Forsstudie II

Nautelankoski fors, Aura å, Lundo 5 april 2010. Foto: Håkan Eklund.

Det som jag fotograferat minst under alla mina år är landskap. Jag vet inte varför, men gissar att det handlar om en "mental blockering" i den mening att jag anser att det inte finns fina landskap att fotografera i detta land. Allt är ju så platt, bebyggt (som också innebär en massa fula saker som stolpar (som ofta hänger), ledningar, fula byggnader etc.), exploaterat och ... ja, orden räcker inte till.

Kanske har jag sett alltför många vackra landskap utomlands som gjort att jag inte ens försökt här hemma. Och sen störs jag av det faktum att en bild ofta ljuger mer än tusen ord ... dvs visst kan man vinkla till sig en vacker landskapsbild, men det behöver ju inte betyda att det det man ser från sin "kameraposition" är det man ser på bilden.

Men nu har jag tänkt om, av själviska skäl. Om jag så bara vill njuta av att fotografera; det är ju terapi i sig. Patrik Larsson brukar prata om det lilla landskapet, det nära och det intima, som kan vara allt från en detaljbild till en del  av något större. Det skall jag börja öva mera på. Och sen tänker jag faktiskt skita i om det sen är en lögn eller inte som avbildas.

Hittills har jag mest fotograferat fåglar och djur, har massor med bilder på en massa arter, både bättre och sämre. Men de är jobbiga och tidskrävande för en hobbyfotograf. Och ofta tråkiga  (bildmässigt/dock en utmaning ...)  börjar jag allt oftare inse. Sen finns det så många duktiga sådana, både i Finland och Sverige. Proffs som bara sysslar med sånt, som gör att man lite tappar aptiten.

Men det finns ju andra motiv där kreativiteten och skapandeglädjen är gränslös.

Och detta med att fotografera från stativ är ju förbenat kul, börjar jag inse! Det trodde jag aldrig. Speciellt mycket gillar jag trästativet som Patrik L rekommenderade och fixade åt mig (levererat under Landsortskursen i höstas); det är toppen!

Sen har jag insett hur kul det är att ta färre bilder med med lite mera omsorg och experimentlusta. Som vid forsen i gårkväll. Fotar man fåglar o djur är det ju alltid bråttom, det handlar om sekundmöten, och allt skall sitta i ryggmärgen. Med stativ, trådutlösare och "gammaldags" tidsanvändning - blir ju fotograferingen något helt annat, en njutningsstund när den är som bäst.

I går stannade jag så pass länge vid vattendraget att jag hann se hur det forsande vattnet ändrade skepnad när solen bröt fram genom molnen för en stund, en rätt låg sol som också skapade skuggor från angränsande skog. Med ens fick det lermättade vårflödesvattnet en massa färger. (200 mm, ISO 200, 1/5 s, f 32).

Påminner om Brusewitz

Nautelankoski fors, Aura å, Lundo. Påskannandag 5.4.2010. Foto: Håkan Eklund.

Finns det något mera vårlikt än en brusande fors med trumpetande tranor rakt ovanför? Som idag på kvällssidan när jag gjorde en tur upp till Aura ås vackraste fors. Massor av folk på plats som beskådade de forsande vattenmassorna. Under torra somrar krymper dock forsen till en ynklig rännil.

Just nu läser jag Lars Sunds mysiga och intressanta bok "En morgontrött fågelskådares bekännelser" (Söderströms, 263 s.). En verklig pärla. Skulle Lars, som är mera känd som romanförfattare och bosatt i Uppsala, kunna teckna och måla skulle han vara en ny Gunnar Brusewitz!

Just så vackert, ledigt, substansrikt och medryckande är hans språk. Just så populärvetenskapligt-, natur- och kulturhistoriskt kunnig och beläst är han. Det är lätt att hitta superlativer. I honom har nog Svenskfinland gått miste om en gudabenådad ordhantverkare som också kunde öppna folks sinnen för avifauna och natur. Tänk om vi fått läsa om hans naturutflykter i våra egna svenskbygder i Finland istället för Uppland? Nu blev det bara några korta noteringar från Jakobstad och Åbo. Å andra sidan finns det ju en marknad och lästradition för denna typ av litteratur i Sverige. Här i vårt mentalt karga kustland, där naturkänsla för många handlar om att förgöra och förstöra, krävs säkert titlar som ”Konsten att radera ut en skarvkoloni” eller ”Hur man tjuvjagar varg” för att slå igenom.

Det är ju en liten tröst att Lars Sund nu fungerar som en finlandssvensk ambassadör i Sverige

Vårbäck

Yster vårbäck, Hirvensalo 4.4.2010. Foto: Håkan Eklund.

Passerade en brusande liten bäck under morgonpromenaden med hunden. Kunde inte låta bli att senare under dan åka tillbaka med kamera och stativ. Skojigt att för en gångs skull ha tid att i lugn och ro rigga upp stativ och söka olika bildvinklar. Utan att ha en rastlös hund som väntar på att dra vidare.

Är imponerad hur snabbt snön har smält och flyttfåglar vällt in i stora massor. För en vecka sen började det smälta på allvar, och nu är nästan alla fält snöfria. Och det är ett nöje att igen lyssna till rödhake och bofink, och alla  andra ...

Fiji girl

Dottern Arlana (21) poserar, Hirvensalo, Åbo 3.4.2010. Foto: Håkan Eklund.

Har ännu Steve Mc Currys bilder på näthinnan (från gårdagens utställningsbesök) och reflekterar över deras tajta utsnitt; där fanns inget extra. Precis som ur en lärobok om fotografering: fokusera på det väsentliga. Den som vill se mer av Steve McCurrys bilder kan gå in på hans hemsida http://www.stevemccurry.com/main.php

Sen kan jag inte undgå att reflektera över mitt eget fotograferande, dvs hur mycket jag missat bara för att fotografering just då inte intog någon viktig del av mitt liv. Eftersom jag jobbat med så många "exotiska" människor i exotiska miljöer kunde jag också ha ett stort arkiv med unika bilder. Det har jag inte, bara vanliga tramsiga turistbilder. När jag jobbade med bistånd var det det som gällde, jag var helt fokuserad på det jobbet, inte på att fotografera. Där ligger skillnaden mellan en fotograf och en icke-fotograf ...

Men lite exotik tog vi med oss hem; under åren på Fijiöarna adopterade jag och fru A två fiji-indiska babies, som idag är vuxna. Dottern Arlana (bilden) är den yngre av de två. Som liksom sonen placerades framför kameran hemkommen från McCurry utställningen. Befintligt ljus från ett fönster, ett mörkblått lakan bakom som täcker bokhyllan ... Enda extra är en reflektor som jag höll för att ljusa upp vänstra sidan.

Steve McCurry - en upplevelse

Sonen Robert (19) poserar, Hirvensalo, Åbo 3.4.2010. Foto: Håkan Eklund.

Idag fick vi för oss att åka till grannstaden Salo (där Nokia har en del av sina mobiltelefonstillverkning) för att titta på Steve McCurrys utställning "Retrospective".

Egentligen hade vi ingen aning om var utställningen fanns (hittade inte tidningen där vi läst om den, och orkade inte öppna datorn), vi körde på måfå, resonerande att detta är en så liten stad att vi säkert hittar. Och det gjorde vi. För en gångs skull hade man nytta av vägverkets skyltar, vi leddes in till stan av skyltar till ett "Taidemuseo" (Konstmuseum), gissade att utställningen fanns där, och vips var vi utanför ett gammalt "lokomotivgarage" som byggts om till konstmuseum. Det visade sig vara ett mycket trevligt och funktionellt utställningsgalleri.

Och vilka bilder! Här fanns 80 bilder i storformat, de flesta 47 x 70,5 cm (en del 65 x 96,6 cm) och tagna i Afganistan, Pakistan, Tibet, Kambodja, Indonesien, Burma etc. En helt fantastisk kollektion från mycket exotiska miljöer. De flesta bilder av människor, nära, ofta mycket rena och avskalade kompositioner där "less is more" var den röda tråden. Gillade färgskalan med djupa mättade färger, ofta tagna i mulet och regnigt väder.
Sällan har en fotoutställning gett så mycket positiv energi!

Hemkommen plockade jag fram kameran och gjorde några enkla "stilstudier" med familjen som statister.