Hittade några pusselbitar till

Nära riksdagshuset i Helsingfors. 17.2.2011. Foto: Håkan Eklund.

Besökte Brages pressarkiv i Helsingfors där jag hittade en del nya pusselbitar om fotografen Kaj Dahl. Fotograferade tidningsurklipp med den information som jag behöver för  tidskriften Skärgård. Enkelt, snabbt, billigt och bra.

Hittade i ett antikvariat två av "hans" böcker: "Finländska herrgårdar"  (http://www.ensipainos.fi/fi/historia/t_216) som utkom 1989 och  "Kungsvägen" som kom ut 1990. Kaj Dahl var fotograf och C.J. Gardberg författare. Böckerna är bra redigerade, allt i färg - och utgör typisk "torr men faktarik" sakprosa.

Kajs egna skägårdsböcker som utkom på samma förlag, är i mitt tycke mera unika och värdefulla - trots att förlaget gjorde ett betydligt sämre  jobb med dem ... och att recensionerna var sämre för de böckerna än de i färg.  Månne inte temat också hade sin inverkan; fattiga skärgårdsbor gentemot etablissemanget ...

Hittade också en liten bok om den svenska fotografen Hans Gedda. "Nuets ikoner" heter boken som  utkom i Lucida-serien "Scandinavian Photographers Classic and Contemporary" på Alfabeta bokförlag (1987). I boken finns ett 70-tal synnerligen intressanta och personliga porträtt av kända offentliga personer och konstnärer, bl.a. ett uppslag med president Urho Kekkonen på en sida och statsminister Olof Palme på den andra (tagna 1971 och 1986).

Sen hade jag min "mysstund". Hittade en lokal restaurang i närheten av antikvariatet, sökte upp ett fönsterbord, beställde in mat och öl, öppnade mina bokpaket, och började bläddra och ströläsa. Kan man ha det bättre en fredagseftermiddag?

Från min reprostudio

Utsikt från min mobila studio. Arken, ÅA. 16.2.2012. Foto: Håkan Eklund.

Använde några timmar till att reprofotografera gamla artiklar och s-v fotografier för kommande tidskriftsnummer. Hade riggat upp en tillfällig studio i en glastäckt "gångbro" mellan två byggnader, visade sig fungera utmärkt. Mjukt och bra ljus (mulet).

Är också lika fascinerad av hur lätt det är idag att spåra upp människor. Såg i en intervju i ett tidningsurklipp ur Hbl från 1974 att fotografen Kaj Dahl (dog 2003), som jag gör ett temanummer om, hade planer på att ha ett boksamarbete med en finlandssvensk journalist (Calle Hård) som jobbade för Expressen i Stockholm. Men eftersom KD själv skrev de skärgårdsreportageböcker som han sen kom att producera, blev jag nyfiken vad som hände med samarbetsplanerna. Varför de inte blev av?

Googlade en stund, hamnade på en gammal blogg som visade sig tillhöra en dam i Sverige som gjorde bokillustrationer, hade bl.a. gjort några för Calle H, som också gett ut några böcker. Mejlade henne, hon hade ingen adress men hänvisade till ett litet bokförlag. Mejlade dem, och där fick jag napp. Hittade Calle Hård i Indien, där han tillbringar vintrarna (somrarna på Holmön utenför Umeå).

Så nu kanske jag får svar på mina frågor.

Fick idag (17.2.2012) svar på min fråga, i mejl från södra Indien: " Fore semestern 1974, da vi skulle satta igang att intervjua folk pa Kajs bilder, bad jag att fa nagra manader tjanstledighet men fick nej. Expressen hade beslutat over mitt huvud att skicka mig som full time correspondent - gissa vart - till Helsingfors. Da skulle det inte finnas tid med nagon tjanstledighet. Varje ung reporter skulle ge sin hogra hand for att fa ett korrejobb, det var 2+1 ar, och jag tog det naturligtvis, inte minst for att fa tillhora utlandsredaktionen aven i fortsattningen, tidningens verkliga flaggskepp."

Historiens vingslag

Tidskriftsmöte, Restaurang Hus Lindeman, Åbo. 15.2.2012. Foto: Håkan Eklund.

Hade lunchmöte med kompisen Anders F angående nästa nummer av tidskriften Skärgård. Trots att denna restaurang bara ligger ett kvarter bort från mitt jobb, brukar jag aldrig gå hit - som jag kanske borde göra. Bara det att vistas i ett hus med historia känns mysigt, så att man riktigt känner historiens vingslag, dock kanske aningen "vardagsdyrt" för en fattig kulturarbetare . . . Här hade till och med Linnés lärjunge Pehr Kalm i tiden sin trädgård.

På webbplatsen (http://www.huli.fi/huvudsida) - skriver man så här om husets historia:

Restaurang Hus Lindman – från medeltiden tills idag

Då man stiger från Biskopsgatan in på gården till Restaurang Hus Lindman är det som om de gamla, värdiga lindarna uppmanade en att för en stund stanna upp och förnimma den historiska atmosfären. Domkyrkans klocka klämtar i bakgrunden och fåglarnas konsert fortsätter – precis som i hundratals år förut. Händelser och personer från de sista seklen finns samlade i denna korta historik. Ett intressant faktum kan vara att veta hur Hus Lindman och dess salar Browallius, Sibelius, Kalm, Gylich och Ekman har fått sina namn.

Hus Lindman är beläget på Biskopsgatan 15, vilket på medeltiden i den äldsta bevarade kartan över Åbo – sammanfattad av Gangius år 1634 – kallades Biskopsåkern. Knappt hundra år senare, 1732, besökte Carl Linné Åbo Akademi, och i samband med besöket kom Browallius på idén att föreslå att man på Biskopsåkern skulle inrätta Akademins botaniska trädgård.

Trädgården grundades år 1757,och som dess förman fungerade Carl Fredrik Mennander, professor i medicin, även känd som Linnés vän och elev. Tre år senare grundade Pehr Kalm - professor i ekonomi samt Linnés, Browallius och Mennanders före detta elev – en nyttoträdgård på området. Växter hämtade han   bl. a. från Ryssland och Amerika.

Åbo Akademis trädgård fördärvades i Åbo brand år 1827. Efter branden flyttades den botaniska trädgården och de växter som räddats till Helsingfors. Endast en ek, planterad av Pehr Kalm på 1700-talet, fick stå kvar. I denna dag står den stadigt på gräsmattan mellan Hus Lindman och Sibelius-museet på randen till Aura å. Som ett minne för Linné blev  även blåeld och sibirisk nunneört kvar på området.

- - -

Den nya epoken på Biskopsgatan 15 – restaurang Hus Lindmans tid – började år 2011. Sommarterrassen med 120 platser kommer att leva kvar som ett minne för den. Från den kan man beundra Domkyrkan som sträcker sig emot det blåa himlavalvet, Aura å som flyter sakta under Domkyrkobron och Tomasbron, och körsbärsträdgården som är planterad längs strandboulevarden.

Läsaren har nu fått en kort översikt i Biskopsgatan 15:s historia från medeltiden till öppnande av Hus Lindman 21.3.2011. Varifrån namnet Hus Lindman kommer är ändå oberättat.

Efter att ha slutit hyreskontraktet i början av år 2011 tog krögaren Henrik Ulfstedt reda på Biskopsgatan 15:s historia. Där framkom det att Åbo Akademi uppkallat byggnaden, för att hedra sin bortgångne professor i statsvetenskap, Sven Lindman. För att ära de som på sitt sätt lämnat sina spår i Biskopsgatan 15:s historia, namngav Ulfstedt restaurangen till Hus Lindman och dess salar efter Ekman, Browallius, Sibelius, Kalm och Gyllich.

Bildsammanträffande

Examensutställningen, CLL, Åbo. 14.2.2011. Foto: Håkan Eklund.

Ibland blir man bara så häpen över tingens ordning. Som igår. En kvinnlig kollega till mig ville köpa bildtavlan som var utställd som "inkastare", sen efteråt när hon kollade bildtexterna (med en del metadata inkluderad) såg hon att bilden var tagen på hennes födelsedag ...

Alltså var det ju meningen att just den bilden skulle vara hennes (hennes man hamnar troligen att "lösa in den" som försenad födelsedagsgåva ...). Så kan det gå.

Jag hade namngett bilden av sipprankan "Sibirien kallar", som jag tog hemma en vacker septemberkväll (10.9.2011)  ute på terassen när jag märkte hur fint ljuset föll på frukten medan väggen bakom låg i skugga.

Examensreflektioner

Utställning på jobbet, Arken, CLL 14.2.2012. Foto: Pekka Tenhonen.

Plötsligt fick en mångårig fotofortbildning ett snabbt och intensivt slut. Fick igår examenspappren med posten och idag visade jag mina portfolier på jobbet, i samband med att vi hade en "Öppet hus-dag" för att markera att vi flyttat tillbaka till nyrenoverade utrymmen (ett datum som planerats senaste höst).

Jag visade också mitt ("underkända") slutportfolio med värdefulla dokumentära bilder av däggdjur och fåglar tagna under fotoresor till Grönland, Svalbard, Nordnorge  till Spanien, Tunisien och Namibien - och mycket till däremellan. Examinatorerna tyckte att dessa bilder representerade "traditionell fotografi utan något spår av personligt uttryck från fotografen." Då tog jag tillbaka arbetet, som alltså aldrig fick en chans att officiellt underkännas. Skulle försöka på nytt ett år senare, som alltså var nu i december-januari.

Det hade de förstås rätt i det att bilderna var "traditionella", men eftersom jag sålt dessa bilder till en massa tidningar och tidskrifter (illustrerande egenhändigt skrivna fackartiklar) tyckte jag ju att de gav ett prov på yrkeskompetens, som hela specialyrkesexamen handlar om. Det vill säga att påvisa ens yrkeskompetens som naturfotograf. Och de var både dyra och svåra att ta.

Men skam den som ger sig. Istället lämnade jag in ett portfolio med tio bilder som jag tog senaste sommar/höst (en del av dem syns på bilden ovan) där jag med 60 mm makro gick nära "ogräs och prydnadsväxter" runt trappan till vår radhuslägenhet.  Det tyckte jag var "icke-traditonellt" för en finsk naturfotograf. Sen körde med största bländare och maximal närgräns för att få fram det "personliga uttrycket från fotografen" (litet skärpedjup/oskarpt/konstnärligt), som jag ju fick med det konceptet. Och detta portfolio godkändes som godkänd naturfotografi! Som förstås gladde mig.

Men, dessa var de billigaste, enklaste och bekvämaste naturbilder som jag någonsin tagit! Enligt Göran Segeholms klassificering innehåller bilderna ett högt "formvärde", medan de svårtagna dokumentära bilderna innehöll ett högt "innehålls- och budskapsvärde". I sannings namn behövs alla tre, dock för olika ändamål.

Utbildningen/examinationen skulle vinna på att ha Segeholm som konsult för att hjälpa till med att tydligt utstaka (i examenskriterierna) hur stor del av bildmaterialet som skall tillhöra respektive "värdegrupp", det skulle göra det hela betydligt enklare. Skulle jag ha förstått att det gällde att visa upp "konstnärliga bilder", skulle jag ha sluppit bli den "bråkstake" jag sen blev (försökte få ansvariga på Utbildningsstyrelsen att berätta vad de egentligen menade med sina kriterier ...).

Men det är klar, det var också lagom åt mig att jag fick ett år på mig att lugna ner mig och tvingas ta en annan typ av bilder än vad jag normalt tog. Det var också nyttigt ...