärkt rem. Jag skaffade en till och satte på min Eos 1D Mark IV och förutom Canon-loggorna är väldigt bra och diskret. Remmen andas kvalitet och sitter bra på axeln.

Nyligen beställde jag fler för att fästa på min 500/4 och min 5D Mark II. För att få i remmen i öglorna på Mark II:an krävdes hjälp av tången på min Letherman. Jag upptäckte att de nya remmarna inte är identiska med de gamla. Istället för en slags filtmatta som friktionsyta sitter det nu gummi. Det känns inte lika lyxigt, men är fäster antagligen bättre när gummit mjuknat efter lite användning.

Remmen heter Canon Lens Wide Strap och jag borde ha beställt fler. Min 200:a får nöja sig med en rejäl, men indiskret, nikonrem.

Olympus XZ-1 räddar bilden igen

Jag börjar inse att det inte är så dumt med en kompaktkamera. Under alla år som jag testat kameror har jag haft känslan av inga kameror är tillräckligt bra, men det känns annorlunda med Olympus XZ-1. Den är kanske rätt för mig?

Jag har redan skrivit om när Olympus Xz-1 räddade mig när jag ombads leverera bilder till Kristianstadsbladet från en konsert. Det är en miljö som brukar vara svår för en kompakt med högt brus på höga ISO.

Räddningen i det fallet var främst den höga ljusstyrkan i objektivet 1,8 till 2,5. Jag har varit inne på att skaffa mig en Canon S95 som har väldigt bra brushantering och ljusstyrka 2,0 i vidvinkelläge. I teleläge är däremot inte S95:an imponernade med blott 4,9 i ljusstyrka.

Min kompis kommisarie Karlsson har alltid en Canon S95 skjutklar i bältet. Han säger att han blivit beroende av den. Han skulle inte må bra om han inte hade med sig kameran och riskerade att missa en bild.

Jag brukar alltid ha någon kamera med mig i ryggsäcken eftersom jag ständigt testar kameror och dessutom behöver ha med en egen kamera. Så händer det något intessant brukar jag kunna fiska upp en kamera.

Man får skilja på olika beredskapslägen. En systemkamera som ligger nere i ryggsäcken tar tid att få upp och igång. Då får inte motivet vara alltför flyktigt. En kompaktkamera i fickan går snabbare att få upp, men det kräver ändå att man är alert och ser bilderna.

Jag anser att båda varianterna är passiva och därför kallar jag dem beredskapslägen. Den aktive fotografen har kamera påslagen , rätt inställt och i handen eller på magen. Då kan man fånga situationer som blixtsnabbt dyker upp och man har tankeapparaten inställd på bild. Bra bilder kan behöver en aktiv tankeprocess för att göra intressanta associationer. I gatufoto gäller det också att vara lite instinktiv, men plåtar det som känns som något som kan bli bra. När det väl händer är det för sent.

Den här gången kom Olympus XZ-1 till räddning under söndagspromenaden med sonen. Vi satt uppe på den gamla fornborgen Gåseborg där man har en milsvidd utsikt över Mälaren. Jag hade fotograferat sonen som kollade ut över vattnet med min Leica M6 tills filmen tog slut och det var dags att fika.

En bit in i fikastunden kom en man fram till branten och ställde sig alldeles stilla och insöp stunden och utsikten. Jag kom tack och lov på att jag hade Olympusen i ryggsäcken så den halade jag upp och fick några bilder.

Det är nog inte så dumt med en digital kompakt ...

Sista dagen med Fujifilm X100

I måndags var jag tvungen att lämna tillbaka X100:an. Därför passade jag på att träffa min kompis Jonas Elmqvist och jämföra X100:an mot hans Leica M9.

Jag hann gatufotografera en halvtimme med X100:an innan vi lunchade och satte oss ner med kamerorna. Många använder förfokusering vid gatufoto, men X100 har en väldigt snabb autofokus så den som tittar i sökaren kan mycket väl använda autofokusen.

En smidig detalj är autofokusomkopplaren på sidan av kameran. Med tummen kan man snabbt skifta mellan manuell och automatisk fokusering. Det fina är då att skärpan återgår till tidigare inställning när man kopplar om till manuellt. Så man kan ha sitt standardavstånd inställt och sedan snabbt slå om till autofokus om en annan typ av motiv dyker upp.

Som jag skrivit tidigare är X100 i stort sett helt tyst. M9:an är verkligen diskret, mer diskret än min M6.a, men ändå ljudligare än X100:an.

Sökaren är lite annorlunda än på M9 i och med att man tittar genom en LCD-panel i den optiska sökaren. Man använda sökaren helt elektroniskt, men de flesta kommer nog att använda det optiska läget. Då visas bara ramar och inställningar. Men när en bild är tagen visas den i sökaren. Detta går tack och lov att stänga av, men bara vid enbildstagning. Vid serietagning radas miniversioner av alla tagna bilder upp i sökaren och man tappar kontakt med motivet. Dumt. Jag hoppas att Fujifilm fixar till det här.

Trots att Jonas är bortskämd med sin Leica M9 var han väldigt imponerad av X100:an. Visst känns den inte lika exklusiv, men det har det som krävs för gatufoto inklusive väldigt bra ISO-egenskaper. Här hänger inte M9 med.

Fujifilm X100 är inte bara gjord för gatufoto. Jag kan mycket väl tänka mig att ha den som enda kamera vid resor. Jag använder sällan teleobjektiv ändå och kameran har både inbyggd blixt och HD-filmning.

Praktiskt med inbyggd blixt.

Vi tog lite testbilder med X100 och M9 och jag ska ta och försöka se om det går att dra några slutsatser från bilderna. Det jag sett hittills från X100:anhar imponerat. Bildkvaliteten är i klass med andra bra APS-C-kameror och skärpan är vass.

Det vore ett under om Fujin lyckades slå Leica M9 i bildkvalitet, särskilt vid låga ISO där Leican kan dra nytta av sina kompromisslösa objektiv. Det intressanta att se är hur nära en kamera som kostar en bråkdel kan komma och hur smidig X100 är att jobba med.

Den närmaste konkurrenten till X100 är egentligen Leica X1. Jag har tidigare testat Leica X1 och Jonas har ägt en. Även om Leica X1 har ett väldigt bra objektiv och modern sensor så står den sig slätt mot X100 vid praktisk fotografering.

Leica X1 har en slö autofokus och saknar inbyggd optisk sökare. Det går att köpa till en dyr sökare utan någon form av sökarinformation. Kvalitetskänslan är också sämre. Leica X1 fungerar för stillsamma fotografer som vill ha skarpa bilder, men inte för gatufotografen som behöver en snabb kamera med bra hantering.

- - -

Jonas har haft sin M9:a i ett år. Den är med nästan varje dag.