Försenad vårsalong. Eller sommarsalong?

Coronapandemin har ställt till det i vårt samhälle. Inte minst den offentliga  kulturen har fått ta mycket stryk, med inställda föreställningar, inställda utställningar etc, med direktiv om bara ett fåtal personer i publiken därest nånting i publikt sammanhang ens blivit av...

Den traditionella vårsalongen på Liljevalchs i Stockholm ställde till exempel in den fysiska utställningen förra året och visade de insända alstren digitalt, vilket förstås var långt ifrån vad en fysisk utställning förmedlade i upplevelseväg - konst ska ses IRL

I år blev det emellertid en riktig utställning, om än försenad. Maj till augusti är ju egentligen en sommarutställning, men ändå. Så vi gick. Som vi brukar göra. 

Själva utställningen var som vanligt, dvs ganska spretig, både avseende motiv som kvalitet. Inte så mycket fotografi, har känslan av att det varit mer tidigare. Självklart var det många alster som hintade åt pandemin, det var exempelvis en hel del munskydd i olika former.

En annan tydlighet var avsaknaden av människor. Det var ett begränsat antal människor som släpptes in åt gången, och det blev aldrig den där typiska vårsalongsträngseln, på gott och ont. Effekten var att den riktiga känslan hade svårt att infinna sig (även om jag tidigare inom mig svurit över alla människor som står och ställer sig i vägen), samtidigt som det alltså blev lättare att kolla in konstverken.

En sak som jag tänkte på, och som jag brukar fundera över när jag går på utställningar är betraktningsavståndet. Ofta ses besökarna gå väldigt nära bilen eller tavlan, som ville man detaljstudera utförandet på riktigt nära håll. Jag förstår inte det.  För mig ska det vara ett ganska ordentligt avstånd när man ska titta på en rätt så stor tavla som hänger på väggen för att rätt kunna se den, få en överblick och  ta in upplevelsen av bilden, känna efter vad den säger mig... Att då  stå bara några centimeter ifrån hindrar ju effektivt det.

Avslutningsvis en fika eller lunch som idag blev Liljevalchs egna fik. Modernt och avskalat, egentligen rätt så torftigt, med ett magert utbud av skink- och ostmackor på papperstallrikar och dricka i plastglas. 

Men det är alltid lika roligt, eller snarare intressant med de årligen återkommande vårsalongerna på Liljevalchs, och det fungerar även sommartid.  En trevlig vana för oss, som nu nästan blivit en institution. 

På återseende//Göran

2021-06-23 17:36   Erik Madsen

Hej Göran.
Fin reportage.
Det har gått många år sedan jag senast gick på en konstutställning, men jag håller helt med dig. Konst måste ses från ett visst avstånd och det var inte alltid lätt.
Med många vänliga hälsningar från Erik.

Besvara

Svar från gorred 2021-06-24 23:44

Tack Erik. Man ser det iofs oftare på fotoutställningar, av någon anledning. Om man vill studera brus, skärpa eller vad det nu man är ute efter.
Ha det//GöranR

Svara