Kursdagar på Landsort

Ön Öja med Landsorts fyr i bakgrunden, 10.10. 2009. Foto: Håkan Eklund.

Första kursen med Creative Adventures smakade mer (www.creativeadventures.se) . Patrik Larsson och Magnus Lindbom hade ett suveränt koncept och hade fått ihop ett bra kursistgäng; de flesta var mycket duktiga fotografer och trevliga sällskapsmänniskor.

Det handlade om en kurs i s-v fotografering, och jag kände mig tagen tillbaka till mina egna fotografiska rötter. De tio första åren av mitt fotograferande var enbart i svartvitt, mest pga av ekonomiska skäl. Jag hade som tonåring inte råd att fota i färg (detta är analoga ljusår sen ...) och gillade  att lira i mörkrummet.

Trots att bildseendet är samma som då, dvs att kunna se vad som blir bra i svartvitt,  och att kunna göra ett bra efterarbete i mörkrummet, handlar efterarbetet idag om ett tekniskt finlir på datorn som kräver en ny typ av kunnande - och där har jag mycket att lära. Därav kursen. 

Kursen på Landsort (ön heter egentligen Öja ...) kändes som en milstolpe: äntligen kunde jag jobba med ett bra stativ, ett härligt trästativ (som jag beställt via Patrik) som är lätt, snabbt och skönt att jobba med. Och sen hade jag premiär med att äntligen fota med avtonat gråfilter ... det har jag (hör och häpna) aldrig tidigare använt, av någon underlig anledning. Nu känns det plötsligt som att helt nya motiv har öppnat sig, att man kan börja inkludera himmeln också...

Landsort (Öja) är en ca 5 km lång och 400 m bred ö, längst ut i Södertörn ca 1,5 h bilfärd från Sthlm (och 1/2 h med båt). Landsort är Sveriges äldsta fyrplats och var en perfekt kursplats. Stort tack till duktiga Creative Adventures och alla trevliga fotokolleger som var med! Jag lärde mig massor, och fick tonvis med ny inspiration.

Frossat i bilder

Från fastlandssidan, Hirvensalo i bakgrunden. Oktober 2009. Foto: Håkan Eklund.

Var med på de finska naturfotografernas höstdagar under veckoslutet inkl. fotofestivalen på Finlandiahuset i Helsingfors där Årets Naturbild utsågs, med självaste president Tarja Halonen närvarande.

Alltså har det frossats i naturbilder och nyutkomna fotoböcker och minglats med Finlands mesta naturfotografer; mycket inspirerande. Arrangören som är Finlands naturfotografer (Suomen Luonnonvalokuvaajat), en helfinsk förening med 2500 medlemmer, som troligen är den mest välorganiserade nationella naturfotoföreningen i Norden (varför finns ingen sådan i Sverige?).

De första två dagarna är för medlemmar på ett hotell utanför Helsingfors, med bildvisning, boklanseringar och diskussioner, den tredje dagen, som är öppen för allmänheten, är en naturfotofestivaldag på Finlandiahuset i centrala Helsingfors som är en upplevelse i sig. Lite som Vårgårda, men ännu större - och här ryms allt i ett enda stort hus (koncerthus/konferencehus). Och det är en enda förening som håller i alla trådar, säljer allt som säljs (författarna själva intervjuas och presenteras, men behöver inte själva stå och försöka prångla ut sina böcker) o.s.v.

Min favoritfotograf i år var italienaren Stefano Unterthiner (också en trevlig kille att prata med) som visade bilder från Antarktis, Asien och björnmarker i Finland. Hans nya björnbok "The Nights of the Bear - Diary of a wildlife photographer in the Finnish taiga" (2009) är en härlig upplevelse: bra bilder, medryckande dagboksnoteringar och faktaavdelning.

Det är ganska intressant att notera att det behövdes en italienare för att göra en sån här bok, trots att hundratals finska (o svenska, o norska) naturfotografer tagit tiotusentals björnbilder från gömslena i Kuhmo och Suomussalmi (vid ryska gränsen) under det senaste decenniet. Stefanos specialitet är att ta bilder av vilda djur med vidvinkelobjektiv! Imponerande! Speciellt bilderna från södra halvklotet.

Till Årets Naturbild valdes en bild av lavskrika i en ovanlig bra komposition och i magiskt ljus: http://www.luontokuva.org/.  Denna vinnarbild uppmärksammar också vikten av att spara gamla granskogar i södra halvan av landet, där ännu lavskrikor kan hittas. Tyvärr huggs  de oftast helt sonika ner; så lite värderas vårt skogsarv i våra girigbuksekonomier.

Synd bara att det ordnades en fotofestival (Naturen i fokus) på Åland samma veckoslut, med Brutus Östling, Anders Geidemark, Mireille de la Lez, Andy Horner, Ralf Åström etc. - som jag "beskådat" vid andra tillfällen.

I fd sovjetiskt flygledningstorn

Övergivet flygledningstorn, Paralepa flygbas, Hapsal, Estland. 26.9.2009. Foto: Håkan Eklund.

Tillbringade en halv dag under senaste veckoslut med att ströva runt på den övergivna sovjetiska flygbasen utanför Hapsal. Ett jättestort område med massor av logementsbyggnader, vaktbyggnader, hangarer, verkstäder, flygledningstorn och kilometerlånga taxivägar och flygfält. Allt i förfall där naturen småningom tar över.

Här finns mycket för en "ödehusfotograf" att dokumentera. Bilden ovan är från tredje våningen i en flygledningsbyggnad, utanför skymtar start- och landningsbanan mellan björkarna som tar över utsikten.

Det var härifrån de ryska bombplanen startade när Finland bombades under andra världskriget. Att flyga över Finska viken tog ju inte länge, avståndet är ju bara ca 80 - 100 km. Enligt prof. Göran Hoppes artikel i tidskriften Skärgård nr 1/2004 (som jag basar för ...) fanns här medeldistansrobotar och kärnladdningar avsedda för Sverige och Finland, innan basen till slut övergavs i samband med Estlands självständighet i augusti 1991.

Under Sovjeterans början fanns det mellan 100 000 - 150 000 ryska soldater stationerade i Estland, vid dess slut 50 000 man. Längs hela kusten låg vakttorn och robotbaser, bl.a. ute på Spithamnsudden.

Hittade denna e-bok på nätet, som handlar om den ryska närvaron i Estland, skall läsa den när jag hinner:
http://grannland.com/Bronssoldaten_hamnd_Arne_Bengtsson.pdf

Här finns också en länk med info om situationen för dagens estlandssvenksar i Estland: http://www.estlandssvenskarna.org/images/Infoblad%20%2030.09%20-%2001.10%202006.pdf

Från tundran

Prutgäss (Branta bernicla) sträckande förbi Spithamnsudden, Estland. 29.9.2009. Foto: Håkan Eklund.

Stod i går morse en timme i hällande regn ute på Spithamnsudden, i lä för den hårda vinden (bakom ett betongfundament från sovjetimperietiden), sen började det klarna upp. Stod sen några timmar till och följde med hur molnformationerna och ljuset ändrade. Fotograferande.

Och hela tiden passerade flockar med sträckande prutgäss, bläsänder och bergänder förbi, oftast alldeles tätt över vattnet. Plus mycket annat. För en fågelbiten finns det knappast något lika fascinerande som att följa med fågelflyttning på fina lokaler. Spithamnsudden i västra Estland är just ett sådant ställe. Det arktiska sträcket svänger in mellan Spithamnsudden och Odensholm för att sen ta kurs på Dagö, Ösel och Gotland.

Två killar fanns på plats som räknade passerande fåglar, de har stått där sen juli - och skall hålla på till slutet av oktober. Deras noteringar hittas på www.eoy.ee/poosaspea. Hittills (1.7-28.9.09) har de räknat in 761 595 förbi sträckande fåglar.

Under fredagen (25.9) passerade 18 000 prutgäss, under lördagen 22 000 och söndagen 11 700. Under fredagen räknades 5000 bläsänder, under lördagen 10 200. På söndagen passerade 3700 bergänder - för att nu ta några exempel. De kommer alla från norra Rysslands vidsträckta ödemarker.

Men att fotografera fåglar hör nog till med jobbigaste som finns. Allt händer mycket snabbt, och att hålla kraftiga telen i hård vind och regn är inte det lättaste. Tur att det bara är en hobby ...

Detta är historiska spännande marker och hela Aiboland (det estlandssvenska området) tillhör mitt favoritområde i "närmiljön" (6 h från Åbo), här kan man kombinera fåglar/kultur/historia på ett mycket intressant sätt.

Annars: Spithamns by var en helsvensk by ända fram till andra världskriget, när estlandssvenskarna flydde undan röda armén till Sverige. Här en länk till en artikel om Spithamn under krigshösten 1941: http://www.rnhf.se/dokument/artiklar/hosten_1941_1.pdf

 Idag har många ättlingar kommit tillbaka och byggt sitt fritidshus i Spithamn, som är en enda stor udde. "Fågelskådarudden" längst ut, kallas av ester och finnar för Pöösaspea (= Buskudden); de känner väl ingen större förankring till den estlandssvenska kulturen, som trots allt dominerade Spithamn under 500 - 600 år ... De som levde där i generationer paratade alltid om Spithamnsudden, eller bara Udden.

Personligen tycker jag att det är synd att ornitologerna (också Avifauna inkluderad, som tillhör Sveriges Ornitologiska Förening) har valt att köra med namnet Pöösaspea. Först och främst gäller det bara själva yttersta spetsen av udden; massor av intressanta fåglar har setts i andra delar av udden, och då kan man ju inte säga att de obsarna är från Pöösaspea ... Stupid.

Träffade i våras en förvirrad engelsk dam som sökte Pöösaspea (såna skyltar finns inte, däremot nog skyltar till Spithami/Spithamn på estninska o svenska), hon var researrangör och hade engelska fågelskådare med. På kartor o skyltar står det ju Spithamn - och då borde väl det namnet duga, också för ornitologerna!!?

Ännu en till

Skuggor (tallar) mot solvarm klippa, Hirvensalo, Åbo 23.9.2009. Foto: Håkan Eklund.

Fotosidans bokhandel har visat sig vara en bra bokkälla för mig. De böcker som hittas där hittas nog inte i de bokaffärer som finns i Åbo. Universitetstaden till trots.

Fick idag med posten Jan Jörnmarks "Övergivna platser två" (2009) som är superintressant! Nutidshistoria som känns mycket självupplevd, bl.a. om hur den digitala revolutionen på en mycket kort tid fått massor av trögtänkta företagsjättar och "klassiska industrier" att gå under. Medan unga, snabbtänkta och kreativa människor i sin tur har lyckats skapa imperier av oanad magnitud.

Och bilderna illustrerar alla fragment av det som blivit kvar när "historiens största värdeförstörere" har passerat.

Har några trevliga läskvällar tryggade ...

Har ännu i färskt minne när jag och familjen kom hem från fem år i Söderhavet (Fiji Isl.) och hade en stopover i Singapore där jag köpte min första laptop. Året var 1989, och jag hade ingen aning hur man skulle använda en sån ... Men det ordnade sig så småningom. I samma kappsäck hade jag med den manuella skrivmaskin som varit min käraste och nyttigaste grunka under åren som lärare på Fiji.