I Helg och Söcken

Bilder, berättelser och tankar från vardag och fest i mitt liv.

Efter fotofika vet man aldrig vad man hittar på sitt minneskort

Ett hål i dagsschemat, som för övrigt inte var så fullspäckat, i alla fall inte idag, så en snabb tur till Sötälje som ju inte ligger så långt hemifrån passade bra. 

Fotofika på Tårtan och fotofika i Viksängen är väldigt olika var och en på sitt sätt, annorlunda stämning på nåt sätt, kanske beroende på annorlunda lokal och annorlunda förutsättningar. Samtidigt är de väldigt lika, samma trevliga diskussioner med trevligt folk på trevlig lokal om det som ligger en varmt om hjärtat, alltså foto och kameror, och samma möjligheter att helt ogenerat ta ögonblicksporträtt av varandra. Och klämma på varandras kameror - man vet som sagt aldrig riktigt vad man hittar på sitt minneskort när man kommer hem. Idag hade jag, i motsats till förra sammankomsten på Tårtan, med mig minneskort, dels laddat i kameran men också extra i väskan. 

Vår hobby väcker intresse: - Jag var bara tvungen att titta lite närmare på era fina kameror...

Det visade sig att mannen också var intresserad fotograf, med flera gamla fina kameror hemma, inte minst den ursprungliga Olympus Pen F, och han berättade om sina halvformatskameror, bland annat en Canon som han varit väldigt nöjd med.  

Och alltså lite överraskningar på minneskortet... Så den får bli i färg.

På återseende//Göran

Postat 2019-02-20 21:01 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Att bli publicerad

Vi vill ju visa våra bilder. Vi vill bli publicerade, hängas ut så alla kan se våra alster. Det är väl därför som det är så mycket bilder på internet idag, på Facebook och att bildsajter som Instagram är så stort. Förutom våra bloggar här på Fotosidan. Och alla grupper!

Men, att publiceras i "gammelmedia" slår det mesta. Det är stort. 

Och det är därför med sådan glädje jag noterar, när jag läser dagens DN, att ett blygsamt bidrag från undertecknad har publicerats på den finaste sidan av alla, nämligen Namn och Nyttsidan i Kulturdelen. 

Inte riktigt min föreslagna rubrik eller text, men vad gör väl det. 

Bakgrunden till bilden är ett besök i Orlando USA sistlidna sommar, världsmästerskapen i barbershopsång. Vi fick en lucka i alla tävlingar och förberedelser och åkte till en nöjespark i närheten, Gatorland, där vi kunde beskåda alligatorer och andra djur.  Bland annat fullt med fåglar - hägrar, ibis, storkar etc som av allt att döma är tämligen områdesspecifika. Och så tog jag den här bilden.

Så här efteråt har jag sett den lite humoristiska touchen i den, och tänkte den kunde exempelvis få illustrera nån slags motvalls käring, någon som vänder sig mot strömmen, som inte följer med alla andra, vilket man kan se i många olika områden i våra liv idag, på gott och ont. 

Och så här ser den ut i mer originalskick:

Befäster bara min uppfattning om att DN är ett trevligt frukostsällskap!

På återseende//Göran

Postat 2019-02-20 10:31 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Runt knuten ser det ibland ut som våren är på väg

Från fönstret i mitt arbetsrum ser jag ut över baksidan av trädgården. Egentligen är det ingen "baksida", men det är den del av trädgården som, ligger liksom bakom huset, från gatan sett. Man behöver gå runt huset, runt knuten, för att komma dit. 

I alla händelser, här kan man följa årets växlingar, och vad som händer över tid, sceneriet växlar hela tiden. Och ibland, när jag sitter uppe på nätterna, händer det att man kan ta del av det mer nokturna livet i trädgården, inte minst djurlivet - rådjuren förstås, men också räven som traskar förbi, eller grävlingen, kanske en fasantupp som jag sett nån gång. 

För någon vecka sedan var utsikten ett täcke av vit snö, utan särskilda detaljer. Men nu har solen skinit, det har varit varmt och plusgrader, och sceneriet har förändrats. Stenen, klipporna börjar titta fram, de städse gröna rhododendronbuskarna och buskroslingen blir tydligare och alla andra detaljer kommer fram. 

Så, det verkar som våren var på väg ändå, även om vintern inte är slut, mycket kan ju hända.

På återseende//Göran

Postat 2019-02-17 13:50 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Ibland kan konst vara väldigt konstigt

Ett klassiskt lördagsnöje, att gå på utställning eller museum. Idag blev det Moderna Muséet.

Gilbert & George – två konstnärer från London (fast en är italienare) är aktuella på Moderna Museet nu. Eller två konstnärer - alltsedan de träffades på konstutbildningen på 60-talet har de varit oskiljaktiga. De lever sin konst, i vardagen med rigorösa vanor och rutiner, likadana kläder etc. De har blivit väldigt omskrivna genom åren

Deras konst är monumentala bilder, indelade i det rutnät som är en del av deras signum. Deras konst är också tydligt en konst för alla, de närmast föraktar de svåra konstnärerna med obegripliga verk som bara är till för ett utvalt fåtal. Gilbert & George berör ofta det stora existentiella frågorna, men låter betraktaren själv söka svaren och därmed ifrågasätta sig själv. På så vis utforskar de och prövar tillsammans med publiken sina känslor genom konsten (som det står i programmet). ”Vår konst ska förändra människor, inte gratulera dem för vad de är”.

Alla var emellertid uppenbarligen inte så imponerade...

Jag gillar sådana här stora panoramafönster, som blir liksom bilder i sig. Så jag kunde inte låta bli.

Och en glimt av solnedgången på väg hem, eller snarare till bilen.

Inte helt lätt. Stora bilder, mycket detaljer, på nåt sätt ganska påträngande. Kanske det är som de säger, att jag får fundera på det här, vad jag sett och tillsammans med konstnärerna försöka hitta min egen del i det hela. 

På återseende//Göran

Postat 2019-02-16 21:33 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Inte bara Tårtan... Fotografiska klubben på Fotografiska. Och minneskort är ingen garanti för att man ska komma ihåg.

Den här dan blev en sån där tuff dag, en sån som bröt emot varje pensionärs gyllene regel: En sak i taget, och en händelse per dag!

Förutom en del privata event blev det alltså Tårtan och direkt därefter ner till Fotografiska, efter att ha  köpt ett glömt och saknat minneskort. Ni vet den där känslan som man får när man sätter på kameran, för upp den till ansiktet och tar en bild och skärmen visar den retfulla texten: "Minneskort saknas". Det satt kvar i kortläsaren vid datorn, hemma. 

Så det blev att plocka fram mobilen. Jag hör till dem som hävdar att mobilkameran är en riktig kamera, oaktat den trängs tillsammans med en dator och en telefon i mobilen. Och den tar riktigt bra bilder, lika bra som vilken kompaktkamera som helst, nära på. Men det känns ju inte som en kamera! Den är klumpig att hantera och svår att hålla i. Nåväl, jag fick några bilder från Tårtan ändå. Men på Fotografiska använde jag min "riktiga" kamera, fast nu försedd med minne. 

Tårtan som vanligt trevligt, högt i tak och breda diskussioner runt den lilla utlokaliserade finmekaniska verkstaden som inte minst Björn Khalad Thunberg och Bengt Björkbom skrivit om.

Men så fortsattes det på Fotografiska, deras Fotografiska Klubb, som inträffar varannan vecka, alltså samtidigt som Tårtan. Ämnet för kvällens träff var bildbehandling. Tre elever från Stockholms Bildbehandlingsskola hade valt ut ut tre bilder av alla som vi blivit inbjudna att skicka in, och jobbat med dem. Jag fick ingen bild med, men det var nära, jag pratade med en av bildbehandlarna som kom ihåg den och nästan hade valt den...

Det var lite oklart vilka kriterier som gällde, men bilderna det handlade om var sådana där man inte nått hela vägen bildbehandlingsmässigt hemma, och det blev märkligt att se hur de tre eleverna på Bildbehandlingsskolan löste sina uppgifter och vad som går att åstadkomma i Photoshop. Fantasi, kreativitet och lekfullhet är bara några av förnamnen! Och det var inte bara de vanliga spakarna, färg, mättnad, klarhet etc som drogs i, utan här gicks det all in, med att ta bort och lägga till; ibland syntes det inte att det var samma bild det handlade om. 

Sett ur den dokumenterande fotografens perspektiv. Bildbehandlarna på podiet, Göran Segestam var värd.

Att se sin bild förändras...

Ramin, en av bildbehandlarna för kvällen, med kollega.

Jag är ingen photoshoppare. Jag nöjer mig med Lightroom, men så når jag inte ända fram ibland, det bara är så. Och det här är ju en annan sorts bildmakande än den jag håller på med. Jag tror inte heller jag blir någon photoshoppare, men det var verkligen roligt att se vad som kan göras när fantasi, kreativitet och lekfullhet inte har några gränser. 

På återseende//Göran

Postat 2019-02-14 14:15 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera
1 2 3 ... 175 Nästa