Kommer jag någonsin få se mina bilder igen?

Vart fjärde år är det karneval i Lund och då brukar jag åka ner och fotografera. För ett år sedan var det dags igen och jag koncentrerade mig på att dokumentera cirkusen. Tyvärr kommer jag nog inte få se de bilderna igen.

Bilden ovan är en av de sex bilder som jag räddat. Resten är borta. Bilden ovan har jag tyvärr inte större än 640 pixlars bredd. Hade jag inte lagt ut bilden på internet hade jag inte ens haft det.

Det här borde inte ha fått hända. Tyvärr är jag nog inte ensam om att ha en bristfällig backup-lösning. Senast igår pratade jag med en yrkesfotograf som inte visste hur han skulle få till en bra backuplösning.

Jag trodde att min Lacieserver med fyra hårddiskar skulle vara säker efterom en hårddisk kan gå sönder utan att någon data går förlorad. Men det gäller ju att själva servern håller också. Det gjorde den inte.

Eftersom hårddiskarna ändå var intakta fick jag söka upp en kompis med samma sorts server. Jag hade inte råd med en ny och köpte istället en lite billigare lösning, en "speglad" enhet med dubbla hårddiskar med identiskt innehåll. Fördelen med den är att man kan ta ut diskarna och stoppa i en annan enhet eller direkt i en dator.

Men en speglad hårddisk kan ändå drabbas av problem. Men kan råka radera filer och då försvinner de på båda diskarna. Det går att rädda filerna om man inte skriver över med nya filer.

Filsystemet på disken kan också bli korrupt och det hände givetvis mig. Jag skaffade en programvara som ska kunna läsa ut filer från en korrupt hårddisk och det lyckades också till en viss del. Filnamnen och filstrukturen är borta, men tack och lov fanns metadatan (IPTC) som jag skrivit in i filerna kvar.

Bildfilerna hamnade i mappar om tusen bilder i varje. För att få någon ordning på bilderna så importerade jag in de 71.000 bilderna i Lightroom. Det gick att sortera kronologiskt och efter metadata, men en del bilder saknades eller var skadade. De redigerade bildfilerna var som regel skadade men råfilerna fanns kvar, utom bilderna från karnevalen.

Jag har lite då och då suttit och gjort om förra vårens och  sommarens bilder men tyvärr kommer jag nog inte få återse bilderna från Lundakarnevalen.

Så hur ska man då göra backup? Det finns många tekniska lösningar men en vanlig princip är: Tre diskar fördelade på två platser.

Det innebär att man hemma har bilderna på två separerade enheter som är synkade, men inte speglade. Den ena kan i sig vara speglad, men backupdisken bör släpa efter lite så att man enkelt kan rädda en ofrivillig radering.

Om backupen görs en gång om dagen förlorar man aldrig mer än en dags arbete. Se till att vänta mer än en dag innan du formaterar ditt minneskort om du aldrig vill förlora en råfil.

Jag tycker inte råfilerna behöver mer skydd än så här. De "fixade" bilderna behöver däremot även lagras på ett tredje ställe som är på en annan fysisk plats så att man skyddar sig mot brand och stöld.

Det räcker med att dessa bilder är i jpeg med låg komprimering eftersom bilderna inte ska bildbehandlas mer. Det finns många som erbjuder lagringsutrymme på webben, men det finns vissa som även erbjuder nyttiga funktioner.

En sådan tjänst är Fotosidans systertjänst Imagedesk där bilderna inte bara ligger säkert lagrade utan även är sökbara. Då har man plötsligt sitt bildarkiv lättillgängligt och sökbart på nätet om man snabbt behöver en bild. Och man kan låta kunder gå in och söka i vissa mappar.

I Photoshop kan du skapa ett makro som automatiskt sparar en jpeg-version av din färdiga bild i en separat mapp. Sedan kan ett synkprogram se till att bilderna som hamnar i mappen automatiskt läggs upp på din lagringsplats på nätet.

Hur länge håller hårddiskarna?

Tänk inte så. Digitala filer ska flyttas över till modernare lagringslösningar med jämna mellanrum. Riksarkivet flyttar kontinuerligt data från äldre diskar till nyare. Mellan 5 och 10 år låter de informationen ligga och sedan flyttas den över till ny hårdvara.

I praktiken är inte det här så krångligt trots att ditt bildarkiv ständigt växer. Men lagringskostnaden per MB sjunker hela tiden så när det är dags att köpa nytt får du plats med allt det gamla och flera års komande bilder utan att kostnaderna skenar.

Skannern återupplivad - nya bilder att skåda

Jag hämtade nyligen ut 15 framkallade färgrullar som jag tagit med mina nya Leica M6. 15 rullar på en månad är lite nyhetens behag. Framöver kommer jag fortsätta ta familjebilderna med digitalkameran och ha Leican som flanörkamera.

Jag delar en Nikon Coolscan 9000-filmskanner med min pappa. Men eftersom jag inte har planerat någon skåneresa på ett tag så tvingade mig nyfikenheten att hitta skanner. Jag behövde inte gå lång. 3 meter från min arbetsplats står nämligen en Nikon Coolscan 4000 parkerad sedan Hedenhös. Åtminstone sedan min kollega David Elmfeldt var actionfotograf med två Nikon F5 ständigt skjutberedda.

David var tveksam till att jag skulle få liv i den gamla skannern. Han mindes lite vagt att det varit lite strul med den, men kunda inte precisera mer. Utrustad med en firewire 800/400-kabel så åkte jag in till jobbet på min lediga dag för att skanna.

Jag laddade ner Nikons skannerprogram (Nikon Scan 4) och försökte få igång maskinen som bara stod och tuggade. Jag provade med testversion av proffsprogrammet Silverfast men skannern ville ändå inte mata in mina filmremsor. Till sist kom jag på att det gällde att mata in filmen med ett visst knyck och sedan starta om programmet efter att filmremsan matats ut.

Jag hann med att skanna tre bilder den dagen så jag packade ner skannern i ryggan. Under helgen var jag ute och fotograferade flitigt i solen, men när jag tog igen mig i soffan efteråt passade jag på att skanna.

En anledning till att jag börjat köra med film igen är att jag gillar hur film kan återge högdagrar på ett snyggt sätt. Att den sen är usel på att återge detaljer i skuggorna spelar mindre roll och kan rent utav vara en fördel. Det blir lite ruffiga bilder med korn och svärta.

Fotografen Thomas H Johnsson som jag lärt känna tar alla egna bilder på film och även en del uppdragsbilder. Han har pratat en del om att han inte kan få samma svärta i en heldigital bild som i ett digitaliserat negativ. Jag har funderar lite på det och tror inte riktigt att det är sant, men det krävs en del jobb för att få till samma resultat med digitala bilder. Det handlar helt enkelt om att kontrasten blir högre med ett mindre tonomfång och svärtan kraftig om man kapar skuggteckningen. En del filmer har dessutom hög kontrast i skuggområdet och det bidrar tillsammans med kornet till ett ruffigt resultat.

Thomas skanningar är jättefina och jag var inte nöjda med mina. Visserligen har Thomas en äkta proffsskanner, en Imacon, men berodde det bara på det? Jag provade att testa med Silverfast och Vuescan och kom fram till att jag kunde få fram betydligt mer information ur filmerna med dessa program. (Nikon har för övrigt slutat uppdatera sin skannerprogramvara och rekommenderar dessa två program).

Silverfast kostade för mycket och jag var nöjd med testskanningarna med Vuescan så kontokortet fick krypa fram ur plånboken. 690 kronor var det värt och jag kan även använda Vuescan med Nikon 9000-skannern.

Nu är frågan hur många av de 90 bilder som hittills skannat som är så viktiga att jag ska lägga ner möda på att skanna om dem med Vuescan.

Sen återstår frågan om hur jag ska få skärpa över hela bilden på första och sista bilden på var filmremsa. Inmatningsmekanismen lyckas inte hålla neggen plana. Jag har bett David leta efter en manuell filmhållare eller så får jag skanna de bilderna i Skåne.

Måndag Morgon

Det gick visst vilt till i helgen.

Se utan att synas på kungligt uppdrag

I förra veckan fotograferade jag en hel dag på Slottet tillsammans med en kollega. Vi smög runt i våra mörka kostymer och försökte komma nära utan att störa.

Jag har några fasta kunder som jag jobbar åt. En av dem är Scouterna. De anordnar varje år en ledarskapsutbildning och ett seminarium för näringslivet om ungt ledarskap tillsammans med kungens stiftelse för ungt ledarskap.

100 ungdomar från olika ungdomsorganisationer har undet ett år gått en ledarskapsutbildning där de har en mentor från näringslivet. Min dag började med att fotografera en frukost för deltagarna och deras mentorer. Jag åt frukost med Malmös starke man Percy Nilsson som saknade sin adept.

Här sitter Bonniers vd Bengt Braun med sin adept.

Därefter följde en ceremoni på i det kungliga biblioteket på Slottet där alla ungdomarna fick diplom och en pin ur kungens hand. Jag skulle ta en bild av varje deltagare så det gällde att vara på bettet ett hundra gånger på rad. Jag fick säga till hovets egen fotograf att hålla sig undan. Förra året trängdes han med min kollega och försvårade fotograferingen. Visserligen är jag van att trängas med andra fotografer, men det känns ju onödigt att ställa till en scen två meter från kungen.

Incidenter händer ändå. För några år sedan skulle kungen posera framför mig och efter en bild var det stopp. Minneskortet fullt. Kungen lovade att vänta medan jag raderade några bilder.

Det kungliga biblioteket har träinredning och gröna gardiner. Hur man än gör blir det färgstick.

Så här kul är det att få träffa HMK.

Att vi är två fotografer gör att vi kan jobba på olika sätt. Jonas går nära med sin Leica M9 med 28/2 och 50/2 och Canon Eos 1D Mark III med 16-35/2,8. Han filmar också med en Pansonivc GH1 med Leica M-objektiv på. Jag jobbar med tajtare utsnitt och längre brännvidder, bland annat 300/2,8.

Det är bra för trycksakerna som ska publiceras att det finns bilder med mycket miljö blandat med tajtare utsnitt där ansiktsuttryck är mer centralt. Som fotografer missar vi färre bilder om vi har var sin stil och inte ska blanda.

På eftermiddagen var det dags för seminarium för cirka 200-300 dignitärer från näringsliv, militär, polis och annan offentlig sektor. Jag och Jonas skulle ta bilder av talarna, debatten kring borden och vid minglet i salongerna.

Även om jag inte är den smidigaste elefanten i glasbutiken så har jag utvecklat en teknik för att fotografera diskret men effektivt på seminarier, mingel och bröllop. Hovet tillät bara pressen att närvara en kort stund på en bestämd plats. De fick absolut inte röra sig i lokalen. Lars Pehrsson från Svenskan var hur diskret och smidig som helst, men grejen är att arrangörerna inte kan veta det i förväg. Sen kan vissa fotografer ha en annan journalistisk agenda och jaga sin story.

Under seminarier använde jag och Jonas Eye-fi-minneskort i våra kameror. Jag sparade råfiler på ett CF-kort i min 1D Mark IV och på Eye-fi-kortet lagrade jag 8 megapixel stora jpeg-bilder. De bästa bilderna markerade jag genom att trycka på låsknappen och då skickades de via det trådlösa nätverket till direkt till en ftp-server. Bildena som lades i en mapp på servern hamnade automatiskt i ett bildspel på webben. Scouternas pressfolk plockade också pressbilder från den mappen på servern.

Modigt att ta mikrofonen när ordet är fritt.

Mingel vid kaffet.

Som yrkesfotograf är man många gånger bara en hantverkare. Det är kundens bildbehov som styr och man får anpassa arbetssätt efter det. Med tiden har jag fått en hel del uppdrag som matchar det jag är bäst på som fotograf. Uppdragen blir väldigt stimulerande när ens hantverksskicklighet behövs. En annan belöning är om uppdraget kan ge bilder som själv värdesätter. Jag försöker beredd på situationer som passar mitt smak för överraskande ögonblicksbilder.

Övning inför vad som komma skall?

Här är en kul bild från ett tidigare år:

- - -

Dagen efter gjorde jag ett fotouppdrag för Ericsson. Bilderna ska inte publiceras förrän i oktober så jag kan inte visa dem här. Där använde jag Pocket Wizards nya TTL-blixtsändare som jag har inne för test. Håll utkick efter det testet.

Denna bild är tagen inför nästa nummer av Fotosidan Magasin med hjälp av TTL-sändarna och två Canon-blixtar och en silverreflektor på min pappas köksbord.

Skärpning! Kameran måste med!

Idag fick jag ännu en påminnelse om att jag måste skärpa mig att ta med kameran, även på lunchen.

Jag sitter ner efter lunchen och trots att jag tittar på skärmen så fladdrar en massa otagna bilder förbi på näthinnan. Fotosidans redaktion ligger i Gamla stan där det är gott om folk, särskilt turister. Det uppstår ständigt kul situationer värda att fånga.

Idag gick jag ett ärende på banken efter lunchen och på tillbakavägen såg jag hur åtta tusen laxar och havsöringar sprutades ut i Mälaren från en lastbil. Det såg rätt kul ut. Jag hivade upp min mobil och tog några bilder och filmade en snutt som jag MMS:ade till min fisketokige svåger. Men jag hade så gärna haft en systemkamera för att få bättre bilder.

Tyvärr hade jag inte kunnat MMS:a någon film från kamera (varför gör man inte så att kamera och smartphone kan fungera ihop?). Men sådana filmer kan jag ju fortsätta ta med mobilen som ändå alltid är med.

Bertil Ericson på Scnpix går nära laxarna med sin 14-24:a

Åter i Gamla stan mötte jag en grupp ryska turister som skyddade sig mot regnet iförda vikingahjälmar och plastöverdrags-regnkläder. Också värt några knäpp. Men det sket sig.

Igår när jag gick hem från jobbet via Fotokungen på Södermalm hängde jag på mig min kamera men upptäckte sedan att jag inte hade med något minneskort. Trösten var att den inbokade fotograferingen under dagen blivit uppskjuten till idag. Inte kul att åka på fotouppdrag utan minneskort...

På Fotokungen hämtade jag upp 15 rullar som de framkallat. Så efter dagishämtning och matlagning var det dags att klippa filmer under Boolibompa. Men först var jag tvungen att gå in i förrådet och leta upp mitt gamla ljusbord (Det kom jag över för några år sedan när en tidningen som jag jobbade på köptes upp och det analoga las ner i samband med flytten).

- - -

I förra veckan gjorde jag två fotouppdrag, ett på Slottet i Stockholm och ett på Ericsson i Kista. De får jag berätta om i nästa blogginlägg. Helgen var för full med Siste april-firande, bildfixande, bokföring och deklaration för att det skulle hinnas med att blogga.