En ny tuff naturfototidskrift

Natur från landsvägen. Sagu 26.4.205. Foto: Håkan Eklund. Nr 116/365.

Efter en regnig förmiddag blev det en vacker eftermiddag och kväll. Det doftade fräscht från markerna i ett helt underbart ljudlandskap av fågelsång. Känner bara att jag inte hinner vara så mycket ute i skog och mark som jag skulle önska. Det är nu som man borde vara på semester ...

Hemkommen efter ett kursveckoslut hittar jag nr 2/2015 av den nya finska naturfototidskriften Lumo (www.lumopublishing.fi) i postlådan. Ett vackert och innehållsrikt nummer (100 sidor) med många tuffa artiklar (ex. ang. vargjakt, flyttfågeljakt på Malta, ekologisk utarmning) som normalt inte hittas i naturfototidskrifter där vackra bilder av vacker natur tycks gälla. Men om ingen uppmärksammar hotet mot vår natur, så går det ju åt fanders, och det finns allt mindre att fotografera ...

I numret ingår min artikel om Maltajakten (= främst tjuvjakt), utslaget på 8 sidor i bra layout baserat på mina tre veckor i tjujaktsriket under vår- och höstkampanjer mot illegal jakt. Jag hade bjudit ut samma material för något år sen åt Luontokuva (ända tills nu den enda stora naturfototidskriften i Finland), men de var inte intresserade. De svarade att dylikt material inte passade i tidskriften. Kanske bilderna inte var tillräckligt vackra? Döda fåglar är ju inte vackra... och obehagliga saker/ämnen är ju inte behagliga ...

Istället var det nu en Lumo-redaktör som tog kontakt med mig och frågade om jag var intresserad av att göra en artikel (hade läst mina Maltablogginlägg här på FS) för deras tidskrift som leds av proffsfotografer. Och av nästa-nummer-info att döma skall de ta upp motsvarande om illegal jakt och fågelfångst på Cypern i nästa nummer som skall ut 12.6.

Bra!

Tröttnar aldrig på Willamo

Fotoprat under paus. Kimito 25.4.2015. Foto: Håkan Eklund. Nr 115/365.

Hade igen Heikki Willamo som gästfotograf och inspiratör under en fotokursstart. En kille som jag lyssnat på i åratal, bilder och bildtänk som jag börjar kunna - men som jag aldrig blir trött på! Som alltid trollbinder och inspirerar, som känns som "ös på, mera, mera ...".

Härligt.

Willamo tar 90 procent av sina bilder inom en radie av 30 km hemifrån, för att ha kontroll över vad som sker i området, där han kan utnyttja tiden/ljuset/olika situationer maximalt eftersom han känner varje kvadratmeter, varje skrymsle, varje kvadratkilometer.

Det är ju så som revirtrogna djur och fåglar fungerar; de kan alla sitt område, känner varje vrå av sitt område - som gör att överlevnadsmöjligheten maximeras.

Så skapas fina naturbilder och genuina upplevelser, där många av motiven (duvhök, berguv, nötkråka, älg, grävling) slutat "bry sig om att vara rädda", som tänker: "nä, men det där är ju bara Willamo, en ok typ".

En som tillhör reviret, området.

Vårsådd i solnedgång

I solnedgången. Bjärnå 24.4.2015. Foto: Håkan Eklund.

Såg motljuseffekten från bilen. Såg bildmöjligheten.

Såg också några träd inne på ett verkstadsområde som kunde ge skydd för den låga solen. Sagt och gjort, svängde av vägen, satt på 300 mm och fotade nästan rakt mot solen med "objektivskugga" från en björk.

Det blev en arkivbild av årets tidiga vårsådd som kan komma till användning någon gång.

I brist på motiv

Urdrucket. Kimito 24.4.2015. Foto: Håkan Eklund. Nr 114/365.

Har suttit på fotoexaminations-möte hela dagen. Mitt på dan hittade solen in till min kaffekopp från ett gavelfönster i mötesrummet.

Såg en bild; får fylla dagens behov.

Det gällde att hitta boet

Vanellus. Åbo 23.4.2015. Foto: Håkan Eklund. Nr 113/365.

En obehaglig dag i urbana områden pga hård vind med en massa uppvirvlande damm och skräp. Stack efter jobbet ut till ett våtmarksområde för att njuta av vårens puls med testosteronstinna  fåglar som gör allt för att sätta sprätt på tillvaron. Alltid lika njutsamt.

Jag nöjde mig med att sätta mig i gräset och låta en tofsvipa komma nära. En av mina barndomsfåglar från slättlandet i österbottnisk ådal och kulturbygd.

Minns alltid hur efterlängtad tofsvipan och storspoven var, som snabbt tog de första barfläckarna ute på åkrarna i besittning. Och hur vi småpojkar brukade söka reda på deras bon och ta en titt på deras ägg.

Se men inte röra.

Jag vet inte vad det berodde på, men under de första åren som ornitolog gällde det alltid att hitta fåglarnas bon (detta handlar om 1960-70 talet), det gör ju ingen numera (förutom äggtjuvar ...). I mina första fågelanteckningar hittas massor med bobeskrivningar, hur många ägg och hur de såg ut. Till vilken nytta?

Det mest exklusiva bo jag sett i mina gamla hemmamarker är från häckande gyllensparv (Emberiza aureola) vid Kimo åmynning i hemkommunen Oravais, alldeles nära det första fågeltornet som byggdes 1983. Åren 1984 och 1985 fick de ut 4 respektive 5 ungar. 1986 sågs en hane i början av juni, sen var det slut med det.

Länge häckade de på olika lokaler längs den flacka västkusten i Finland. Längst höll de ut i Limingoviken utanför Uleåborg dit 1000-tals brittiska ornitologer brukade vallfärda för ett kryss.

Idag finns det inte längre häckande gyllensparvar i Finland, som länge var den västligaste utposten för denna östliga art. Läste i Vår Fågelvärld för något år sen hur de fångas i 10 000-tal i Kina, under vintern och säljs som grillmat på lokala torg  ...