Månne inte det skall lyckas

Vinterstrand. Hirvensalo, Åbo 30.12.2016. Nr 365/366. Foto: Håkan Eklund.

Ok, en dagboksbild kvar att klara av i år, månne inte det skall lyckas? Sen gäller det att igen börja från ett tomt bord, men det är bara kul.

Åtminstone har jag nu fotograferat några bilder varje dag  under 365 dagar, det har jag bara lyckats med två år tidigare (två år missade jag några dagar).

Nästa år blir det sjätte året med miniprojektet "En bild om dagen". Ett bra sätt att hålla igång en regelbunden fotografering; annars skulle det bara bli då och då. Och det skulle väl vara tråkigt ...

Vad är nu sen så viktigt

Stillhet. Åbo 29.12.2016. Foto: Håkan Eklund. Nr 364/366.

För några år sedan gjorde jag ett beslut att försöka läsa en skönlitterär bok per månad; jag klarade av fem, sen kom jag av mig med en tråkig bok som gjorde att jag tappade lusten. Om inte en bok lyckas hålla mig intresserad från början, lägger jag den till sidan. Tyvärr är alltför många romaner tråkiga, och långrandiga ...

Samma gäller deckare; köpte en känd svensk författare nu till jul men efter några kapitel lessnade jag. För osammanhängande, för många karaktärer som kom och gick, alltför detaljerat om våld ... (det räcker att antyda, läsarens egen fantasi gör resten).

Alltså for jag tillbaka till bokaffären och köpte några Lee Child-böcker; han vet hur man håller läsaren i spänning, utan att behöva anstränga sig alltför mycket. Och det är alldeles i slutet som det blir klart vad mysteriet egentligen handlade om.

Ja, jag vet. Denna typ av litteratur är bara "tom underhållning", men ibland är det just det som man behöver, bara så skönt att "tömma huvudet" med i sig onödig läsning ... Och vad är nu sen viktigt här i livet?

Jag läser mest fackböcker och -artiklar, både till jobb och privat och behöver ibland bara låta fiction ta över, som under en helg, men då skall det också boken hålla en i sitt grepp.

Men det är inte alla författare som lyckas med att hålla en läsare på hugget. Avslutade nyss "Make me" (562 s, 2015), har "Personligt" (svensk utgåva 2016) väntande som nästa. Läser dem på antingen engelska, svenska eller finska, bara hur jag råkar hitta lämpliga titlar. Antingen nya (ca 8 euro) eller för en euro som "second hand". Texten är lika bra oberoende av pris ...

https://sv.wikipedia.org/wiki/Lee_Child

Jim Grant, född 29 oktober 1954 i Coventry, England, mer känd under författarnamnet Lee Child, är en brittiskförfattare. Lee Childs böcker handlar om den före detta militärpolisen Jack Reacher som reser runt i USA som en vagabond. Jack Reacher är en före detta militärpolis och kallas endast Reacher, ingen använder Jack som tilltalsnamn. Lee Child har två hem, en lägenhet på Manhattan och en villa i södra Frankrike. Han flyger ganska mycket mellan dessa två. Lee Child äger också en bil av märket Jaguar. Han är gift med en kvinna som heter Jane, och tillsammans har de en vuxen dotter.

Privilegierad

Intill stigen. Hirvensalo, Åbo 28.12.2016 kl.11.40. Foto: Håkan Eklund. Nr 363/366.

Så här såg det ut på förmiddagen när jag drog mitt "morgonpass" i skogen. Vackert med låg decembersol (passar på när jag har ledigt från jobbet).

Skogsbacken är inte stor, det tar 20 minuter att göra ett varv runt (längs stigar) backen; jag brukar köra tre varv som ger en timme fin motion. Området är omringat av bebyggelse och vägar, men det är sällan jag möter någon inne i skogen. De flesta föredrar en grusväg som passerar skogen på norra sidan; så bekväma är dagens urbana människor.

Själv har jag insett att både fötterna och kroppen mår bättre av att gå på ojämnt underlag (rötter, stenar, mossa, barrmattor etc.) och med stavar (Nordic walking sticks/poles:  https://en.wikipedia.org/wiki/Nordic_walking) är det bara så skönt. Stavarna ger bra balans på ställen där det är brant, eller halt, eller annars bara ojämnt. Dessutom ger de mer "sprutt" på stegen; turbokänsla ... Men det krävs bra på fötterna för att gå i dylik terräng, därför väljer väl de flesta den fina och jämna promenadvägen.

Har jag tid går jag två gånger per dag; med pannlampa på kvällen när det är beckmörkt. Det är nästan ännu roligare. Och då är jag definitivt ensam i skogsbacken.

När jag och frun kom hem från vår jorden-runt-resa 2014, från besök i några metropoler i Canada och Australien, insåg jag bara hur privilegierade vi är som kan bo nära natur, trots allt det urbana runt omkring. Miljonstäder är intressanta att besöka, men som livsmiljö - nej.

Traditionsexploatering

Vasabladet 27.12.2016.

Från och med hösten 2014 har jag varit en av kolumnisterna på Vasabladets ledarsida; det gäller att få ihop en text per månad. Ibland har jag skrivit om något historiskt relaterat, ibland om Putin, ibland om Trump, om populism - eller försökt få läsare att lära sig något om natur.

Eftersom vårjakten på Åland igen har uppmärksammats i dagstidningar fick det bli temat för årets sista.

Den som inte känner till politik i Svenskfinland förstår knappast det finstilta, men problemet är det att det parti som jag alltid har röstat på, Svenska Folkpartiet, (för att de försvarar svenskan i Finland) tyvärr fungerar som ett populistparti när det gäller naturresursfrågor. Eftersom varken politiker eller media är naturkunniga, blir det ofta rätt vulgärt, utan att de kanske ens själva förstår det?

Ett exempel kan tas från ett EU-parlamentsval för ett antal år sedan när en SFP-kandidat (diplomingenjör) hade som valslogan "Varg och skarv till korvfabriken"! Utan att någon i partiledningen ens tyckes skämmas. Just då var vargjakt, tjuvjakt på varg, storskarvarnas ökning i ropet - och då gäller det ju att fiska röster ... I princip har våra tre senaste EU-parlamentariker (som alla är högurbana icke-naturkännare) utnyttjat kustfolkets antipati mot rovdjur/storskarv för att vinna röster och de två senaste har tackat för rösterna genom att stöda åländska jägares önskan att få fortsätta med sin vårjakt på ejder. Lilla Åland som är beroende av turism skapar en onödig badwill genom denna jakt som inte längre behövs för att få mat på bordet, som var jaktens ursprung. Dvs. när folket ute på öarna levt en hel vinter på insaltad fisk såg de ju fram emot islossning och färskt kött i form av återvändande sjöfåglar. Idag är majoriteten av de åländska vårfågeljägarna välfödda urbana medborgare, förstås.

Allt detta är en lång historia, för lång för en blogg, men så här ser texten ut som senast skickades till Vbl (näststörsta dagstidningen på svenska i Finland); rubriken förkortades av tidningen:

KOLUMNEN/Eklund

Om traditionsexploatering i skärgård

Ja, jag erkänner det genast: jag har inget större förtroende för politiker, varken globalt, regionalt eller lokalt. Många är populistiska röstfiskare och kappvändande som Trump- och Brexitgänget, eller de som med alla medel försöker tvinga svenskösterbottningar till sjukhuset i purfinska Seinäjoki, eller Nils Torvalds med sitt. Skulle majoritetens valaktivitet vid EU-val i Finland vara större, skulle varken Torvalds eller Haglund ha haft någon chans för inval under de senaste valen. Nu räddades båda bl.a. av ålänningarnas röster, därav de urbana fastlandsherrarnas stora intresse för skärgårdsjakt.

Det är bra att vi kustsvenskar är representerade i Bryssel, men om fokuseringen profilerar SFP som ett populistparti i naturfrågor, där vår egen man försvarar vårjakt och också vill döda havsörn – måste nog partiledningen reagera innan denna badwill når ut i Europa. Det räcker med de tjuvjakts riken vi har i söder.

I tidskriften Skärgård har detta med storskarv och vårfågeljakt avhandlats i många artiklar (bl.a. i Skärgård nr 4/2009, 4/2011 och nr1/2013). Likaså orsaken varför våra fyra musselätande dykänder (alfågel, ejder, sjöorre och svärta) dramatiskt minskat; förenklat är allt är kopplat till ett ekosystem i obalans, orsakat av oss människor.

De flesta kustbor och fastlänningar insatta i dessa frågor skulle säkert inte ha något emot att storskarven är jaktbar, eller att de fåtaliga skärgårdsjägare som bor ute på öar i Åbolands och Ålands utskärgård skulle få idka en begränsad vårjakt. Men då måste de omge sig med kunniga rådgivare istället för raljerande populister som inte imponerar på tjänstemän som kan natur.

På Åland har vårjakten under de senaste åren idkats av drygt 2000 jägare. Den tilldelade kvoten har varit 3800 gudingar; endast två fåglar per jägare och dag har tillåtits och rapportering skall ske varje jaktdag. Senaste vår (2016) rapporterades 2400 fällda fåglar som landskapsregeringen kallar ”en strängt kontrollerad jakt under noggrann övervakning” (regeringen.ax). I praktiken övervakas vårjakten av 2-3 patruller, främst runt veckoslut, som skall hålla koll på 2100 jägare bland 6000 holmar och skär – en omöjlighet. Senaste vår noterade en öbo hur fem jägare under två timmar använde 43 skott på sin kvot om 10 fåglar...

Samtidigt sprids giftigt blyavfall i den åländska skärgården

Just nu har sammanlagt 4487 personer jaktkort på Åland, av dem är 23 procent icke ålänningar och 14 procent är skärgårdsbor. Av alla med jaktkort på Åland hade 47 procent tillstånd till ejderjakt våren 2016, dvs. ca 2100 jägare, av dem var ca 300 jägare skärgårdsbor boende ute i skärgården! Skall vårjakt på guding kunna betraktas som upprätthållande av en gammal och unik jaktkultur i skärgård, så är det här målgruppen finns. I den åboländska utskärgården är aktiv fågeljägare ännu färre.

Som det nu är bedrivs den åländska vårjakten som nöjesjakt för en majoritet bestående av mer eller mindre urbana ”Fast ålänningar”, via majoritetens diktatur. I praktiken är detta den traditionsexploatering av vårjakt som tidskriften Skärgård många gånger uppmärksammat, en diskutabel jakt (som stöds av vår egen EU-parlamentariker) på en art som minskar dramatiskt.

Den åländska ejderjakten har de tre senaste vårarna bedrivits utan officiellt godkännande från EU-kommissionen.

Äkta spelglädje med Stones

"Snapshot", i parkeringshuset. Skansen, Åbo 27.12.2016. Foto: Håkan Eklund. Nr 362/366.

Det är synd att Rolling Stones ”på gamla dagar” inte sysslat mera med att göra coveralbum på gamla blueslåtar, de förtjänar en renässans för dagens unga generation, många bra låtar har ju helt och hållet fallit i glömska. Killarna i Rolling Stones lyssnade mycket på blues innan de bildade sitt band, och det märks.

Nu när jag lyssnar på Blue & Lonesome (som lanserades den 2 december 2016 på skivbolaget Polydor Records), kan man inte annat än njuta. Vilken känsla! Vilken energi! Vilken glädje!

Albumet är helt enkelt strålande och spelglädjen går inte att missa, mycket är improviserat och inte ”ihjälövat”. Allt låter ”live” och Mick Jaggers röst och sätt att sjunga passar perfekt för blues, som gärna får ge en känsla av improvisation och personlig tolkning.

Låten Blue & Lonesome kom med utan någon slags planering, de hade kört fast med en låt när Keith sade: ”Let´s play Blue & Lonesome”, för att relaxa och komma i stämning igen. Killen som skötte ”bandningarna” spelade in den (som inte var meningen), och den satt så bra att den därmed var klar. Härligt. Den här cd:n kommer att förgylla många körkilometrar i bilen, och läskvällar hemma.

Här mera info från Wikipedia:

Skivan spelades in i London under endast tre dagar i december 2015 och produceras av Don Was tillsammans med "The Glimmer Twins", det vill säga Mick Jagger och Keith Richards. Gruppens senaste studioalbum A Bigger Bang lanserades 2005. Blue & Lonesome innehåller inget nyskrivet material utan är ett rent coveralbum där gruppen tolkar olika blueskompositioner av exempelvis Howlin' Wolf, Little Walter och Willie Dixon. Den första låten från albumet som lanserades för allmänheten var den inledande "Just Your Fool". På två av albumets spår medverkar Eric Clapton på gitarr. Clapton spelade själv in en skiva vid tillfället och tillfrågades att vara med på Stonesskivan.

 Låtlistan: upphovsman inom parentes

1. "Just Your Fool" (Buddy Johnson) - 2:16
2. "Commit a Crime" (Howlin' Wolf) - 3:38
3. "Blue and Lonesome" (Memphis Slim) - 3:07
4. "All of Your Love" (Magic Sam) - 4:46
5. "I Gotta Go" (Little Walter) - 3:26
6. "Everybody Knows About My Good Thing" (Miles Grayson, Lermon Horton) - 4:30
7. "Ride 'Em On Down" (Eddie Taylor) 2:48
8. "Hate to See You Go" (Little Walter) 3:20
9. "Hoo Doo Blues" (Otis Hicks, Jerry West) 2:36
10. "Little Rain" (Ewart G. Abner Jr. och Jimmy Reed) - 3:32
11. "Just Like I Treat You" (Willie Dixon) - 3:24
12. "I Can't Quit You Baby" (Dixon) - 5:13

• Mick Jagger - sång, munspel
• Keith Richards - gitarr
• Ron Wood - gitarr
• Charlie Watts - trummor

• Eric Clapton - gitarr, gästartist
• Jim Keltner - slagverk, gästartist
• Darryl Jones - bas
• Chuck Leavell - keyboards

https://sv.wikipedia.org/wiki/Blue_%26_Lonesome