Bildkval - RIFO 2011

Tävlingarna duggat tätt och det är hög tid att skicka in bilder till RIFO - Fotoklubbarnas årliga trävling och träff. Här är  bilderna jag valt.

Jag har varit aktiv i fotoklubbsrörelsen sedan jag gick med i Malmö Fotoklubb (numer FFiM) som 13-åring 1988. Tävlingsverksamheten är en av hörnstenarna, men inte för att det är så viktigt att vinna utan för att få höra kritiken från domaren.

I större tävlingar ges tyvärr bara kritik till de belönade bilderna. Det skulle ta för lång tid att skriva något om varje bild. I vår klubb, Enskede FK, har vi sedan många år bestämt att alla bilder ska bedömas.

Som storstadsklubb kan vi hållas oss med lyxen att bara låta yrkesfotografer eller andra bildproffs vara domare. Den allmänna meningen i klubben är att kritiken blir mer konstruktiv och att bedömningen inte färgas av hur en bra fotoklubbsbild anses vara. Och sen blir det ju himla intressant att höra och se när fotografen visar sina egna bilder. Nästa gång kommer Staffan Widstrand.

Inom fotoklubbarna finns en karriärstrappa där man först tävlar på klubbnivå och sedan går vidare till distrikt, riks och internationellt. Det är en fin tanke att man kan vässa sin förmåga i den lokala klubben innan man går vidare, men det förutsätter ju att bildsynen är lika över hela linjen.

Tack och lov finns inte någon sådan linje även om skällsordet "Fotoklubbsbild" har ett visst berättigande. Det är lättare att vinna med snyggt komponerade färgglada bilder som saknar synbara fel än en ruffig och kornig bild som bara bygger på en känsla.

Jag tycker att det finna många duktiga fotografer i vår klubb som alla har sin bildstil. Alla domare kan dock inte se det och för en tid sedan blev vi sämsta klubb i en regional tävling. Vår subjektiva syn på saken är naturligtvis att vi hade mer utvecklad bildsyn än domarna.

Rifo, den högsta nationella tävlingen, brukar ha bra domare och därför är det kul att skicka in bilder dit. Tyvärr är jag alltid för sent ute med att göra utskrifter och montera bilder. Diaklassen är bara att glömma (i vår klubb har vi istället en projektionsklass för digitalt och dia som visas med projektor). Kvar är att skicka in bilder till digitalsalongen.

Här är mitt val för i år.

"Efter jobbet"

"Pendlare"

 
"Kampen"

"Bakom idyllen"

Det är inte så viktigt för mig att vinna att jag spekulerar i vilka som juryn kan tänkas gilla. Men gillar juryn samma bilder som jag så blir jag glad.

Ska du också skicka in bilder till Rifo? Örjan Fredriksson ska i alla fall.

Ett klassiskt kamerabekymmer

Min kompis Gustafsson ringde i veckan och undrade lite om Canon Eos 1D Mark III och andra canonmodeller. Det här kan vi inte reda ut på telefon, sa jag och istället lunchade vi i fredags.

Jag skulle tro att de flesta diskussionerna på Fotosidans forum handlar om utrustningsval i någon form. Så Gustafsson är knappast ensam om sin vånda. Men han är nog mer extrem än de flesta.

G är en notorisk kamerabytare. Han har haft äldre Leica M, analoga Hasselbladare, två Canon Eos 1Ds med massor av objektiv (som EF 50/1,0), bytt till Hasselblad H2, bytt till Nikon. Och inom varje system har det varit olika byten av olika anledningar. Det är inte alla som säljer en D700 för att senare köpa en igen.

På det privata kameraplanet verkar Gustafsson ha hittat hem. Han hade säkert Sveriges mest slitna Leica M8 och bytte sedan till M9. Efter en vurpa på isen är kameran nu hos doktorn, och tyskarna verkar inte ha någon snabb proffsservice direkt.

Gustafsson är deltidsfotograf, men står just nu utan både jobb- och privatkamera. Den senaste D700:an sålde han efter att ha tröttnat på det dåliga utbudet på roliga begagnade objektiv. Tillbaka till Canon alltså. Med vilken?

G är fullt medveten av vikten av rätt objektiv och därför kretsar diskussionen en hel del om vilka objektiv som passar till vilka kamerahus. Han har precis köpt en begagnad Canon Eos 1Ds Mark II men fick direkt tvivel på om det var rätt. Han gillar stora sökare och rejäla kameror, men en gammal kamera som 1Ds Mark II kan få problem livskraften hos batterierna och hur kul är det med 2 tums skärm?

Tanken som började gro är att söka en kamera som står i kontrast mot M9:an. Alltså en riktigt snabb kamera som Canon Eos 1D Mark III. Jag spädde på hans tankar med att prata om lägre vikt, särskilt tillsammans med en 16-35/2,8 som är utmärkt för reportage med en bildvinkel motsvarande ca 21-45 mm i småbildsformatet.

Men så var det sökaren. 5D mark II säljs billigt nu. G tog upp min femma och jämförde sökarbilden med 1Ds. "Mmm, nästan lika stora". Sen jämförde han med min 1D Mark IV. "Oj vad litet".

Jag svarade att jag faktiskt inte störs av sökarstorleken hos Mark IV:an, men inflikade att 7D är nästan lika snabb och har större sökarbild.

Vad har man då för objektiv till en 7D? Jag är inte så känslig för plastighet, men EF-S 17-55/2,8 IS är till och med för plastig för mig.

– En 24/1,4 skulle nog passa bra. En sådan har jag haft, sa G och tillade att han har kvar ett 16-85 VR som han haft till en D300s.

– För bra objektiv för att göra av med, sa G.

– Jo, och du lär ju komma tillbaka till Nikon förr eller senare, sa jag.

– Antagligen. Men D7000 är för liten. Går ju inte att hantera med handskar, svarade G.

Diskussionen flöt in på 5D Mark II igen och att fyra bilder per sekund inte alls är så långsamt innan lunchen var över och G skulle in till fotobutiken och bestämma sig för att behålla sin nya 1Ds Mark II eller inte.

Idag ringde jag och frågade om vad valet blev.

– En 1D Mark III i fint skick, svarade G.

– Det blir nog bra, svarade jag. Total kontrast mot din M9:a.

Undrar bara vilken kamera G har nästa gång vi ses?

Känner du någon som är lika ombytlig?

Årets bild 2012 redan tagen?

Vi får vänta till den 18 mars för att veta vem som tagit Årets bild 2011 (som enligt reglerna måste vara tagen under 2010). Men Årets bild 2012 är kanske redan tagen?

Andreas Bardell på Aftonbladet har börjar året starkt och tagit en bild från sökningen efter en försvunnen kvinna i Örebro. Hon hittades senare mördad.

Jag gillar bilden för att Andreas Bardell under denna stora nyhetshändelse har haft alla sina fotografiska sinnen på helspänn. Den är bilden visar inte bara hur eftersökningen går till. Den är också estetisk och visar hur tufft och nästan hopplöst det måste vara att söka efter någon i en stor skog i snöstorm. Det visade sig också att hon hittades först efter att någon tipsat om en plats.

Att bilden är så vacker står i extrem kontrast till det inträffade. Det kan bli problem på en tidningssida, men stående för sig själv har bilden en enorm spännvidd.

Vad tycker du om bilden?

PS. Bilden är publicerad med Andreas Bardells medgivande.

Looser, men nöjd ändå

Som väntat var jag inte någon av pristagarna i Årets bild-tävlingen. (Här är listan). Men jag hoppas på att någon av mina bilder kommer med i boken.

Nyhetsvärde är en viktig faktor i många av klasserna i Årets bild och eftersom jag sällan fotograferar nyheter så faller jag bort där.

I listan över vinnare ser man att de många jobbar på någon av de stora tidningarna och få på små. Att just storstadsfotograferna vinner så ofta tror jag beror på tre saker.
1. De åker på de stora nyhetshändelserna som ger störst nyhetsvärde, som bombmannen i Stockholm eller seriemördaren i Malmö. De är också på de stora sportevenemangen.
2. Fotograferna på de stora tidningarna har fått sina jobb av en anlending. De är oftast både duktiga och driftiga. Ett flertal av reportagen görs på eget initiativ och inte sällan på fritiden.
3. På de stora tidningarna finns en bra bildkultur och bildchefen uppmuntrar eller beordrar alla att delta. Då står tidningen för deltagaravgiften på 100 kr/bild.

Reportageklasserna kräver, precis som det ska vara, att man har ett väl genomarbetat material. Jag är för dålig på att jobba i projekt. Jag fotograferar återkommande inom vissa motivområden, men för att få ihop bra och sammanhållna bildberättelser måste jag jobba mer med tydliga projekt. Det är min ambition och jag tror att det ska kunna bli ett lyft för min fotografiska utveckling.

Precis som för många återstår det för mig att lämna in bilder i klasserna Porträtt och Svenskt vardagsliv. Dessa klasser brukar få flest bidrag, så konkurrensen är mördande. I porträttklassen tycks dessutom juryn prioritera något allmänt intressevärde, det vill säga kändisar, vissa år. Det har jag lite svårt för att förstå. I år finns en ny klass för nöje och förhoppningsvis hamnar kändisbilderna där.

I år lämnade jag bara in bilder i klassen Svenskt vardagsliv, inte för att jag egentligen tror att jag har någon större vinstchans utan mer för att stötta Pressfotografernas klubb och för att kanske komma med i boken. Något år har jag fått med en bild i boken och det är kul att medverka i ett sådant tidsdokument.

Nu är det bara till att rulla upp skjortärmarna och göra ett bättre jobb under 2011.

Här är några bilder som jag lämnat in.

Som du ser handlar mina vardagsbilder, eller verklighetsbilder, om vad svensken gör på sin fritid.

Kunglig bildmanipulation och blixtförbud

Den stora mediehändelsen i vårt lilla västra grannland är Kronprinsparets tvillingfödsel. En armada av fotografer väntade i entrén på Rigshospitalet på att paret skulle komma ned från BB-avdelningen och visa upp sina nyfödda ögonstenar.

I förväg hade det danska hovet meddelat att det skulle råda blixtförbud med hänsyn till de små nyfödda. Med några TV-lampor uppsatta och dagens moderna ljuskänsliga kameror lär ingen ha protesterat enligt vad jag hört.

Mer snack har det blivit om omslaget till skvallertidningen Billed-Bladet. Där syns paret tätt tillsammans med sina bebisar. Saken är bara den att på alla andra bilder så står paret på andra sidan om varandra. Spegelvändning? Nej, det ser man vid en närmare titt på den här filmen.

Alltså måste Billed-Bladet ha satt samman två olika bilder. I svenska tidningar ska montage märkas "Montage" för att läsarna ska kunna lita på att inget har lagts till eller tagits bort ur bilder som inte är märkta. 

De danska pressfotograferna är upprörda över Billed-Bladets tilltag och Pressefotografforbundet har frågat chefredaktören om inte detta är en fråga om bildmanipulation. Svaret de fick från chefredaktören Pia From är häpnadsväckande:

– Nej, vi har bara satt ihop två bilder intill varandra.

Och jag som trodde att montage just var när man satte ihop olika bilder, och att manipulering var när man när man skapade en egen verklighet för att passa sina egna syften.