Med leriga skor
Historiens vingslag

Tidskriftsmöte, Restaurang Hus Lindeman, Åbo. 15.2.2012. Foto: Håkan Eklund.
Hade lunchmöte med kompisen Anders F angående nästa nummer av tidskriften Skärgård. Trots att denna restaurang bara ligger ett kvarter bort från mitt jobb, brukar jag aldrig gå hit - som jag kanske borde göra. Bara det att vistas i ett hus med historia känns mysigt, så att man riktigt känner historiens vingslag, dock kanske aningen "vardagsdyrt" för en fattig kulturarbetare . . . Här hade till och med Linnés lärjunge Pehr Kalm i tiden sin trädgård.
På webbplatsen (http://www.huli.fi/huvudsida) - skriver man så här om husets historia:
Restaurang Hus Lindman – från medeltiden tills idag
Då man stiger från Biskopsgatan in på gården till Restaurang Hus Lindman är det som om de gamla, värdiga lindarna uppmanade en att för en stund stanna upp och förnimma den historiska atmosfären. Domkyrkans klocka klämtar i bakgrunden och fåglarnas konsert fortsätter – precis som i hundratals år förut. Händelser och personer från de sista seklen finns samlade i denna korta historik. Ett intressant faktum kan vara att veta hur Hus Lindman och dess salar Browallius, Sibelius, Kalm, Gylich och Ekman har fått sina namn.
Hus Lindman är beläget på Biskopsgatan 15, vilket på medeltiden i den äldsta bevarade kartan över Åbo – sammanfattad av Gangius år 1634 – kallades Biskopsåkern. Knappt hundra år senare, 1732, besökte Carl Linné Åbo Akademi, och i samband med besöket kom Browallius på idén att föreslå att man på Biskopsåkern skulle inrätta Akademins botaniska trädgård.
Trädgården grundades år 1757,och som dess förman fungerade Carl Fredrik Mennander, professor i medicin, även känd som Linnés vän och elev. Tre år senare grundade Pehr Kalm - professor i ekonomi samt Linnés, Browallius och Mennanders före detta elev – en nyttoträdgård på området. Växter hämtade han bl. a. från Ryssland och Amerika.
Åbo Akademis trädgård fördärvades i Åbo brand år 1827. Efter branden flyttades den botaniska trädgården och de växter som räddats till Helsingfors. Endast en ek, planterad av Pehr Kalm på 1700-talet, fick stå kvar. I denna dag står den stadigt på gräsmattan mellan Hus Lindman och Sibelius-museet på randen till Aura å. Som ett minne för Linné blev även blåeld och sibirisk nunneört kvar på området.
- - -
Den nya epoken på Biskopsgatan 15 – restaurang Hus Lindmans tid – började år 2011. Sommarterrassen med 120 platser kommer att leva kvar som ett minne för den. Från den kan man beundra Domkyrkan som sträcker sig emot det blåa himlavalvet, Aura å som flyter sakta under Domkyrkobron och Tomasbron, och körsbärsträdgården som är planterad längs strandboulevarden.
Läsaren har nu fått en kort översikt i Biskopsgatan 15:s historia från medeltiden till öppnande av Hus Lindman 21.3.2011. Varifrån namnet Hus Lindman kommer är ändå oberättat.
Efter att ha slutit hyreskontraktet i början av år 2011 tog krögaren Henrik Ulfstedt reda på Biskopsgatan 15:s historia. Där framkom det att Åbo Akademi uppkallat byggnaden, för att hedra sin bortgångne professor i statsvetenskap, Sven Lindman. För att ära de som på sitt sätt lämnat sina spår i Biskopsgatan 15:s historia, namngav Ulfstedt restaurangen till Hus Lindman och dess salar efter Ekman, Browallius, Sibelius, Kalm och Gyllich.
Bildsammanträffande

Examensutställningen, CLL, Åbo. 14.2.2011. Foto: Håkan Eklund.
Ibland blir man bara så häpen över tingens ordning. Som igår. En kvinnlig kollega till mig ville köpa bildtavlan som var utställd som "inkastare", sen efteråt när hon kollade bildtexterna (med en del metadata inkluderad) såg hon att bilden var tagen på hennes födelsedag ...
Alltså var det ju meningen att just den bilden skulle vara hennes (hennes man hamnar troligen att "lösa in den" som försenad födelsedagsgåva ...). Så kan det gå.
Jag hade namngett bilden av sipprankan "Sibirien kallar", som jag tog hemma en vacker septemberkväll (10.9.2011) ute på terassen när jag märkte hur fint ljuset föll på frukten medan väggen bakom låg i skugga.
Examensreflektioner

Utställning på jobbet, Arken, CLL 14.2.2012. Foto: Pekka Tenhonen.
Plötsligt fick en mångårig fotofortbildning ett snabbt och intensivt slut. Fick igår examenspappren med posten och idag visade jag mina portfolier på jobbet, i samband med att vi hade en "Öppet hus-dag" för att markera att vi flyttat tillbaka till nyrenoverade utrymmen (ett datum som planerats senaste höst).
Jag visade också mitt ("underkända") slutportfolio med värdefulla dokumentära bilder av däggdjur och fåglar tagna under fotoresor till Grönland, Svalbard, Nordnorge till Spanien, Tunisien och Namibien - och mycket till däremellan. Examinatorerna tyckte att dessa bilder representerade "traditionell fotografi utan något spår av personligt uttryck från fotografen." Då tog jag tillbaka arbetet, som alltså aldrig fick en chans att officiellt underkännas. Skulle försöka på nytt ett år senare, som alltså var nu i december-januari.
Det hade de förstås rätt i det att bilderna var "traditionella", men eftersom jag sålt dessa bilder till en massa tidningar och tidskrifter (illustrerande egenhändigt skrivna fackartiklar) tyckte jag ju att de gav ett prov på yrkeskompetens, som hela specialyrkesexamen handlar om. Det vill säga att påvisa ens yrkeskompetens som naturfotograf. Och de var både dyra och svåra att ta.
Men skam den som ger sig. Istället lämnade jag in ett portfolio med tio bilder som jag tog senaste sommar/höst (en del av dem syns på bilden ovan) där jag med 60 mm makro gick nära "ogräs och prydnadsväxter" runt trappan till vår radhuslägenhet. Det tyckte jag var "icke-traditonellt" för en finsk naturfotograf. Sen körde med största bländare och maximal närgräns för att få fram det "personliga uttrycket från fotografen" (litet skärpedjup/oskarpt/konstnärligt), som jag ju fick med det konceptet. Och detta portfolio godkändes som godkänd naturfotografi! Som förstås gladde mig.
Men, dessa var de billigaste, enklaste och bekvämaste naturbilder som jag någonsin tagit! Enligt Göran Segeholms klassificering innehåller bilderna ett högt "formvärde", medan de svårtagna dokumentära bilderna innehöll ett högt "innehålls- och budskapsvärde". I sannings namn behövs alla tre, dock för olika ändamål.
Utbildningen/examinationen skulle vinna på att ha Segeholm som konsult för att hjälpa till med att tydligt utstaka (i examenskriterierna) hur stor del av bildmaterialet som skall tillhöra respektive "värdegrupp", det skulle göra det hela betydligt enklare. Skulle jag ha förstått att det gällde att visa upp "konstnärliga bilder", skulle jag ha sluppit bli den "bråkstake" jag sen blev (försökte få ansvariga på Utbildningsstyrelsen att berätta vad de egentligen menade med sina kriterier ...).
Men det är klar, det var också lagom åt mig att jag fick ett år på mig att lugna ner mig och tvingas ta en annan typ av bilder än vad jag normalt tog. Det var också nyttigt ...
Unikt examenspapper i hand

Yrkeshögskolan Novias trapphus, Åbo 13.2.2012. Foto: Håkan Eklund.
En perfekt dag. Fick idag med posten mitt examensbetyg: "Specialyrkesexamen för fotograf - kompetensområde naturfotografering" från Utbildningsstyrelsens "Examenskommission inom visuell framställning". Jag är den tredje personen i Finland (och hela världen ...) som innehar en dylik examen.
Detta är slutet på ett projekt som startade i augusti 2007 (och kostat en massa pengar ...), och som nu äntligen nått sitt slut. Sensommaren 2007 kom jag tillsammans med 14 andra med på den första förberedande kurs för naturfotografer som arrangerades av Yrkesinstitutet Axxell (Kimitoön, Finland). Vår kursledare var Andy Horner, och det blev två intensiva fotokursår med utflykter till intressanta områden mellan Grönland och Namibien.
Men det har varit en del (examens-)komplikationer längs vägen, mest beroende på kommunikationsproblem. Skulle jag har förstått vad våra examinatorer (bl.a. Anders Geidemark ...) egentligen ville, så skulle jag ha fått detta fixat för ett år sen.
I fototidskriften "Kamera & Bild" nr 1/2012 hittas en artikel (sid. 92 - 95) som berättar lite om denna fotoutbildning. På en bild hittas examinatorerna, som inte var så glada över att träffa mig (jag var den som godkändes på detta möte i Sthlm i december ...) för att jag varit lite jobbig ... Men det är en lång historia.
Men examenspappret som är undertecknat 31.1.2012 av examenskommissionens ordförande Veikko Nurminen kom i grevens tid: i morgon håller vi Öppet hus på min arbetsplats (Åbo Akademis Center för livslångt lärande) där jag visar upp mina examensportfolier. Välkommen med!
Bilden ovan är tagen idag på eftermiddagen några kvarter bort från min arbetsplats. Jag hade en diskussionsstund (om naturrelaterade frågor) med studerande vid YH Novia (bl.a. med åtta internationella utbytesstuderande), och jag brukar alltid föredra att ta trapporna istället för hissen, och hittade då motivet ovan.
Hittade en pärla

Alans Café, Hangö. 12.2.2012. Foto: Håkan Eklund.
Vintertid är det inte det lättaste att hitta intressanta matställen i Hangö, ute på Finlands sydligaste udde. Eftersom det inte finns några turister är 95 procent av matställena stängda ... Men det finns några pärlor. En pärla är en pizzeria som ligger vägg i vägg med stadens enda pub, det handlar om två helt olika företagare, men som förstått nyttan med samarbete. Alltså kan man på en lördagvkväll (som jag och fru Anita gjorde) gå in till pizzerian och beställa en pizza, sen vandra över till puben, bänka sig i någon av de lyxiga läderbänkarna, beställa in några stop gott öl - och vänta på att pizzan skall levereras av grannnen ... Just perfect!
Men att hitta en ny vinterpärla trodde jag inte var möjligt - ändå fanns det en sådan. Vi har några infödda Hangöbor på kursen som tipsade om Alans Café som lunchställe, ett ställe som jag och frun cyklat/vandrat förbi många gånger - men inte fattat att det är öppet för alla. Huset har sett så privat ut, att vi inte fattat att det bara är att traska in! Som vi gjorde med en del av kursisterna på söndagen. Och vilket härligt ställe! Ett café som samarbetade med ett bokantikvariat och en hantverksbutik - som skapade en fantastiskt familjär stämning! Dessutom visade det sig att jag mycket väl kände ägarinnan, som jag bara träffat sommartid ute på hennes matställe ute på ön Vänö i Åbolands skärgård. Så liten är världen.
Och i bokhyllorna hittade jag en lite skrift från 1915 med titeln "Vildnaden och människan. Reflexioner och kritiker i jaktlagsfrågor" av Rolf Palmgren. En debattbok med massor av intressant material, som visar på vilken katastrof "jaktvården" vid sekelskiftet 1800/1900-talen utgjorde. Ett litet exempel: "--- att tornfalken vid medlet af 1890-talet blifvit fullständigt utrotad på grund af de förföljelser den utsattes för från allmogens sida genom att premier då af Åbo jaktvårdsförening utbetalade för sparfhök ---".
I klartext betyder detta att man betalade skottpenning på sparvhök, men att jägarna inte kände skillnaden mellan sparvhök och tornfalk, och sköt båda ...
