Skannern återupplivad - nya bilder att skåda

Jag hämtade nyligen ut 15 framkallade färgrullar som jag tagit med mina nya Leica M6. 15 rullar på en månad är lite nyhetens behag. Framöver kommer jag fortsätta ta familjebilderna med digitalkameran och ha Leican som flanörkamera.

Jag delar en Nikon Coolscan 9000-filmskanner med min pappa. Men eftersom jag inte har planerat någon skåneresa på ett tag så tvingade mig nyfikenheten att hitta skanner. Jag behövde inte gå lång. 3 meter från min arbetsplats står nämligen en Nikon Coolscan 4000 parkerad sedan Hedenhös. Åtminstone sedan min kollega David Elmfeldt var actionfotograf med två Nikon F5 ständigt skjutberedda.

David var tveksam till att jag skulle få liv i den gamla skannern. Han mindes lite vagt att det varit lite strul med den, men kunda inte precisera mer. Utrustad med en firewire 800/400-kabel så åkte jag in till jobbet på min lediga dag för att skanna.

Jag laddade ner Nikons skannerprogram (Nikon Scan 4) och försökte få igång maskinen som bara stod och tuggade. Jag provade med testversion av proffsprogrammet Silverfast men skannern ville ändå inte mata in mina filmremsor. Till sist kom jag på att det gällde att mata in filmen med ett visst knyck och sedan starta om programmet efter att filmremsan matats ut.

Jag hann med att skanna tre bilder den dagen så jag packade ner skannern i ryggan. Under helgen var jag ute och fotograferade flitigt i solen, men när jag tog igen mig i soffan efteråt passade jag på att skanna.

En anledning till att jag börjat köra med film igen är att jag gillar hur film kan återge högdagrar på ett snyggt sätt. Att den sen är usel på att återge detaljer i skuggorna spelar mindre roll och kan rent utav vara en fördel. Det blir lite ruffiga bilder med korn och svärta.

Fotografen Thomas H Johnsson som jag lärt känna tar alla egna bilder på film och även en del uppdragsbilder. Han har pratat en del om att han inte kan få samma svärta i en heldigital bild som i ett digitaliserat negativ. Jag har funderar lite på det och tror inte riktigt att det är sant, men det krävs en del jobb för att få till samma resultat med digitala bilder. Det handlar helt enkelt om att kontrasten blir högre med ett mindre tonomfång och svärtan kraftig om man kapar skuggteckningen. En del filmer har dessutom hög kontrast i skuggområdet och det bidrar tillsammans med kornet till ett ruffigt resultat.

Thomas skanningar är jättefina och jag var inte nöjda med mina. Visserligen har Thomas en äkta proffsskanner, en Imacon, men berodde det bara på det? Jag provade att testa med Silverfast och Vuescan och kom fram till att jag kunde få fram betydligt mer information ur filmerna med dessa program. (Nikon har för övrigt slutat uppdatera sin skannerprogramvara och rekommenderar dessa två program).

Silverfast kostade för mycket och jag var nöjd med testskanningarna med Vuescan så kontokortet fick krypa fram ur plånboken. 690 kronor var det värt och jag kan även använda Vuescan med Nikon 9000-skannern.

Nu är frågan hur många av de 90 bilder som hittills skannat som är så viktiga att jag ska lägga ner möda på att skanna om dem med Vuescan.

Sen återstår frågan om hur jag ska få skärpa över hela bilden på första och sista bilden på var filmremsa. Inmatningsmekanismen lyckas inte hålla neggen plana. Jag har bett David leta efter en manuell filmhållare eller så får jag skanna de bilderna i Skåne.

Måndag Morgon

Det gick visst vilt till i helgen.

Se utan att synas på kungligt uppdrag

I förra veckan fotograferade jag en hel dag på Slottet tillsammans med en kollega. Vi smög runt i våra mörka kostymer och försökte komma nära utan att störa.

Jag har några fasta kunder som jag jobbar åt. En av dem är Scouterna. De anordnar varje år en ledarskapsutbildning och ett seminarium för näringslivet om ungt ledarskap tillsammans med kungens stiftelse för ungt ledarskap.

100 ungdomar från olika ungdomsorganisationer har undet ett år gått en ledarskapsutbildning där de har en mentor från näringslivet. Min dag började med att fotografera en frukost för deltagarna och deras mentorer. Jag åt frukost med Malmös starke man Percy Nilsson som saknade sin adept.

Här sitter Bonniers vd Bengt Braun med sin adept.

Därefter följde en ceremoni på i det kungliga biblioteket på Slottet där alla ungdomarna fick diplom och en pin ur kungens hand. Jag skulle ta en bild av varje deltagare så det gällde att vara på bettet ett hundra gånger på rad. Jag fick säga till hovets egen fotograf att hålla sig undan. Förra året trängdes han med min kollega och försvårade fotograferingen. Visserligen är jag van att trängas med andra fotografer, men det känns ju onödigt att ställa till en scen två meter från kungen.

Incidenter händer ändå. För några år sedan skulle kungen posera framför mig och efter en bild var det stopp. Minneskortet fullt. Kungen lovade att vänta medan jag raderade några bilder.

Det kungliga biblioteket har träinredning och gröna gardiner. Hur man än gör blir det färgstick.

Så här kul är det att få träffa HMK.

Att vi är två fotografer gör att vi kan jobba på olika sätt. Jonas går nära med sin Leica M9 med 28/2 och 50/2 och Canon Eos 1D Mark III med 16-35/2,8. Han filmar också med en Pansonivc GH1 med Leica M-objektiv på. Jag jobbar med tajtare utsnitt och längre brännvidder, bland annat 300/2,8.

Det är bra för trycksakerna som ska publiceras att det finns bilder med mycket miljö blandat med tajtare utsnitt där ansiktsuttryck är mer centralt. Som fotografer missar vi färre bilder om vi har var sin stil och inte ska blanda.

På eftermiddagen var det dags för seminarium för cirka 200-300 dignitärer från näringsliv, militär, polis och annan offentlig sektor. Jag och Jonas skulle ta bilder av talarna, debatten kring borden och vid minglet i salongerna.

Även om jag inte är den smidigaste elefanten i glasbutiken så har jag utvecklat en teknik för att fotografera diskret men effektivt på seminarier, mingel och bröllop. Hovet tillät bara pressen att närvara en kort stund på en bestämd plats. De fick absolut inte röra sig i lokalen. Lars Pehrsson från Svenskan var hur diskret och smidig som helst, men grejen är att arrangörerna inte kan veta det i förväg. Sen kan vissa fotografer ha en annan journalistisk agenda och jaga sin story.

Under seminarier använde jag och Jonas Eye-fi-minneskort i våra kameror. Jag sparade råfiler på ett CF-kort i min 1D Mark IV och på Eye-fi-kortet lagrade jag 8 megapixel stora jpeg-bilder. De bästa bilderna markerade jag genom att trycka på låsknappen och då skickades de via det trådlösa nätverket till direkt till en ftp-server. Bildena som lades i en mapp på servern hamnade automatiskt i ett bildspel på webben. Scouternas pressfolk plockade också pressbilder från den mappen på servern.

Modigt att ta mikrofonen när ordet är fritt.

Mingel vid kaffet.

Som yrkesfotograf är man många gånger bara en hantverkare. Det är kundens bildbehov som styr och man får anpassa arbetssätt efter det. Med tiden har jag fått en hel del uppdrag som matchar det jag är bäst på som fotograf. Uppdragen blir väldigt stimulerande när ens hantverksskicklighet behövs. En annan belöning är om uppdraget kan ge bilder som själv värdesätter. Jag försöker beredd på situationer som passar mitt smak för överraskande ögonblicksbilder.

Övning inför vad som komma skall?

Här är en kul bild från ett tidigare år:

- - -

Dagen efter gjorde jag ett fotouppdrag för Ericsson. Bilderna ska inte publiceras förrän i oktober så jag kan inte visa dem här. Där använde jag Pocket Wizards nya TTL-blixtsändare som jag har inne för test. Håll utkick efter det testet.

Denna bild är tagen inför nästa nummer av Fotosidan Magasin med hjälp av TTL-sändarna och två Canon-blixtar och en silverreflektor på min pappas köksbord.

Skärpning! Kameran måste med!

Idag fick jag ännu en påminnelse om att jag måste skärpa mig att ta med kameran, även på lunchen.

Jag sitter ner efter lunchen och trots att jag tittar på skärmen så fladdrar en massa otagna bilder förbi på näthinnan. Fotosidans redaktion ligger i Gamla stan där det är gott om folk, särskilt turister. Det uppstår ständigt kul situationer värda att fånga.

Idag gick jag ett ärende på banken efter lunchen och på tillbakavägen såg jag hur åtta tusen laxar och havsöringar sprutades ut i Mälaren från en lastbil. Det såg rätt kul ut. Jag hivade upp min mobil och tog några bilder och filmade en snutt som jag MMS:ade till min fisketokige svåger. Men jag hade så gärna haft en systemkamera för att få bättre bilder.

Tyvärr hade jag inte kunnat MMS:a någon film från kamera (varför gör man inte så att kamera och smartphone kan fungera ihop?). Men sådana filmer kan jag ju fortsätta ta med mobilen som ändå alltid är med.

Bertil Ericson på Scnpix går nära laxarna med sin 14-24:a

Åter i Gamla stan mötte jag en grupp ryska turister som skyddade sig mot regnet iförda vikingahjälmar och plastöverdrags-regnkläder. Också värt några knäpp. Men det sket sig.

Igår när jag gick hem från jobbet via Fotokungen på Södermalm hängde jag på mig min kamera men upptäckte sedan att jag inte hade med något minneskort. Trösten var att den inbokade fotograferingen under dagen blivit uppskjuten till idag. Inte kul att åka på fotouppdrag utan minneskort...

På Fotokungen hämtade jag upp 15 rullar som de framkallat. Så efter dagishämtning och matlagning var det dags att klippa filmer under Boolibompa. Men först var jag tvungen att gå in i förrådet och leta upp mitt gamla ljusbord (Det kom jag över för några år sedan när en tidningen som jag jobbade på köptes upp och det analoga las ner i samband med flytten).

- - -

I förra veckan gjorde jag två fotouppdrag, ett på Slottet i Stockholm och ett på Ericsson i Kista. De får jag berätta om i nästa blogginlägg. Helgen var för full med Siste april-firande, bildfixande, bokföring och deklaration för att det skulle hinnas med att blogga.

Påskäventyr med Nikon D5100

Jag har hunnit fotografera en del med nya Nikon D5100 under påsken då jag besökte familjen i Skåne. Kameran fick hänga med på utflykter och fiskeäventyr.

När jag testar kameror brukar jag först fotografera med kamerorna innan jag fingranskar dem. Då får jag känsla för om någonting inte fungera som det ska. Hittar jag något som inte känns rätt analyserar jag det och letar efter vad som är fel.

Jag har haft barn omkring mig hela tiden i påsk så det har ändå inte funnits tid att ta bilder av tegelväggar eller fingranska menyerna.

D5100:an har fungerar fint för familjefotografering. Jag har retat mig lite på att det är för lätt att råka ändra fokuspunkt, men det finns kanske någon inställning för det. När jag använt det tunga 28-300 VR har jag också saknat ett batterigrepp, men med 35/1,8 fungerar kamerans grepp fint.

Som avancerad användare har och också ibland saknat att D5100 inte är en D7000 med vridbar skärm. Det säger egentligen mer om hur praktiskt det är med en vridbar skäm än att det skulle vara något fel på kameran. Det behövs en kamera mellan D3100 och D7000 och det är precis vad D5100 är, både i pris och i funktion.

Den inbyggda blixten ger oftast rätt exponering där skärpan ligger.

Jag har också lekt med videofunktionen. Det är väldigt tacksamt att testa med barn som aldrig står still. Autofokusen är radikalt mycket bättre än hos D5000 som var plågsamt slö på att hitta skärpan när skärmen används som sökare (live view). D5100 hittar oftast skärpan snabbt och korrekt. För vardagsfilmning fungerar kameran utmärkt, precis som det är tänkt.