En stund av lycka

Höst på havet. Hangö, oktober 2015. Foto: Håkan Eklund.

Jag läste för något år sen en bok där DalaiLama berättade om vad lycka egentligen är, och hur man känner igen stunder av lycka, dvs. (oftast) korta stunder när allt bara känns rätt, när allt stämmer, när det bara är så avslappnat och skönt.

Och det kan gälla de mest banala saker, eller situationer. Som ikväll.

Hemkommen sent från jobb och gym hittar jag två tidskrifter med dagsposten. Och kvällen är räddad.

Lägger på en gammal CD med Janis Joplin, slår i ett glas rött och placerar mig i soffhörnan med  två intressanta kvalitetstidskrifter: Vår Fågelvärld (från Sveriges Ornitologiska förening) och finska Luontokuva (från den finska naturfotoföreningen).

Massor av läsvärt, massor av bra bilder, massor av njutsam och lärorik/underhållande läsning. Något som nätet aldrig kan ge mig, på samma sätt. För mig känns det bara jobb att öppna en dator eller kolla in material på andra virtuella mojänger.

Nej, riktigt papper, kvalitativa trycksaker och artiklar där text och bild samspelar till 100 % är lycka för mig. En sann njutning.

I Luontokuva ett antal fina kolumner (bl.a. av Heikki Willamo och Jorma Luhta) och en uppsjö med fina bilder. Dito i Vår Fågelvärld. Bl.a en spännande artikel om klippugglorna i Israel, som visade sig vara en helt annan art än vad man tidigare trott! En artikel  för ornitologiska finlirare. Redan rubriken " ... ett rop i natten ..." lockar till läsning, det gäller den nyupptäckta arten Strix hadorami, tillägnad ornitologen Hadoram Shirihai.

Men det är en lång historia.

Människor älskar berättelser. Alltid.

Om den cyklande björnen

Vilostund. Brusaby, Kimito 21.10.2015. Foto: Håkan Eklund. Nr 294/364.

Jag träffade en gång en nationalparksdirektör från Polen som berättade följande historia:

"En förmögen tysk storviltjägare ville jaga björn i Polen och bjöd en stor summa pengar för den som kunde arrangera en jakt.

Han upplystes vänligt om att det inte var möjligt eftersom  björnarna var fridlysta i Polen. Men de som fått förslaget kände förstås suget efter de stora pengar som utlovats.

En av de polska viltexperterna kom då med följande förslag, som alla var ense om att kunde ordnas.

Det fanns en gammal cirkusbjörn i landet som inte hade så långt kvar att leva och som de kände att kunde offras för den goda sakens skull (= de goda pengarna). Sagt och gjort. De lovade tysken att björnjakt kunde fixas, körde ut honom djupt in i ett stort skogsområde och satte honom på pass på ett ställe nära en glänta där en enslig byväg passerade bakom skogskanten mittemot, men utan att tysken visste om vägen. Detta för att underlätta björntransporten.

Björnen hämtades och släpptes på vägen i närheten av stället där tysken satt på pass, och de som "levererat" björnen for sen tyst och hastigt därifrån. Innan björnen hann orientera sig ordentligt, och få vittring på hundmaten som lagts ut i bra skjutvinkel till tysken, hände något överraskande. En gammal gumma kom cyklande längs byvägen, fick syn på björnen, blev förskräckt, hoppade av cykeln och sprang  till skogs. Björnen som var en gammal cirkusbjörn, plockade helt sonika upp cykeln och cyklade därifrån!

Från passet såg sen tysken en liten skymt av björnen som rak i ryggen försvann mellan stammarna. Allt gick så fort att han inte ens hann skjuta. Att björnen for iväg på cykel såg inte tysken, men med detta var det slut på jakten. Björnen kom inte tillbaka.

Så gick det med den björnjakten.

Historien skulle vara slut med detta, men följande höst inträffade något märkligt - som ingen i byn trodde på. En av byborna hade kommit vandrande längs byvägen sent en mörk höstkväll, lite "rund under fötterna", när han hörde att någon närmade sig bakifrån. Han steg till sidan, och såg till sin förskräckelse en björn som i hög hastighet cyklade förbi!"

Oskarpt

Vid parkeringen. Åbo 20.10.2015. Foto: Håkan Eklund. Nr 293/365.

Bilder och bildberättande

Koncentrerad bildberättare. Hangö 17.10.2015. Foto: Håkan Eklund.

Kan inte låta bli att reflektera kring detta med ord och bild, och vikten av det tidigare (orden) i ett bildsammanhang.

Heikki Willamo är ett bra exempel på hur mycket mera bilderna/bildberättelsen lever upp och får liv och mening när fotografen själv berättar. Det är som att få följa med när bilderna skapas, att få följa med i tankegången kring ett speciellt projekt, att lära mera både om substansinnehållet kring bildtemat och att få några glimtar om hur olika bilder skapats. Det är både underhållande, intressant och lärorikt. Trots att samma material har publicerats i böcker/kommer att publiceras - blir det bara så mera och tydligare vid en bra muntlig bildvisning, där det också skapas en dialog.

More is more ...

Passade på att titta på en utställning i Hangö stadshus under veckoslutet med kända fotografer (Kevin Frayer, Dar Yasin och Fabio Cito), men det fanns ingen utställningskatalog med information om bilderna. Eftersom det handlade om dokumentära bilder blev det ju bara en massa gissandet, som är rätt meningslöst, som gör att man konsumerar bilderna rätt snabbt. Som i sig är synd när man vet att varje bild innehåller en intressant histora - som man inte kan gissa sig till ...

Guldkant på dagen

Frostmorgon. Friskala ängar, Åbo. 19.10.2015. Foto: Håkan Eklund. Nr 292/364.

Ibland får en dag en liten extra guldkant via ett oväntat möte.Uppiggande en måndagsmorgon.

Gjorde en kort sväng ner till strandängarna i grannskapet innan jag körde in till jobbet inne i Åbo. Träffade en kille som kom vandrande med stativ och kamera, som visade sig vara en riktig själsfrände.

Det visade sig att han förutom ett stort fotointresse hade tagit pilotutbildning i USA samtidigt som jag gjorde det på Fiji, och plötsligt hade vi bara så mycket att prata om.

Kunde ha blivit kvar i solen för en fortsatt pratstund fast hur länge som helst, medan dimman lättade och rimfrosten i gräset smälte i den värmande solen och en ensam ängspiplärka höll oss sällskap.

Men måste sen fortsätta till jobbet.