Påsktankar

Nu börjar det väl ändå bli vår. Ännu har träden och buskarna inte börjat bli gröna, men vitsipporna har kommit upp på sina ställen vad jag förstår, och snart nog börjar naturen grönska, vi lämnar det svartvita och hamnar i färgbilden igen.

Och vårbäckarna porlar. Eller brusar, om de nu inte kvillrar, morlar, risslar eller bubblar. Under alla förhållanden är ljudet av strömmande vatten ett av de alldeles speciella ljud som uppstår när vattnet forsar ner över stenar och andra hinder i bäckens väg, hoppar över stockar, rinner ner som en genväg mellan stenar och klippor, stannar upp för att sedan ta ny sats i ett litet vattenfall bakom en annan sten.

Fastän det här ljudet egentligen ibland skulle kunna rankas in som nåt slags buller, är det ändå aldrig riktigt störande, även om det skulle vara så högt att man har svårt att prata med varandra om man står nära.

Och jag har sällan sovit så gott som de gånger jag har campat bredvid ett rinnande vatten, med ljudet av forsar och fall.

Just vårbäckarna är ju ett begrepp, och jag förstår det där med lekfullhet och när man pratar om ysterheten hos vårbäckarna när man ser dem. Och även om det inte var knappt någon snö den här vintern verkar det ändå som de är fulla av smältvatten. 

Det är nåt visst med vatten. Och vatten som rinner. Inte minst föder det tankar på kommande flugfiskesäsong...

Glad fortsatt påsk, och på återseende//Göran