Om livskvalitet

Hemma i trädgården. Hirvensalo, Åbo 15.7.2014. Foto: Håkan Eklund.

Sitter på altanen i vår lilla trädgård och reflekterar om detta med livskvalitet. Om detta med "less is more", eller motsvarande klichéer. De innehåller mera sanning än vad man kunde tro.

Vi tycker kanske att vår vardag i våra små länder, i små samhällen och städer inte är något jämfört med "stora världen", med storstäder ute i mera häftiga miljöer. Men är det verkligen bättre där ute, i alla fina storstäder och superurbana miljöer? Nej, ofta är det tvärtom.

Under vår tre veckors jordenruntresa träffade vi gamla vänner och bekanta i deras stora fina hus i bl.a. Vancouver och Sidney. Ja, de hade större och finare hus än vår radhuslägenhet ute på Hirvensalo ö i Åbo.

Men - ändå bor vi bättre totalt sett, i en naturskön, mänsklig och vacker miljö där det finns utrymme. Både för människor och natur. Här kan små förstaklassister vandra till sin skola varje morgon, ensamma eller med kompisar. Här kan man när som helst göra timslånga vandringar i skog eller längs naturstigar, friluftsleder. Där ute i storstädernas fina villaområden är man instäng på den egna tomten, som ofta inte är speciellt stor. Man är fångad i ett urbant ghetto som är ändlöst stort, man kör i timmar i olika väderstreck, utan att kommar ut ur det urbana. Är det livskvalitet att vara en fånge i det urbana, där man sitter i bil i timmar för att komma till mera naturliga miljöer?

Visst är storstäder som Vancouver och Sydney spännande på sitt sätt, dvs. downtown-områdena, men ack så artificiella och instängda.

Sånt reflekterar jag över vid ett glas rött på min lilla altan med utrymme och natur alldeles utanför, i parti och minut. Livskvalitet av guds nåde. Och in till stadens centrum kör jag på 7 minuter.

Jag gillar att besöka metropoler, de har mycket att ge under en vecka eller så. Men ändå bor jag mycket hellre i en småstad (eller ute på landet), natur- och människonära. Se det är livskvalitet.

P.S. Stenarna som skymtar nere i bilden har sin egen historia, till vänster delar av stenar från Ayers Rock-området i Australien från 1987, till höger lavastenar som jag plockade från vägkanten under fågelvandringar efter jobbet i West Kilimanjaro i början av 1997 (strax efter att vi flyttat till dennna trevliga radhusmiljö ute på Hirvensalo ö).

Nr 196/365.

Om att tas på allvar

Genom fönstret. Hirvensalo, Åbo 14.7.2014. Foto: Håkan Eklund.

Sitter på altanen i skymningen och reflekterar över tingens ordning, återkommen från en sjukhusbädd.

Åkte mitt på dan till arbetsplatsläkaren för att kolla upp ett svullet ben efter allt obekvämt flygplanssittande. Hon tog det säkra för det osäkra, skrev ut en remiss och skickade mig till universitetssjukhuset.

Den kvinnliga läkare som tog emot, och läste igenom remissen satte mig genast i en rullstol och sade att jag inte fick röra mig. Sen skjutsades jag i ilfart upp till en avdelning där jag tillbringade resten av dagen med allehanda tester, blodprov och röntgen. Och för att kunna ta hjärtbilder med en massa sensorer rakades jag här och där ...

Fyra timmar senare, efter att ha lyssnat på en massa "illa däran" patienter intill, friskförklarades jag och skrevs ut. Alla blodådror rena, alla blodprov ok.

Bort med sjukhuskläder och på med joggingskor och shorts, och sen gick jag halva vägen hem tills den beställda skjutsen anlände. Kändes befriande. Och känslan av att bli tagen på allvar, dvs. att sjukhusproffs tar det säkra för det osäkra, och faktiskt kollade upp allt i minsta detalj imponerade!

Detta med DVT (deep vein thrombosis) från timmar i trånga flygplansbänkar är inget att leka med. Denna gång var det inte DVT, bara vanlig vätskeansamling i vävnader från allt flygande ...

Nu är det mesta återställt, det är lätt att gå normalt igen, men när jag på lördagen steg ur planet i H.fors, efter en non-stop resa från andra sidan jordklotet, kunde jag knappt gå ...

Här ett klipp från en nätsida:

"Risken för svullna ben och blodpropp i samband med flygresor är så vanlig att fenomenet döpts till ”Ekonomiklass-syndromet” och "Resetrombos". Förutom inaktivitet utsätts du även för lågt lufttryck, låg luftfuktighet och obekväma sittställningar. Studier som genomförts på uppdrag av WHO har fastslagit att risken för blodpropp fördubblas om resan pågår mer än fyra timmar. Övriga försämrande faktorer är övervikt, graviditet, tidigare venrelaterad diagnos och bruk av P-piller.

Du kan enkelt förebygga svullna ben och risken för blodpropp genom att använda resestrumpor."

Nr 195/365.

Inget att rekommendera

Under körsbärsträdet. Hirvensalo, Åbo 13.7.2014. Foto: Håkan Eklund.

Sitter i skuggan under körsbärsträdet och försöker sakta men säkert gå ner i varv efter 20 dagars nomadliv, jorden runt. Sista etappen gällde Sydney - Åbo, non stop. Dvs. det tog oss 38 timmar från det att vi tog flygfältsbussen från hotellet i Darlington Harbour, Sydney tills vi steg ur taxin hemma i Hirvensalo, Åbo.

Det är inget att rekommendera.

Boken ovan (som inte är speciellt bra ...) räddade resan, något att fokusera på. Att bara sitta i ett antal flygplan med en "tom blick", är inte bra.

Det är många insikter som en dylik resa gett, bland annat:
- under månaderna i Vancouver, B.C. vårvintern 1981 var min största önskan att emigrera dit, till Canada, till Vancouver. Nu är jag bara så glad att det inte blev så.
- veckan på Viti Levu/Vanua Levu (Fiji Isl) var givande, men kan ändå inte förstå att vi orkade bo där i fem års tid, en gång i tiden (1984-89)
- Sydney var en lika fin storstad som tidigare, med ett härligt klimat och trevliga människor, ändå skulle jag aldrig byta Åbo mot Sydney ...

Men visst känns det märkligt att så behändigt resa jorden runt, att under första etappen sitta i timmar och titta ner över snösmältning på tundran i norra Canada, och på hemvägen sitta lika länge och titta på ett rött månlandskap i Australiens inland.

Nr 194/365.

Resedagbok: Finland - Vancouver - Fiji - Sydney

Världen är lättillgänglig idag

Ålandsrot (Inula helenium). Hirvensalo, Åbo Midsommardagen, 21 juni 2014. Foto: Håkan Eklund.

Skojigt att se hur världen har blivit lättillgänglig. Håller på att friska upp minnet kring de kvarter i Coquitlam, Vancouver där fru Anita och jag bodde några månader vårvintern 1981. De som vi bodde hos och umgicks med bor kvar på samma ställen - och via Google maps/sattelitbilder hittade jag till och med hittat husen. Minns ännu Dogwoodträdet som jag platerade, lastbilen som jag målade o.s.v.

På vägen "ner" till Fiji skall vi ta en avstickare in till Coquitlam och minnas old good days.

Och just när jag sitter och kollar in virtuella kartor över Vancouver, och hur vi skall ta oss ut till Palliser Ave, ringer Eric (idag 80 +) på mobilen från Coquitlam! Eric emigrerade från Korsholm, Österbotten till Canada på 1950-talet, och de var många i samma ålder som gjorde det.

I början av 1980-talet hade inga vanliga människor datorer, och mobiltelefonen fanns inte. Minns hur jag och frun skickade brev för att få allt möjligt ordnat inför vår halvårsresa till USA och Canada.

När morfar och farfar en bit in på 1900-talet emigrerade till Amerika (de återvände sedan) fanns det varken electricitet eller telefon i deras hem i Österbotten. Och det fanns inga bilar i byarna.

Den tekniska utvecklingen har verkligen gått framåt, däremot har vi männsikor rätt mycket stannat i utvecklingen. Vapnen som människorna dödar varandra med är bara mera sofistikerade ...


Nr 172/365.