I Helg och Söcken

Bilder, berättelser och tankar från vardag och fest i mitt liv.

Ont om trängsel var det inte speciellt gott om

Först – jag är ingen fågelfotograf. Mitt längsta objektiv är inklusive cropfaktorn 300 mm (dvs 150mm), något längre med extendern på x1,25. Sen orkar jag aldrig upp på morgnarna, så jag kan få de här bilderna på fåglar i flykt mot en orange morgonhimmel. Och anledningen till att jag ändå åker till trandansen vid Hornborgasjön varje år vid påsk är faktiskt inte för fåglarna, utan för att hälsa på min mor som brukar fylla år runt påsk, eller snarare i mitten av april.

Och född och uppvuxen i Skövde som jag är – även om det lär vara preskriberat nu, det var närmare 50 år jag flyttade – så är det här med Hornborgasjön nåt relativt nytt, nånting som varit bar de senaste 7-8 åren. Det här besöket hör till ritualen, eller snarare rutinen med en liten utflykt runt i Skaraborgs län som vi gör varje år.

Ibland hamnar vi mitt i smeten, när tranorna är som flest, ibland är vi för tidiga och ibland, som i år, är vi sent ute. Nästan alla tranor hade gett sig iväg vart de nu far efter mellanlandningen i Hornborgasjön, och det var bara några ynkliga tusen tranor kvar. Bara för nån vecka sedan hade man räknat tranorna i fyrsiffriga antal.

Men det var vackert väder, nästan osannolikt för medio april med lufttemperaturer upp mot de tjugo, och alltså gott om plats både för oss åskådare och ute på sjöns mader. Rätt tomt! Och tyst, annars ljuder luften av tranornas skrik, ackompanjerat av alla andra fåglar som låter. Så det blev en bra utflykt ändå. 

Vi hade i alla fall bra väder... min fru och min mor njuter i solen och tittar på när jag fotar.

Och de riktiga proffsen som brukar trängas var inte heller här.

Och vår utflykt i Skaraborgs kultur- och levande jordbrukslandskap blev lyckad, vilket jag återkommer till.

På återseende//Göran

Postat 2019-04-20 23:30 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Gränder och folkliv i Gamla Stan en fredagskväll

På besök i stan i fredags, en slags AW på Club Jambalaya , O'Learys i Gamla Stan. Som jag tidigare berättat är det en scen för bland annat a capellamusik, med barbershop i grunden, vilket var min ursäkt för att vara där - och dotterns kvartett sjöng!

På hemväg i den inte alltför sena natten - hade ställt bilen lite längre bort - slogs jag av nattlivet. Alltså en sen fredagskväll, enstaka plusgrader, men ändå fullt av folk på gatorna och alla restauranger, och många satt faktiskt utomhus!?! I och för sig med infravärme etc, men ändå. Det var typ rocken-knäppt-ända-upp-väder, och mössa och handskar som gällde. Om det är vi nordbors längtan efter att kunna vara ute som man är nere runt Medelhavet, så fort det blir plusgrader och man inte längre behöver vada i snön...

Och sedan gränderna. Det är något med de här smala gatorna och (relativt) höga husen som fångar blicken, något mystiskt och kanske i någon mån skrämmande som ändå lockar och jag kom att tänka på de labyrinter av smala gränder som jag såg senast i julas, i Grenada och Sevilla i Spanien. Och där försökte jag köra bil efter GPS för att hitta till hotellet.

Blandat färg och svartvitt. Svartvitt ger ju mer nattkänsla, men samtidigt är det nåt med Gamla Stans gula, ockrafärgade och röda hus som manar till färgbilder.

En titt in mot nya Slussen, dvs arbetsplatsen.

På återseende//Göran

Postat 2019-04-14 05:12 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Back to the 70-tal

Visst minns man 70-talets musik, där man inte bara fick höra streamlined glamourpop med ABBA utan också, som reaktion till den då för kommersialism ansedda musiken, proggrocken, med Kebnekajse, Träd Gräs och Stenar, Nationalteatern och Nynningen  och alla andra, med rockmusik byggd på folkmusikaliska influenser, en typisk vad man nu kallar för fusion mellan olika musikvärldar, nåt slags psychedelic rock turned cross-culture folk-rock and jamming bandmusik.

Den musiken finns kvar!

Igår var jag på AW på Club Jambalaya som huserar på O’Learys i Gamla Stan i Stockholm en gång i månaden, egentligen en scen för a cappellamusik med barbershop som grund, men som även låter upp scenen för annan musik, särskilt då musik som är lite eljest, som går lite utanför.

Och i går kväll var det som tiden stått stilla när Kalasfolket äntrade scenen! Minnet av Gärdetfesterna, festerna i Slottsskogen, långa kvällar med rinnande ljus i de nyss tömda rödvinsflaskorna , trubadurer, långt hår och skägg, de randiga murarskjortorna och slokhattar, rökelsedoften som låg tung…

Här hos Kalasfolket fanns allt, förutom det tidstypiska bandnamnet den lite vemodiga musiken med rockkänsla blandat med nån slags folkton, dragspel och bas och gitarr och utstyrsel i övrigt. Det kunde lika gärna varit en källarlokal med pubkänsla 1974.

Men det var kul. Och faktiskt bra. Lättlyssnat i sin enkelhet – kanske alla minnen spelade roll…

På återseende//Göran

Postat 2019-04-13 12:26 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Sedvanlig rapport från Tårtan

Med sedvanliga porträttbilder, förstås. 

Kallt och blåsigt, typiskt aprilväder och till och med lite snö i luften. Så det var lite tunt med bemanningen, en del saknades, särskilt några från de sydligare regionerna. Men man vet ju hur ömtåliga våra allmänna färdmedel är för väderförhållanden - om det nu var därför deltagandet inte riktigt skapade någon trängsel i lokalen. 

Men vi som var där körde på som vanligt. Och hade trevligt som vanligt, med gott fika och bra diskussioner. Ytterligare några av världens problem löstes - de som har makten skulle besöka verkligheten någon gång, typ hälsa på en Tårtansammankomst, världen skulle bli bättre då, är jag helt övertygad om. 

Och till med bland de andra gästerna var det lite glest, frågan är om man vågade sig ut en sån här dag när vintern gör ett sista försök.

Glömde nästan - Fujifamiljen växte ytterligare ett snäpp, både med hus och kinesiska objektiv tillverkade av 7(?) skickliga hantverkare som gör saker för hand som både är funktionella och dekorativa. 

På återseende//Göran

Postat 2019-04-10 21:29 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Onödiga diskussioner?

Det verkar som vi har en tendens att låsa oss vid olika diskussioner här bland bloggarna. Ett tag är det bara svartvitt vs färg som gäller, andra tider presenterar många som bara skriver om RAW och jpeg, eller om olika format på sensorn. Eller diskuterar prylar.

Nu har det på sistone diskuterats skärpa vs oskärpa i Fotosidans bloggvärld. Och då uppkommer möjligen farhågor om fixering vid begreppet, att man bara uppehåller sig vid vad som är det aktuella ämnet för dagen, underförstått att man borde prata om annat istället, eller, ut och fotografera.

Men det verkar ändå som det finns nya ingångar till diskussionen, hela tiden, eftersom det kommer nya blogginlägg i ämnet. Och till och med de inlägg i diskussionen som dissar diskussionen ger sig in i diskussionen… Och alla verkar ändå vara hyfsat överens om att fotografi är fotografi oavsett vilket, och oskärpa respektive skärpa egentligen inte har så mycket att göra med om bilden är bra eller dålig, dvs det är bilden i sig som är viktig.

Men (med risk att slå in öppna dörrar), vi kan väl aldrig prata ”för mycket” om något ämne? Hur kan det inte vara bra att fixera sig vid något, att göra djupdykningar i det fotografiska samtalet, att snöa in på ett ämne och få en fråga belyst från många håll, att problematisera ur flera aspekter?

Sådana här diskussioner kan föras på många olika sätt, och på många olika fora. Bloggvärlden är ett sådant forum bland alla andra. Finessen här är inte minst att man kan utvidga sina tankar mer än i exempelvis chattrådar, men att det ändå finns möjlighet att respondera direkt.

Jag är av den meningen att vi ska diskutera olika ämnen i våra bloggar, att vi ska kunna dividera kring olika frågor, att det är bra att vi gör det och låter olika meningar komma till tals, att fotografer med olika erfarenheter och kunnande och åsikter får göra sig hörda - det är i min bok själva kvintessensen av det fotografiska samtalet, oavsett om det förs på nätet eller IRL.

Så, just genom att diskutera en fråga så vidgar man sina vyer och kan acceptera att även det jag inte själv ser ändå kan vara fotografi och ha något att ge.

Och våren verkar vara på väg.

Dessutom kan alla som tycker att det blir för mycket vara lugna. Det blåser över. Om ett tag är skärpe-oskärpediskussionen över och vi pratar om nåt annat.

På återseende//Göran

Postat 2019-04-06 18:54 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera
1 2 3 ... 181 Nästa